Den svenska socialdemokratins uppgång och fall är, enligt historikern Kjell Östberg, kopplat till att ”tron på politikens möjligheter var så stark att den avstod från att utmana den ekonomiska makten”. Därför, menar Per-Anders Svärd, att ”kontroll över ekonomin är nyckeln till varaktiga förändringar i det arbetande folkets intresse och den kontrollen kan bara vinnas av kämpande rörelser”.
Ur internationell synvinkel har det socialdemokratiska samhällsbygget i Sverige ofta betraktats som en utopisk förebild. Och inte bara bland världens vänsteranhängare. Under välfärdsstatens storhetstid lär den franske premiärministern Georges Pompidou ha utbrustit att det enda som hindrade Sverige från att vara ett paradis var bristen på sol.
Än i dag är föreställningen om Sverige som ett socialistiskt eller nästan-socialistiskt land en inspirationskälla för progressiva krafter över hela världen.
Socialistisk samhällsform via fredlig reformväg
Det finns fog för den bilden. Under nästan ett århundrade dominerade det socialdemokratiska partiet den svenska politiken och genomförde imponerande samhällsförändringar. Med början i en radikal kamp för rösträtt, bättre arbetsvillkor, kortare arbetsdagar och samhälleligt ansvar för gamla och sjuka kom partiet snart att fungera som huvudarkitekt för en storskalig utbyggnad av landets trygghets- och välfärdssystem.
Kulmen nåddes med 1970-talets reformer: Fyrtio timmars arbetsvecka, lagar om anställningsskydd och medbestämmande, liksom en rad progressiva reformer på jämställdhets- och familjepolitikens område. Den offentliga sektorn byggdes ut och socialförsäkringssystemen stärktes. Med ett radikaliserat LO i ryggen kunde till och med ett krav på löntagarfonder – ytterst en plan för att överföra kontrollen av landets företag till fackföreningarna – lyftas upp på den politiska dagordningen.
För många bedömare runt om i världen måste Sverige ha stått på gränsen till att inträda i ett nytt skede av civilisationens utveckling – en socialistisk samhällsform uppnådd längs den fredliga reformvägen.
Nyliberalism och klassklyftor
Men sedan vände utvecklingen. Även om bilden av Sverige som ett unikt jämlikt välfärdsland lever kvar på många håll har klassklyftorna växt oavbrutet sedan 1980-talet. Anpassningen till den nyliberala världsordningen har varit nästan total, med dramatiska vågor av privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar av gemensamma tillgångar. Inte sällan har Socialdemokraterna själva gått i spetsen för dessa tillbakarullningar av folkrörelsernas landvinningar.
Vad var det egentligen som hände? Det mest utvecklade svaret hittills ges i historikern Kjell Östbergs nyutkomna bok The Rise and Fall of Swedish Social Democracy (Verso, 2024). Här kartläggs den svenska socialdemokratins framgångar och motgångar från 1800-talet till i dag.
Under läsningen är det tre teman som särskilt sticker ut som begränsningar i det socialdemokratiska projektet.
Det första temat är den förhärskande produktivismen. Redan under Hjalmar Brantings tid grundlades ett synsätt där ökad produktivitet blev nyckeln till sociala reformer. I stället för att ifrågasätta det privata ägandet av produktionsmedlen inriktades socialdemokratin mot att spela det kapitalistiska spelet bättre än kapitalisterna själva. Mot marknadens anarki och slöseri ställdes ett ”funktionssocialistiskt” tänkande som handlade om att rationalisera och effektivisera produktionen. På så sätt hoppades man skapa ett ekonomiskt utrymme för sociala reformer.
Denna strategi krävde dock samarbete med de borgerliga partierna och samförstånd med landets verkliga makthavare – de stora industrikapitalisterna. För att inte stöta sig med dessa samarbetspartners blev den socialdemokratiska ledningen tvungen att motarbeta mer radikala strömningar inom arbetarrörelsen och de andra folkrörelserna.
