Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel 16 ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.
1919
Äntligen var hemlösheten över. Emilia stod i deras nya bostad och packade med lätta rörelser upp husgeråd, porslin och textilier. Det arvegods som hon inte haft plats för de sista åren i Bomhus hade hon fått hitfraktat.

Hon skänkte en tacksamhetens tanke till Pauls syster Jenny som tipsat om ett litet hemman till salu i byn Norrberg nära Kungsgården där hon själv bodde. Nu, första veckan i april, var de inflyttade. I maj skulle affären göras upp med inrättande av skuldebrev och fastställande av Pauls bror Arvid som borgenär. John och Ulrika hade erbjudit dem att bo kvar i Norelund tills vidare och betala hyran längre fram, men varken hon själv eller Paul ville sätta sig i skuld. Hon hade varit oändligt trött på flyttkarusellen i Bomhus, men lösningen blev till slut att de fick flytta in i en ännu mindre enrummare hos skogvaktare C A Gustavsson i Nyvallen 1a.
De fick bo på övervåningen i ett tvåvåningshus med sex andra familjer som hyresgäster och en ungkarl boendes i ett vindsrum. Paul fick arbete med skogsröjning mot fri bostad som löneförmån och tillvaron blev svår. En räddning var att Ivar börjat Nyvallsskolan och att kristiderna medförde utbespisning av frukost varje dag.
Efter ett samtal med skolläraren, som var en anständig karl, lyckades Emilia få ut en rekvisition till nya skor åt pojken. Skolböcker fick han hämta ut fritt hos pappershandeln men kritor, papper och pennor måste de betala för. Hon visste att Ivar och ett par klasskamrater brukade slinka in hos Frälsningsarmén på eftermiddagarna, där fick de en rågbulle och varm mjölk. Hon sade inget till Paul och inget till Ivar. Nöden hade ingen lag och själv hade hon aldrig haft något emot de muntra frälsningssoldaterna med sin sprittande musik- kår. Däremot blev det blankt nej till Sällskapet Jultomtarna och deras välgörenhetsiver. Fattiga barn bjöds in för att visas upp på julfest i Spegelsalen i Stadshuset efter ha tagit emot klädpaket. Överklassens nådiga barmhärtighet skulle ingen, varken barn eller vuxen, i familjen Hedlund behöva utsättas för.
Det hade känts vemodigt för en stund sedan, när det blivit dags att ta farväl av åkare Hult sedan han lastat av det sista och hjälpt henne och Ivar att bära in möblerna i det nya huset. Han fick sig en kaffetår och en pratstund i köket. Åkaren från Valbo hade blivit som en kär vän som följt hennes bestyr med bohaget i flera år. Måtte Ivar och Gösta slippa fler flyttlass och kunna gå i skola i Norrberg och komma till ro.
Knut Hult påminde om Johan Westberg, både till utseende och läggning. Han hade ett rejält helskägg som börjat gråna, alltid en långrock som skydd för benen i hårt väder, rökte pipa och språkade lugnt och fridsamt med sina hästar, barn och kvinnfolk. Kanske man blir sån av att vara åkare, tänkte Emilia, den som gormar på folk och far illa med sina dragdjur går det inte bra för i längden.
»Nu blev det väl sista skjutsen, fru Hedlund. Här tror jag ni blir kvarboende och får det bra. Som Valbotös sen barnsben kan det inte ha känts som hemmavid bland fabrikerna i Bomhus«, sade han.
Emilia kände det inte som påträngande.
»Det stämmer, jag längtade hela tiden efter en egen täppa.
Paul har väl inte varit lika hågsen«, svarade hon.
»Han vänjer sig. Kom här pojkar.«
Han stack en varsin liten strut bröstkarameller i handen på Ivar och Gösta.
