Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel nio ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.
1914
Ivar hade varit gnällig i flera veckor, han saknade Paul. Lite lättare var det att trösta honom nu när han pratade så redigt, Emilia kunde ta honom i knäet och trösta när han gnällde pappa hem, Ivar lessen. Hon var överens med Paul om att mamma och pappa fick gälla som tilltal i deras familj. Mor och far hörde en svunnen tid till, när ungarna inte fick lov att dua sina egna föräldrar.
För stunden satt Ivar på golvet och lekte med träklossar i olika storlekar som han fått från Astas man, Olle. Gossen hade lärt sig att stapla de fyrkantiga kuberna på höjden tillsammans med Paul och var djupt koncentrerad. Emilia fingrade på det blågrå kuvertet med Kronans emblem i vänstra hörnet. Hon värmdes inombords av att Paul varje vecka sände henne och Ivar en hälsning. Det kändes som en evighet tills Paul skulle komma hem från exercisen fastän det bara var några dagar kvar. Hon satte sig ned på golvet bredvid Ivar för att läsa och ryste av obehag. Ingen kunde dra sig undan försvarsstriden i dessa dagar. Hon hade läst i Arbetarbladet om kungens borggårdstal och hans ordval om min armé. Gustav V förespråkade höjda försvarsanslag och förlängd militärtjänst samt att regeringens beslut om minskade anslag upphävdes.
Ute vid vedboden hade hon hört karlarna med upprörda röster ventilera vad som hänt den 6 februari 1914. Dagen som skulle gå till historien, då Sveriges monark satte sig över den folkvalda regeringen. Även Paul hade varit rejält skakad innan han avreste till I 14 i Kungsbäck, trampat runt på köksgolvet med Ivar på ryggen och pratat om att arbetarna måste ta makten över vems historia som skulle bevaras. Annars skulle kungens krigshetsande tal till de ditfraktade, grundlurade trettiotusen karlslokarna i Bondetåget bli en för evigt inskriven berättelse i det svenska folkets historia. Medan de femtiotusen arbetare som veckan efter fredligt begav sig till Kanslihuset i Stockholm med ett upprop mot militär upprustning skulle förpassas till historiens glömska.
Emilia tummade på brevet och tänkte att det var tursamt att de var ense. Att stå upp för antimilitarismen i bredd med Paul hade hon inget emot. Tanken på krig kändes vedervärdig. Att Paul, hans bröder, hennes egen bror John och Ivar en dag skulle tvingas ut i fält för att med berått mod mörda sina medmänniskor fick henne att vilja gråta. Hon kunde i sin fantasi föreställa sig jämmer, blod och död. Tidningen Syndikalistens drastiska språkbruk, mördarskolor, om arméns regementen fann hon vara helt rätt.
När Pauls inkallelseorder kom hade den lett till oändliga kvällssamtal som gjort dem båda utmattade. Det blev till slut Emilia som fällde avgörandet.
»Du gör mindre nytta som ensam vapenvägrare i fängelset än om du och kamraterna agiterar mot galenskapen«, hade hon sagt.
Paul kunde inte annat än instämma.
»Det är nog rätt tänkt. Vi måste sätta oss emot allt prat om att vi är fosterlandsförrädare som håller oss undan.«
»Det borde alla med förnuft begripa. Statskassan behövs till fattigt folk och inte till högerns och kungens pansarbåt.«
»Just så …«
Det blev en gruvlig vecka som följde. Emilia önskade att avresedagen skulle närma sig skyndsamt för att slippa våndas inför avskedet. Om hon ändå kunnat göra något för att skona honom från att tvingas in i militärväsendets våld. De pratade inte mer om det hela på kvällarna, utan räknade dagarna tyst och bävade. På torsdagen, precis en vecka efter samtalet då beslutet fattades, vinkade hon av Paul på Bomhus station. Han var inte ensam, tre andra karlar stod med böjda huvuden och sluttande axlar, väntande med sina kappsäckar. De hade väl fått samma inställelsedatum. Nu skulle landets beredskap säkras. Sällan hade hon sett Paul så sammanbiten, han sade knappt ett ord, som om han var på väg till en fruktad förvisning utan återvändo.