Tillväxtivern blev socialdemokraternas fall
Strategin fungerade så länge tillväxten höll i sig, arbetarna var organiserade och högerpartierna var splittrade. Men så snart dessa faktorer förändrades påbörjades också socialdemokratins fall.
Det andra temat är partiets kluvna förhållande till socialismen. Å ena sidan förlitade sig hela det socialdemokratiska samhällsbygget på människors lojalitet gentemot socialistiska grundvärden som jämlikhet och solidaritet. Å andra sidan kunde det engagemanget inte tillåtas rubba maximeringen av tillväxten.
Socialdemokraterna övergav tidigt marxismens kritik mot den borgerliga ekonomins fundament. Snart hade de gjort kapitalets perspektiv till sitt eget. Det löfte om en utvecklad välfärd och förhöjd levnadsstandard som socialdemokratin framhöll till arbetarklassen hängde ytterst på att samma klass lät sig säljas på marknaden utan att protestera mot sin underordning eller ställa krav på makt över sina arbetsplatser.
Folkrörelsernas betydelse
Det tredje temat gäller rörelsernas betydelse. Genom hela sin redogörelse betonar Östberg att utrymmet för sociala framsteg skapades genom folklig kamp underifrån. De massiva hungerdemonstrationerna under första världskriget – initierade av radikala arbetarkvinnor – gav oss rösträtten.
1930-talets sociala reformer möjliggjordes tack vare det underliggande strejkhotet. På samma sätt var det på ryggen av 1960- och 1970-talets arbetarradikalisering och nya sociala rörelser som det svenska jämlikhetsexperimentet bars till sin absoluta topp.
Östberg visar också hur bredden av folkrörelser varit avgörande för att utvidga reformprojektet från frågor om löner och arbetstider till andra sociala hänsynstaganden. Ett exempel är kvinnorörelsen som tidigt lade tonvikt vid frågor om rätten till bostäder, föräldraledighet och barnomsorg som centrala för arbetarklassens frigörelse.
Socialdemokratins nedgångsperiod sammanfaller med rörelseorganiseringens tillbakagång och världskapitalismens svårigheter att skapa några större tillväxtvågor efter 1970-talet. Det förra seklets samförståndsanda är inte längre lockande för en kapitalistklass som tjänar mer på att plundra välfärdsstatens rester.
Av den socialdemokratiska rörelseapparaten återstår också bara ett skal. Karriärpolitiker, och mediastrateger har ersatt den gräsrotsorganisering som tidigare erbjöd människor ett helt liv inom rörelsen. En frustrerad arbetarklass utan minne av kollektiv kamp lockas i dag mer av högerpopulismens sirensång än av hoppet om ett liv efter kapitalismen.
Kontroll över ekonomin nyckeln
Det finns ingen tvekan om att det socialdemokratiska samhällsbyggandet varit av världshistorisk betydelse. På bara ett par generationer förvandlades Sverige från ett av Europas fattigaste länder till ett ledande industriland med en unikt hög grad av ekonomisk jämlikhet och jämställdhet mellan könen.
Samtidigt gjorde Socialdemokraterna halt så snart frågan om ägandet och kontrollen över produktionsmedlen väcktes. Därför kunde också rörelsernas landvinningar snabbt rullas tillbaka när vindarna vände. Enligt Östberg var reformismens stora problem att dess ”tro på politikens möjligheter var så stark att den avstod från att utmana den ekonomiska makten”.
För alla som ännu hoppas på att få se 1900-talets bedrifter upprepade – och överträffade – gäller det att ta denna läxa på allvar. Varaktiga förändringar i det arbetande folkets intresse förutsätter kontroll över ekonomin, och den kontrollen kan bara vinnas av kämpande rörelser. Det är vad vi måste lära oss av den storslagna och tragiska sagan om den svenska socialdemokratins uppgång och fall.