Emilia följde åkaren ut och höll om pojkarna när de ställde sig på trappen. De vinkade farväl alla tre sedan Hult selat på hästen och smackat en sista gång. Gösta och Ivar hade ställt upp grinden åt ekipaget och Emilia tog stolt emot berömmet över sina flitiga och artiga söner. Hon kände sig en smula ensam när de stängt grinden och gick tillbaka in i huset. Paul var borta på skogskolning och väntades hem först om två veckor. Tursamt nog ingick han i ett kolarlag med ordentlig skogskoja och skiftgång. Hon behövde inte vara lika rädd att han skulle falla igenom milan och brännskada sig som vid ensamkolning.
Hon stannade upp i sina sysslor och såg sig omkring, flera gånger varje dag. Köket var rymligt med stor järnspis och präktig spiskåpa, zinkvask och vattenledning innanför dörren med ett rejält pumphandtag i fernissat björkträ. Både vask och rinnande vatten inomhus, tänk att slippa släpa på hinkar halkiga vinter- dagar. Fönster både mot söder och öster, solljus in skulle de få. Även kammarn med sovalkov och vit kakelugn tittade hon in i med jämna mellanrum.
Det var som en dröm, tänk att åter få ett finrum efter flera år i trångboddhet. Den stoppade soffan med sitt ståtliga ryggstöd i snidad mörk valnöt hade hon låtit placera rakt fram när man klev över tröskeln. Ett litet bord stod framför. Till höger innanför dörren stod salsskänken med de breda, djupa byrålådorna som hon gömt sig i som liten flicka. Kakelugnen smekte hon över de svala plattorna. Porslinskronan nära taket såg ut som ett smycke med utsirade blomsterdetaljer och en övre kant liknande små tornspiror. De blankputsade mässingsluckorna glänste i solljuset som smög sig in genom fönstret mitt emot.
Skrivbordet efter far hade fått plats mitt emot kakelugnen och längst inne i bäddalkoven stod en gustaviansk säng från Valbo. Ägaren till huset hade valt smakfulla tapeter, ljust grå med blåblommande ränder.
Ute i köket fanns kökssoffan som hon och Paul sovit i nu i tio år och framför stod ett stort köksbord som Hult trollat fram åt henne utan att ta betalt. Hon slogs av tanken på att åkarn känt hennes far, att han visste hur det slutat för Gustav Eggers.
I hörnet bortom diskbänken stod pojkarnas imperialsäng som drogs ihop varje morgon. Med alla fyra sovande i samma rum sparade de på veden. När vårvärmen återvände skulle barnen få flytta in i bäddalkoven. Köksstolarna var desamma som de släpat runt med i flyttarna, men nu fanns det plats för alla fyra.
Det var inte bara kammaren som fick hennes hjärta att svälla av lycka. Det rymliga kallrummet var som en andra dröm, här fanns gott om plats för burkar och byttor, saltat fläsk och silltunna. Längst in i hörnet fanns plats att montera upp vävstolen när det inte var för kylslaget. Tids nog skulle hon odla lin och väva eget duktyg. Bäst av allt var en väl tilltagen arbetsbänk att hållas vid efter slakt. Nog skulle hon göra sitt bästa för att hålla svälten från dörren. Paul skulle lagom hinna sätta potatis och hon så morötter, lök och rovor. Persilja, ärtor och rödbetor fick det också bli. Nässlor som börjat komma upp skulle hon skörda och lägga på tork. Kycklingar och en griskulting skulle hon försöka få tag på, hon hade lånat en slant av Pauls syster Jenny. Några kaniner så att de hade kött före julslakten. Svamp och bär fick det bli till hösten, hon måste vara påhittig.
Skafferiet var väl tilltaget med hyllor från golv till tak, här skulle det rymmas en mängd torrvaror av olika slag. Det gällde att hålla mössen borta. Pojkarna skulle nog glädjas åt överraskningen att hon tingat en svartvit kattunge hos en granngård längre bort.