Ovetande om Ivars längtan räknade Paul timmar och dagar som malaj vid Kungliga Hälsinge regemente. Tillvaron på regementet väckte de plågsamma minnena från militärkommenderingen mot de strejkande familjerna till liv. Som så ofta när han tänkte tillbaka på åren hemma i Fors blandades svåra och ljusa minnesbilder. Till de ljusa hörde minnet av de nyanställda ungsocialisterna som redan när han var femton år väckte hans insikt om krigsvägran. De talade högljutt om unionskrisen och krigspropagandan från överklassen gentemot Norges önskan om självständighet.
Paul snappade upp att borgarpressen hetsade och det talades om att militärledningen förberedde för ett angrepp mot de upproriska norrmännen. I Avesta tidning refererades de högljudda högerrösterna i riksdagen, kraven på anfall mot Norge ökade i styrka. Alla drogs med, på senvåren 1905 var det som om kriget stod för dörren och Zäta Höglunds upprop Fred med Norge spreds och debatterades i Fors och hela riket. I manifestet läste Paul att det vore ett brott att hetsa Sveriges fredliga folk till krig mot ett broderfolk, att svenska arbetare inte skulle ta till vapen utan vara beredda till arbetsnedläggelse för att hindra ett krig mot Norge. Rapporter om arbetarrörelsens massmöten och antikrigsmanifestationer runt om i landet nådde även Fors och gjorde luften överhettad. Spänningen steg ytterligare när Zäta Höglund dömdes till sex månaders fängelse för sin skrift.
Så kom det sig att Gustav och Paul hade tagit tåget till Avesta för att vara med på en fredsmanifestation och lyssna till Arild Erlandsen, en norsk talare som tackade den svenska arbetarrörelsen.
»Skal jeg gi meg i vei for å skyte svenske arbiedere for at Norge skal bli et fritt land? Nei, aldri«, avslutade han till rungande applåder.
Mötet i Avesta och Zätas antimilitaristiska texter i Fram gjorde djupa avtryck i Paul. Även om det inte var helt lätt att orientera sig bland alla -ismer – socialism, anarkism, reformism och syndikalism – så var det en som framstod som solklar. Budskapet om att svara med masstrejk i stället för att ta till vapen mot andra arbetare landade djupt inom honom och han anslöt sig till antimilitarlismen. Den rörelsen, vägran att ta till vapen mot sin bröder, hade inte varit svår att värva Emilia till.
Han var förpassad till kökstjänst vid regementsofficersmässen och slapp stridsövningar tack vare ett lyckosamt lurendrejeri vid mönstringen då han låtsats vara döv på ett öra. Vid en av sina fåtaliga handräckningar för att hjälpa mässpojken Artur att duka av från matsalen snappade han upp pratet. Paul kände igen den uppiskade stämningen från unionsstriden 1905, men nu var det betydligt värre. Han fick bita ihop för att stå ut med att ta klivet över tröskeln och ta emot tallrikarna som Artur langade över. Mässens inredning skrek ut sin hyllning till regementets hjältedåd och krigskonst ända tillbaka till 1624.
Bredvid oljemålningar föreställande, för Paul, okända överbefäl tronade ett porträtt av Jean Baptiste Bernadotte till häst i fransk tjänst som fältmarsalk. Det mörka ekskåpet hyste troféer, idrottspriser och en samling böcker om militärhistoria och forskningsresor till Norra ishavet. Fanor och standar stod uppradade längs ena kortväggen. Över långbordet tronade en blänkande kristallkrona.
Åter vid diskbaljan kunde han andas ut. Paul hörde genom den tunna serveringsdörren officerarnas hyllande skålar till upptäcksresanden Sven Hedins ära. Krigshetsaren framför alla andra. Han bytte diskvatten och lyssnade till de skrålande brännvinsvisorna och det hatfyllda språkbruket om förrädaren Branting och pöbeln som fått för stor frihet. Var det så här överklassen förhöll sig till de hundratals arbetartåg som under våren krävt nedrustning och bibehållen neutralitet?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.