Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.
Idag är det den 6 juli. Jag vaknade upp till min vackra dotter som försökte glömma den sorg och smärta jag går igenom. Min frukost bestod av kokta ägg; min dotter åt gulorna. Sedan diskade jag och städade; det är otroligt ansträngande.
Den här dagen har varit fylld av oändliga problem. Det har varit en mycket dålig dag – ingen stabilitet, ingen säkerhet, ingen sinnesfrid. Jag lider fruktansvärt av att jag aldrig lyckas säkra min position i en stark, ackrediterad institution; alla mina försök har misslyckats. Men jag vet inte om framgång är menat för mig eller inte, det verkar omöjligt att veta.
Dagen går och vi hör den ena nyheten efter den andra om att vi närmar oss ett eldupphör. Vi väntade till kvällen, men inget kom ut av dessa förhandlingar; de får oss att leva falska drömmar.
Jag kommer inte att förlåta dem som förde oss hit. Jag åt ingen middag; mitt psyke accepterar inte mat eller vatten överhuvudtaget. Vi lider, och ingen bryr sig om oss; det verkar som om världen kollektivt har glömt oss. Innan jag gick och lade mig satt jag med min man och utbytte fantasifulla förhoppningar om en okänd framtid.
Lama MajdiDen femte juli i år är det min födelsedag. Min morgon började med att min lilla dotter vaknade och försökte stå upp, lutade sig mot mig för att få stöd. Vi lekte tillsammans en stund innan hennes pappa kom till oss.
Hon står inte ut med att se någon sova medan hon är vaken, hon vill leka med alla och kräver mer uppmärksamhet. Jag gick upp och gjorde frukost – timjansmörgåsar med yoghurt – och flingor till Sama.
Vi åt frukost medan vi tittade på hennes favoritlåt. Sedan bäddade jag sängen och när jag bläddrade i min telefon hittade jag ett meddelande från min mamma som gratulerade mig på födelsedagen, önskade mig ett långt liv och god hälsa och bad Gud att skydda mig för min lilla dotters skull.
Jag ringde henne för att lugna henne och tackade henne för att hon kom ihåg min födelsedag trots dessa svåra omständigheter. Jag lagade lunch och tog sedan med Sama på en promenad i vårt kvarter eftersom hon alltid blir uttråkad av att det inte finns några barn i hennes ålder här.
Vi återvände hem, jag gav min lilla dotter jordgubbsyoghurt till middag och la henne i sängen.
Nu kommer min privata tid – jag surfar på min telefon utan Samas kontroll. Jag tittar igenom mitt personliga fotoalbum, minns mina födelsedagar, minns hur alla brukade planera firanden för mig.
Jag minns mina viskade önskningar innan jag blåste ut födelsedagsljuset. Nu är min enda önskan att Gud ska skydda min familj och alla mina nära och kära och ge mig en bra möjlighet att bygga upp mitt liv på nytt.
Och nu passerar denna dag som alla andra, och jag går och lägger mig med hopp om att morgondagen ska bli ljusare.
Lama MajdiI dag är det den 4 juli. Jag vaknade som vilken annan dag som helst, men det finns en sorts optimism eftersom jag fick nyheter om att min dagbok kan börja nå en bredare publik, vilket gjorde mig glad.
Min dotter, min man och jag åt frukost tillsammans. Matpriserna är ganska bra i södra Gaza, men rengöringsartiklar har blivit mycket dyra och många saknas, vilket leder till en omfattande ökning av sjukdomar och hudinfektioner, särskilt på grund av förorenat vatten och avfall överallt.
Min högra hand har blivit bättre och min dotters öga har också blivit bättre med hjälp av ögondroppar. Till lunch åt jag pasta med sås och lite grön paprika, vilket var gott.
Det stöd jag får för min kampanj är inte på långa vägar tillräckligt. Många människor får stöd från organisationer som Operation Olive Branch och uppnår sina mål. De fick 800 förfrågningar och stängde nya ansökningar sedan den 11 mars, men jag blev mer frustrerad när jag fick reda på att de stödde flera nya kampanjer samtidigt som de höll ansökningarna stängda. Personligen fann jag deras stöd för tre nya kampanjer.
De är en globalt erkänd institution med betydande stöd. Hur kan något sådant här hända? Det är en stor orättvisa, särskilt eftersom jag har kämpat i månader för att få stöd från någon organisation och inte hittar något.
På kvällen träffade jag mina systrar som kom på besök och vi hade en trevlig stund tillsammans innan de åkte hem innan det blev sent. Jag talade med min mamma i telefon och hon nämnde min kommande födelsedag, som inte har någon smak eller glädje.
Vi klamrar oss fortfarande fast vid hoppet, även om det verkar mycket svagt, men som de säger, i morgon är en annan dag.
Lama MajdiI dag är det den 3 juli, och dagarna passerar medan vi uthärdar lidande utan något slut i sikte. Bombningar och förstörelse finns överallt. Föroreningarna är ofattbara, med sopor som är på gränsen till att orsaka en miljökatastrof i området. Vattnet är till 97 procent förorenat och sjukdomar sprids mer än någonsin sedan krigets början; situationen är katastrofal.
Jag vaknade och började dagen som vanligt med att städa, organisera och förbereda frukost åt min man och dotter. Dagen kändes som ett oändligt maratonlopp; hela dagen arbetade jag och städade på grund av de begränsade resurser som fanns tillgängliga.
Min dotter lider av ögonallergi och jag hittade till slut ögondroppar efter att ha letat i fem dagar. Min högra hand gör ont på grund av allt arbete och för att jag ofta bär min dotter. Jag tror att jag ska smörja in den med lite olivolja eftersom det hjälper till att mjuka upp och läka ben.
Ja, hungersnöden förvärras i norr, och våra släktingar där lider mycket. Här i söder finns det mat, men till orimliga priser, och folk har inte pengar att köpa mat för, så vi ser varor som blir dåliga utan köpare. Jag önskade att det skulle bli en vacker dag i morgon och somnade.
Lama MajdiIdag är det den 2 juli. För varje dag som går blir det värre. Det är en oändlig tornado, utan något slut i sikte snart.
Vaknade på morgonen, lagade frukost till min dotter och mig själv och började diska. Jag måste vara försiktig med vattenanvändningen eftersom det är ont om det och vi måste spara på det.
När jag var klar tog jag min dotter och lekte lite med henne och hjälpte henne att stå och gå, vilket verkar ta lite tid. Jag fyller år den 5 juli, om bara tre dagar. Det kommer att bli den sorgligaste födelsedagen i mitt liv.
Mina tidigare födelsedagar var underbara, med min familj som samlades för att fira med mig och överöste mig med presenter. Min första födelsedag efter äktenskapet var också underbar, fylld med presenter och fina minnen.
Men vad har jag nu? De värsta dagarna i mitt liv, utan någon som helst glädje. Det bor nu 1,8 miljoner människor i mitt flyktingområde, och faran har ökat.
Föroreningarna skenar, det är ont om vatten, sjukdomar sprider sig och människor är utspridda på gatorna utan skydd. Jag gick ut på min vanliga promenad för att muntra upp min dotter, men så fort jag kom tillbaka till vårt härbärge brast hon ut i gråt.
Hon älskar att gå ut så mycket nu, hon är 10 och en halv månad gammal, och jag vet inte hur jag lyckades lugna ner henne. Det får räcka såhär så länge. Hejdå.
Lama Majdi