Om Paul bara kunnat få en anställning, men det såg mörkt ut. Överallt blev det nej, svartlistningen höll i sig. Vårvinterns skogsarbete hade hjälpt dem att hålla näsan över vattnet. Kolarjobbet som han nu var ute på gav inte samma förtjänst som fabriksarbete, men de måste lägga undan till lånet. Drömmen om en egen ko gjorde henne lätt till sinnes. Med ägg, smör och gödkycklingar skulle hon också tjäna in kontanter. Och husets ägare hade dragit in el, de hade det enda huset i byn med läsljus mörka kvällar. Varken Paul, hon eller barnen skulle behöva trängas runt en stinkande fotogenlampa.
Så var stunden inne, den som Paul legat vaken och bävat inför i skogskojan. Dagtid hade ängslan lindrats när han tänkte på det präktiga huset med ett och halvt tunnland runtom. Vedbod, utedass, lada med inbyggt fähus och stall och potatisland, bärbuskar och fruktträd. Allt var noggrant redogjort för när han läste igenom köpekontraktet på fastigheten Norrberg 3:25 i Ovansjö socken, ett och ett halvt tunnland och med huset i befintligt skick.
Paul tog ovant emot reservoarpennan, det var första gången han höll en dylik tingest i handen. Säljaren av huset, Hans Elbe, log och nickade och Paul mötte Emilias fasta blick över bordet. Hennes ögon glittrade likt en sommartjärn.
»Det är ingen skillnad mot stålpenna. Hedlund slipper doppa i hornet, bläcket finns i behållaren«, förklarade Elbe.
»På så vis, då präntar jag«, svarade Paul.
När han fått dit namnteckningen under datumet 3 maj 1919 blåste han på köpekontraktet och föste arket vidare till Elbes kompanjoner, Englund och Kling, som välvilligt inställt sig för att bevittna namnteckningarna. Och han märkte omedelbart hur hans egen signatur var skriven med lätt hand och små, tunna, spretiga bokstäver bredvid de andras självklara, kraftfulla med elegant släng på slutet. Den ynkliga namnteckningen tycktes skrika ut hans rädsla för att sätta sig i skuld. Han hade hellre använt en stålpenna.
Emilia nickade återigen när han sökte hennes blick inför nästa underskrift. Köpebrevet med de svindlande siffrorna. Ena stunden kändes det som en snara runt halsen – nu var den livslånga ofriheten ett faktum. Hur länge skulle han stå i skuld? Han svalde, det tryckte över bröstet, helst ville han rusa därifrån och ge sig iväg på luffen. I nästa stund svängde det helt om, lättnaden var överväldigande. Huset var i gott skick, de hade tak över huvudet och kunde redan i vår sätta egen potatis. Han tog sats, greppade reservoarpennan och köpebrevet fick hans andra signatur. Den här gången var den tjockare, fylligare och bokstäverna såg mer bestämda ut.
På pappret upptogs summan till 2 600 kronor och affären genomfördes genom övertagande av en inteckning på 600 kronor och ett lån på 2 000 kronor med sex procents årlig ränta som Hans Elbe själv utfärdat. Pauls bror som gått i borgen hade berättat att elektriker Elbe var en framtidens man som satsade på elektricitet, han sålde för att flytta till Storvik som andelsägare i ett kraftbolag i Ovansjö. Emilia var den som skulle ha erkännandet av att karln fattat tycke för dem och trott på deras vandel. Hon hade övertygat Elbe om att de skulle klara av att betala av köpesumman mot en växel. Till och med hade han gått med på en tidigarelagd tillträdesdag när han förstått deras boendesituation. De var ordentlig mantalsskrivna sedan tjugoförsta mars i Ovansjö kyrkobok, alla fyra.
De tre männen tog farväl och skakade hand med dem båda. Paul drog ned Emilia bredvid sig i kökssoffan för att se på de undertecknade handlingarna.
»Det är fel att du inte står med som köpare, Emilia. Du ägde din egen matservering«, sade han.
