I dag är det Nakbadagen, en minnesdag för fördrivningen av över 700 000 palestinier när staten Israel grundandes. Frida Sandström skriver om den palestinska minneskulturen och dess motståndskraft.
I dag är det 74 år sedan den israeliska staten bildades på palestinsk mark, den 15 maj 1948. Det arabiska begreppet Nakba betyder katastrof och syftar till den etniska rensning som inleddes då brittiska bosättare överlät delar av sin koloni till vad som kom att bli staten Israel. Sedan dess har katastrofen fortsatt och vi bevittnar nu ett pågående folkmord. I skrivande stund invaderas Rafah medan västerländska förhandlingsprocesser tycks utgöra en ridå mellan liv och död.
Minnet av den 15 april 1948 har genom åren fått två betydelser. Å ena sidan är det Israels självständighetsdag och å andra sidan är det minnesdagen för katastrofen. Minneskultur är aldrig något ensidigt, och frågan om hur minnen delas och sprids är politisk.
I ljuset av detta visar den palestinska minneskulturen på en enorm motståndskraft som resonerar starkare för varje år. Till minne av Nakba 1948 och i solidaritet med den katastrof som fortgår i dag, vill jag vända mig till de konstnärer, poeter och tänkare som arbetar för att minnen ska förbli gemensamma. Hur minns floderna och haven, djur och människor bortom katastrofens öga? I de exempel som jag vill ta upp här har barnet en central kapacitet för att transformera ett minne till en annan nutid. De barn som inte längre är med oss och de barn som blir kvar efter oss.
En konstnär för vilken barndom och minneskultur är centrala är den palestinska konstnären Jumana Emil Abboud, som lever och är verksam i den palestinska delen av Jerusalem. Efter år i exil med sin familj i Canada, återvände hon till Palestina, där hon konfronterades med avsaknaden av minnen. Inte bara det faktum att platser är försvunna som konsekvens av att israeliskt territorium växer, utan även på grund av att källor utraderas av bosättare. Stigar glöms bort då kartor suddas ut. Som konstnären själv beskriver har hon därför sökt sig till den muntliga berättelsen, folksagan och sången, för att återvända till förlorade historier, erfarenheter och platser. Det var tjugo år sedan. Sedan dess har Emil Abboud tecknat och skrivit, gjort essäfilmer och konstperformance. Och inte minst, workshops med barn som tecknar, skriver och talar om minnen genom bilder av fantasiväsen.
Kulturarv eller folkminne?
Emil Abboud experimentella text Where did the mountains go från 2020 är en sci-fi-saga som utspelar sig i den palestinska byn Ein Qiniya som ligger nära Ramallah på Västbanken. Berättelsen befolkas av barn och övermänskliga eller magiska karaktärer. De talar om det ökända Osloavtalet från 1993, då en stor del av palestinskt land gick förlorat. Berättarrösten frågar varför inte djuren och naturen, vattnet i källorna, fick vara med på mötena i Oslo. Med andra ord är det genom det övermänskliga som Emil Abboud talar om det mänskliga. De som har närmast relation till detta är barnen, vars fantasi alltid inkluderar det övermänskliga.
Barnets fantasi kan vända på perspektivet av det våldsamma omänskliggörande som vi ser i dag, och peka på fantasiväsendet som en frigörelse från detta förtryck. Med barnets fantasi kan andra världar uppstå. Minnen skriver om nutiden då de artikuleras i en surrealistisk bild av samtiden. Konstens historia är full av exempel om vi lyfter blicken bort från en västerländsk kanon.
Frågan om minne i relation till det palestinska landskapet står även i fokus för flera samtida konstprojekt. Ett sådant är den palestinska konstnären Sandi Hilals och den italienske arkitekten Allesandro Pettis samarbete DAAR och konstprojektet Stateless Heritage från 2021. Det visades mångfaldigt på konstgallerier innan det pågående folkmordet och belönades rikligt vid arkitekturbiennalen i Venedig 2023.
I Stateless Heritage har Hilal och Petti dokumenterat förlorade, halvt utraderade historiska palestinska byar och de flyktingläger som fram till den 7 oktober växte som städer i det ockuperade Palestina. Syftet med projektet är att lyfta kulturarvsbegreppet bortom nationalstatens gränser och intressen.
Relevansen i den historia som projektet skriver med att dokumentera är given, inte minst i dag – då fotografierna är bokstavliga arv sedan byggnaderna nu har utraderats. Samtidigt framstår tilltron till FN och världsarvsfonden i dag som något mer komplicerat. Om människor och hela kulturer inte betraktas som värda att rädda, hur skulle då byggnaderna som de bebor kunna beskyddas. Möjligtvis vill Hilal och Petti peka på just denna paradox: en skyddad byggnad kan inte bombas. Huruvida Israel och resten av västvärlden skulle bry sig är mindre troligt.
Palestinska drömmar och spöken
Ett konstnärligt projekt som vänder sig till fantasi och magi, liksom Jumana Emil Abbouds, framstår däremot som fritt från lagen, ja rentav från den död som nu räknas i alltför många siffror. I dagsläget närmar vi oss 40 000 dokumenterat mördade palestinier och sannolikt många fler i ruinerna. De utraderade minnen, platser och personer som bosättarstatens våld utgör ackumuleras i sånger muntliga berättelser, som liksom den interna och globala migrationen inom och utanför Palestina vandrar mellan generationer. I exil såväl som på plats, i det folkmordshärjade Gaza och i det av IDF hårt utsatta Västbanken.
