Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.
I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.
Jag har blivit smittad av min mans infektion så nu är det plötsligt jag som behöver medicin. Men trots att jag känt mig svag och haft huvudvärk hela dagen så måste jag uppfylla mina skyldigheter. Det är extra viktigt under de omständigheter som vi nu lever under.
För kriget fortsätter och igår var det häftiga strider i vårt område. På nyheterna fortsätter de att prata om möjligheten till vapenvila och eldupphör.
Vår granne som skadades i den där skottlossningen med polisen jag tidigare skrev om har dött nu. Det var en hjärtskärande scen med kvinnor som skrek och män som försökte hålla tillbaka sina tårar. Tyvärr en sådan där syn som finns i nästan varje palestinskt hushåll nu.
Samtidigt jobbar jag vidare med min kampanj och försöker att nå ut så gott det går i hopp om stöd.
Min dotter har varit ledsen, men trots min trötthet tog vi oss ut på en kort promenad, vilket gjorde henne på bättre humör.
Livet känns verkligen inte rättvist, men samtidigt måste vi hålla fast vid hoppet. Om fred.
Lama MajdiIgår började min dag som vanligt. Med den enformiga rytmen av artillerield och drönarnas oväsen. Det har på något konstigt och samtidigt skrämmande vis blivit det normala. Vi har förvandlats till individer som inte längre påverkas av den typen av ljud. Eller om det är så att våra sinnen helt enkelt avtrubbats.
Min man mår bättre, medicinen hjälpte och han har börjat äta.
Samtidigt har min dotter allt mer börjat resa på sig. Hon är nästan halvvägs nu och fortsätter oförtröttligt att kämpa och jag ser fram emot att se hennes första steg.
Förhandlingarna om förslaget kring eldupphör verkar fortsätta men vi ser mest på med tristess efter att ha förlorat hoppet. Gång på gång har vi blivit förrådda, så många gånger under kriget. Av alla.
Åh, världens ledare: Skäms på er för vad som händer. Vi behöver inte längre era pengar. Vi vill bara ha ett rättvist och resolut nej till de kränkningar av mänskliga rättigheter och det folkmord som tillåts fortsätta.
Hejdå för den här gången
Lama Majdi1 juni och början på en ny månad i detta krig. Jag kan inte föreställa mig att halva året snart har gått och att allt fortfarande bara pågår. Dagen startade tufft med svår huvudvärk på grund av sömnbrist och drönarnas konstanta oljud. Om det inte hade varit för huvudvärkstabletterna hade jag nog inte sovit alls.
Hörde om att Vita Huset uppmanat bägge sidor att acceptera förslaget om eldupphör. Om det är möjligt? Jag har faktiskt ingen aning.
Min man blev förresten sjuk idag, så jag tog hand om honom och gav honom den vård jag kunde med våra knappa resurser. Tack och lov kände han sig bättre framåt kvällen, men det känns som att han behöver tid att återhämta sig.
GoFundMe-kampanjen gör mig utmattad.
På natten vandrade jag runt i mina egna tankar. Tänkte på världens ledare som inte gett oss något. Är det inte dags nu? Är ni nöjda med situationen? Ni har svikit oss.
God natt.
Lama Majdi