»Ja du, fröknar och änkor är myndiga, inte gift kvinnfolk. Snart får Edén och Branting till en ändring ska du se«, svarade hon.
»Jag går och röstar ihop med dig när det blir dags. Och firar med dig när du blir myndig.«
»Det ser jag fram emot, Paul. Men nu sätter vi fart, pojkarna kommer snart hem från din syster.«
Paul tänkte på sina systrar. Jenny i Kungsgården, bara någ- ra kilometer från Norrberg och Lovisa som nyligen flyttat till Storvik, så gott att ha dem nära.
»Hedlund kan få anställning men på ett villkor. Vi tillåter ingen facklig agitation eller organisering från syndikalister. Så han får skriva på ett papper med lojalitetsförsäkran. En tro och heders- förbindelse med löfte om att avstå fackligt arbete.«
Chefsingenjören vid Uhrfors hästskofabrik i Åshammar stod rakryggad och såg honom i ögonen utan en blinkning, rösten var hård som granit. Ingen blygsel över svartlistan som cirkulerade runt. Paul hade fått svävande »nej tack« på otaliga fabriker när han sökt arbete under året som gått trots att det affischerades om att de sökte folk. I Åshammar gick tillverkningen på högvarv efter kriget och till och med oerfarna pojkar anställdes för upplärning.
»Är det villkoret så får jag skriva på.«
Paul ansträngde sig för att låta samlad fastän det stormade inombords. Lättnaden vid tanken på att slippa oron över den tomma börsen därhemma blandades med bestörtningen inför insikten om att de segrat. Ägarna till Hofors AB, Wallenbergarna, visste hur klasskampen skulle föras. Mot deras övermakt hjälpte inte en ensam arbetares ideologi eller klassmedvetande. Kapitalisterna hade rädslan för hunger och hemlöshet som sina bundsförvanter.
Tanken svindlade. Han som var en av grundarna och förste ordförande för syndikalisterna i Bomhus. Han som under sina ordförandeperioder väglett hundratals kamrater i klasskam- pens grunder. Han som stått i bredd med kamraterna i otaliga konflikter där bolaget fått ge med sig. Som suttit i styrelsen för Konsum Oden och ansvarat för handkassans filial i Norelund. Och varit representant i Soldat- och arbetarrådet. Nu skulle han krypa på knä och böja sig.
Emilia och pojkarna, han såg deras ansikten framför sig. Tanken på dem därhemma fick en pust av syre att strömma genom hans kropp, bröstkorgen vidgades, det blev möjligt att andas. Han lyckades återskapa jämnvikten. Den mynnade ur vissheten om att de hade tak över huvudet och att han skulle äga sin egen tid utanför fabriken. Och att klasskamp kunde föras på mer än ett sätt.
Paul nickade och tog emot den framsträckta pennan, skrev dit:
Paulus Hedlund, 8 december 1919.
Han gick skogsvägen hemåt, det var fullt dagsljus och inga svårigheter att följa den upptrampade stigen. En karl i Norrberg som varit anställd i Åshammar hade beskrivit hur han kunde tjäna en halvmil genom att undvika grusvägen som ändå aldrig var plogad vintertid. Fotstegen i snön hade gjort stigen hårdtrampad och lättvandrad, värre skulle det väl bli när dags- meja och nattkyla avlöstes framåt vårvintern. Då skulle det bli glashalt. Han måste ordna med dubbar och läderremmar.
Storskogen runtom var tät och skapade en känsla av att ha ett skyddande tak över huvudet, ståtliga, tätvuxna granar som det skulle gå att ta skydd under om det blev störtskurar efter vägen. Inte en björkslana var synbar så långt ökat nådde, det märktes att han befann sig i trakter med ständig gallring till de otaliga kolmilorna. Han måste se till att införskaffa en bra lykta, det skulle vara becksvart när han gav sig iväg till det tidiga morgonskiftet.
Trots försöken att tänka på annat så gick det inte att hålla un- dan. För varje steg hemåt ljöd vreden och skammen inombords. Aldrig, aldrig hade han kunnat tänka sig detta. Vem var han nu? En ynkrygg som kröp som en strykrädd hund för maktens sparkar? Nog hade tanken på Amerika farit genom huvudet flera gånger när han nekats den ena anställningen efter den andra. Tre av kamraterna som fått gå efter den utdragna konflikten i Bomhus förra året hade valt den utvägen. Men tanken på att han skulle resa ensam som många gjorde, i hopp om att kunna få ihop biljettpengar till Emilia och pojkarna senare, kändes omöjlig. Han kunde inte, ville inte, lämna henne och barnen i ovisshet och fattigdom.
Den sista kilometern orkade Paul inte bära mer vånda, framtiden fick visa på vilket sätt han kunde fortsätta kampen. Syndikalisten behövde få fler läsare och spridas även i dessa trakter och Norrbergs kooperativa butik behövde säkert folk som kunde ställa upp. Steg för steg smälte eländeskänslan bort och de mörka tankarna gav vika, tyngden i bröstet lättade och ett stilla hopp växte fram vid tanken på att få komma hem och berätta. De skulle kunna få nya kängor.
Ivar hade redan vuxit ur vinterskorna som han fick av skolan förra året. Och inte behövde de eländas med kredit och skuldebrev hos den högfärdige handlarn i Norrberg för att köpa det nödvändigaste. De skulle med värdighet handla sina förnödenheter kontant i Konsum. Emilia behövde inte längre ängslas för att det skulle saknas slantar till läkarbesök och medicin om pojkarna blev allvarligt sjuka.
Paul borstade av sig snön på farstubron och klev in i kallfarstun, hörde slamret inne från köket. Han kunde inte hålla sig utan ryckte upp dörren och tog ett kliv in i köket. Tog Emilia om livet och snurrade runt.
»Jag fick jobbet i Åshammar.«
»Gjorde du?«
De skrattade, hon grät en skvätt, han lyfte upp Gösta i luften, hissade honom högt och log. Kramade om Ivar, höll honom hårt och rufsade hans hår. Paul klev tillbaka till Emilia, tog henne i famn på nytt, valsade runt några steg, stannade upp och tog hennes förklädessnibb och torkade hennes tårar. Såg att pojkarna förundrades, lite avvaktande och blyga, aldrig hade de sett honom uppträda på det här sättet.
»Nu pojkar, blir det nya vinterkängor så ni behöver inte gå i filtstövlarna när det är blötsnö ute. Och inte behöver vi oroa oss för maten. Kom här.«
Han satte sig i mitten på kökssoffan med Ivar och Gösta på varsin sida, höll om dem hårt och ville inte släppa taget.
»När jag fått min löning ska vi bege oss till Konsum och köpa en strut polkagriskarameller«, sade Paul. »Och mamma ska också få något gott.«
»Ska vi dela på den?« undrade Ivar.
»Ja, ni får dela på den. Men ni kan räkna karamellerna och dela rättvist.«
»Jag kan inte räkna«, viskade Gösta oroligt.
»Då räknar vi tillsammans när vi kommit hem från affärn«, tröstade Paul. »Ni kan suga på en karamell medan vi går hemåt.«
Veckan efter glädjedansen förändrades Paul, slutade tala både morgon och kväll, som om han varit tystad. Dagarna gick och han orkade inte se varken Emilia eller sönerna i ögonen. Han gick ut och hämtade ved, tigandes, åt sin kvällsgröt utan ett ord, lika tyst gick han till sängs.
Ända tills han en kväll, i natt- mörkret, tog Emilias hand under täcket i kökssoffan och började språka. De skamfyllda orden tycktes omöjliga att få fram, han hade inte klarat det om hon inte hjälpt till och frågelirkat. Så kom de. Om pappret han tvingats underteckna. Villkoret för fast anställning. Att avstå fackligt medlemskap i SAC och all slags agitation. Ge upp allt han trodde på, den person han var.
Emilia viskade tröstande, höll om honom och torkade hans tårar. Han kände hennes närhet och kärlek likväl som att hon kände skam över att hon i hemlighet var lättad. Nu kunde hon sluta oroa sig över att han skulle få sparken. Så tycktes de båda återigen sammanlänkade, men med olika slags osynlig skam. Som det varit från början, med hans hemligheter om sin mormor och moster och Emilias om sin far.
På Luciadagen när Emilia tingat slakt av deras första gris kände hon det som om tillvaron var välsignad. Paul hade söndagsledigt dagen efter och de skulle hjälpas åt med styckningen. När slaktar-Jansson dök upp på sin spark vändes den uppsluppna känslan till olust. Grannfrun hade förvarnat om att karln alltid sade sig behöva en kaffekask innan det var dags att hämta grisen. Han fick henne att rysa med sitt flin och fräcka uppsyn.
»Här i huset finns inget brännvin att tillgå«, sade Emilia och hörde själv hur stram hon lät på rösten.
»Ingen fara, lilla frun, om hon kokar upp kaffet så tar jag fram pluntan«, sade karln och log brett med sina snusbruna tänder, han grävde fram en bleckflaska ur bröstfickan.
»Då får Jansson allt ta med sig kaffekoppen ut på trappan. Inne i det här huset dricks inget starkt«, svarade hon snabbt.
Jansson blängde på henne, tog sin kopp och plunta och gick ut. Slaktarn drämde till den bundna grisen över pannbenet med en slägga, den stöp ned på frambenen och sedan stack Jansson med ett raskt snitt. Emilia satt på en pall och höll upp grisens huvud. Hon berömde Ivar som var verkligt tapper inför sin uppgift att vispa blodet. Han vände bort huvudet när den varma strålen rann ur strupen ned i baljan.
Det rök runt bunken och luktade sött och fränt. Hon hade ansträngt sig för att få pojken att känna sig betydelsefull och stor, förklarat att hans hjälp be- hövdes när pappa var på fabriken och att det gällde att förhindra koagulering. Det hade hjälpt. Det som hade varit svårare var att förklara för Gösta varför grisen måste slaktas. Han hade fäst sig vid djuret och grät otröstligt när det var dags att gå ut. Jansson hade fnyst över klemandet med ungen, men Emilia stannade, trots hans hånfullhet, en stund hos pojken. Hon var bestämd gentemot Gösta. Så här måste det vara, men han kunde stanna inne i köket och vänta tills det var klart. Nästa år skulle hon ta till knepet att börja prata i november om att grisen blivit så omöjlig och elak.
Hon fick helt rätt i sina aningar. När det blev dags att skålla grisen som sedan hängdes i en talja på en stege lutad mot ladan så tog nyfikenheten hos lillpojken överhanden. Gösta klättrade upp några stegpinnar och hjälpte glatt till med att dra skrapan längs svålen så att borsten lossnade. Lättnaden var stor när grisen var urtagen och Jansson fått sin penning och gett sig iväg. Nu kunde hon och barnen pusta en stund.
Paul som hade morgonskift skulle snart vara hemma så att de kunde grovstycka och låta delarna ligga och dra ur i kylan. I morgon skulle det finstyckas.
Ivars tapperhet gav dem paltbröd veckan efter slakten. Det var flera år sedan hon vispade ihop en smet av blod, rågmjöl och vatten. Ivar ville ogärna äta av det nygräddade paltbrödet, tystnade och vände sig bort när hon lagat till den färsk och kokad med vitsås till. Det gick till nöds ner eftersom han var hungrig när maten väl stod på bordet.
Trivsammare blev det ett par dagar senare när han villigt vevade köttkvarnen till julkorven. Efter en stund blev Ivar bortknuffad av Gösta som älskat att vara mammas hjälpreda ända sedan han kunde stå och gå. Han vevade stolt, stående på köks- stolen. Så stursk som bara en fyraåring kan vara, tänkte Emilia.
I den korven var det minsann lika mycket kött som gryn.
De hade ätit risgrynsgröt och skinksmörgås för att fira in det nya året, nyårsafton 1919. Emilia stod och diskade i zinkbaljan och ställde upp tallrikar och bestick på tork. Pojkarna hade gått till sängs, de sov tillsammans i utdragssängen. Det var tur att de höll sams och delade på täcket utan kiv. Paul hade gått ut för att hämta in ved och om en stund var det dags för en kopp silverte och en pratstund på kökssoffan.
1919 kändes som året då rädslan inför framtiden gett vika för en smula hopp. Som om de nått en vändpunkt. Flytten i mars och Pauls anställning på hästskofabriken för tre veckor sedan ändrade allt. Tanken på Pauls systrar i trakterna gjorde henne lätt till sinnes. Det hade varit magert med kontanter, Pauls förtjänster från ett par kolarjobb hade inte gett mycket, men de hade inte behövt gå lika hungriga som i Bomhus. Hon hade känt sig lugn när potatisen hade varit upptagen i slutet av september, torkad och lagrad i den nysnickrade potatislåren i jordkällaren. När det varit ont om mjöl till gröt hade de nallat ett par potatisstånd men varit överens om att hålla hårt på att spara resten och att ha vinterförrådet och nästa års sättpotatis i säkerhet.
Hon visste hur det var bäst att organisera arbetet här i Norrberg. Hemma i Valbo, under mors vakande överinseende, var det ingen idé att sjåpa sig inför slakt och storbak. Även om de hade det bättre ställt än många andra så var det inte tal om att sitta på rumpan och glo medan pigorna slet. Och året i Gävle Fruntimmersförenings Hushållskola, de kunskaperna kom väl till pass nu. Som hon hade älskat den skolan, törstat efter att få lära sig nytt, de senaste rönen om hygienlära, näringslära, fysiologi och kemin vid konservering.
Och när hon upptäckte matematiken bakom solvnotan till en dräll. Det var något annat än pigornas tuskaft på mattvarperna därhemma. Hon torkade småleende av bänken efter disken, minnet av hyssen på skolan och samhörigheten ihop med flickorna bakom fröken Carlströms rygg skulle hon aldrig glömma. Det var där som hon och Karin blev vänner för livet.
Hon gick in med mjölkkannan till kallrummet. Där stod räfflade glasbyttor med glaslock, gummiring och bygel. Genom glaset skymtade konserverade grönsaker, svamp, kyckling och fläsk. I höganäskrukorna fanns syrad vitkål, saltgurka och rårörda lingon. I taket hängde kornmjölskakorna och paltbrödet. Syltan blev riktigt lyckad och rejält med konserverad pölsa fick hon till av lungorna och restbitarna. Emilia riktigt såg framför sig när de suttit finklädda runt julbordet med skinkan mittpå. I den stunden var hungeråren 1917 och 1918 i Bomhus långt borta.
Nu gällde det att hushålla, de hade inget överflöd och det var långt till nästa års skörd och slakt. En tunna saltsill kanske hon kunde införskaffa tillsammans med svägerskan Jenny om de delade på kostnaden. Och strömming fick det bli ibland, nästa sommar och höst, när Adam Ljunggren med islådan skulle dyka upp på cykel. Måtte bara Paul få behålla platsen på hästskofabriken. Till och med unga pojkar anställdes, så då borde de väl vilja behålla en erfaren arbetskarl som Paul? Hon hängde upp trasa och kökshanduk på tork och satte sig en stund i soffan i väntan på att han skulle komma in med veden. De blåblommiga finkopparna var framdukade.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.