Trots detta tryck på att jämna palestinsk erfarenhet med marken tillsammans med byggnader och kroppar, framstår Palestina alltmer som ett drömmarnas land. Det är genom dessa drömmar som den palestinske kulturteoretikern Sanabel Rahman menar att vi kan nå en annan framtid. I texten “Approaches to Palestinian Liberation: Magical Realism as Resistance Literature” från maj förra året, skriver Rahman hur de flesta protagonisterna i Palestinsk magisk realism är spöken. Exempel på detta är gestalterna i Emil Abbouds berättelse. Rahman skriver:
”Liksom magiska träd är några av de främsta befriande huvudpersonerna inom den palestinska magiska realismen spöken. Spöken förekommer upprepade gånger i palestinsk samtida litteratur, inte som passiva biprodukter av Israels bosättarkolonialism utan som aktiva agenter för sin egen och sitt folks befrielse. Ofta dyker dessa spöken upp från de palestinska martyrernas kroppar och fyller rollen att ständigt påminna palestinierna om vad som hände i händerna på den israeliska staten. Genom att påminna palestinierna om det pågående tillämpandet av Nakba, håller dessa spöken revolutionen och den brådskande strävan efter befrielse vid liv i levande palestiniers sinnen och själar.”
Då hon beskriver spökets roll som protagonist i den palestinska folktron visar Rahman hur bosättarkolonialismens kärna är den död som i palestinsk kultur vänds till ett motstånd. Och ur motståndet föds internationell solidaritet. Rahman pekar på likheten mellan palestinsk och latinamerikansk litteratur, där litteraturens spöken också bär det gemensamma minnet och förenar splittrade grupper och erfarenheter. Med andra ord är det spökena som för berättelserna vidare, vilket i Rahmans ord gestaltas med förståelsen av martyren som en kamrat i kampen om minnet – och för frigörelse.
Draken är berättelsen som måste leva vidare
De senaste månaderna har den palestinske poeten Refaat Alareers dikt ”If I must die” cirkulerat världen över. Det är en parafras av en 100 år tidigare dikt av den Jamaikanske poeten Claude McKay från 1919 med titeln ”If We must die”. Medan McKay talar om kamp som fortsätter till graven, talar Alareer om den kamp för frigörelse som fortsätter efter döden.
Alareer dödades av den israeliska styrkan den 6 december och i hans ord är kampen en fråga om att minnas och att sprida hopp. I få rader uppmanar han sin dotter att göra en drake och flyga den så att andra barn ser hans egen ängel i formen av denna drake. Att det är barnet som flyger draken är viktigt. Med andra ord är det hon som berättar berättelsen vidare. Det är denna kraft hos barnet som förmedlare, som även Jumana Emil Abboud synliggör, då hon själv återvänder till sig själv som barn. Bland de många publikationsprojekt som uppkommer i ljuset av det pågående folkmordet utkommer snart boken ”A Million Kites” – testimonies from the children of Gaza” I denna boks titel är draken och berättelsen synonym. Barnens lek och minnet, hoppet, är detsamma.
Liksom Rahman skriver är relationen mellan palestinska och sydamerikanska urfolksberättelser påtaglig, vilket även kan ses i det stora andel exilpalestinenser i Chile. Därför vill jag dra en parallell till ett äldre exempel. 1971 tecknade och skrev den urugayanske politiske fången Mauricio Gatti serieboken I Djungeln är det mycket att göra (En la selva hay mucho por hacer) då han satt fängslad i Montevidio. I brev som smugglades ut till hans dotter gestaltade Gatti en följetong av bildrutor där en möjlig flykt från fångenskapen tog form genom sagans värld. Berättelsen gestaltar hur en skogsfågel upptäcker en grupp djur i fångenskap och gör allt för att befria dem. Fågel gestaltar Gattis dotter och påminner om den roll som Alareer ger sin dotter i ”If I must die”.
Båda exemplen är skivan under fångenskap och till det barn vars fantasi ännu inte har spärrats in. Drömmar som blir sanna genom barnets läsning. I leken är minnet och nuet tätt sammanflätade, för att inte säga oskiljaktiga.
Mer än en allegori
Liknelsen mellan människa och djur i Gattis berättelse är här liksom i Jumana Emil Abbouds text en frigörande metafor, snarare än det omvända. Det vill säga, motsatt det våld som det innebär att kalla människor för djur, som i fallet med bosättarkolonin Israels anspråk på Palestina som ett land utan människor.
Liksom Rahman skriver om spöken är det övermänskliga hos djur och natur en befriande motbild under den pågående katastrofen som palestinier i dag genomgår. Genom att peka på hur flockar och vattendrag kan vika undan och leda andra vägar påminner Emil Abboud om att människor kan göra detsamma. Således möts chilenska och palestinska erfarenheter i minneskulturens i grunden internationalistiska liv.
De bilder som Emil Abboud har gestaltat med utgångspunkt i de folksagor och sånger som hon arbetar med som konstnär, är faktiskt inte helt olika Gattis illustrationer. Inte minst i den filmatisering som gjordes av kamrater till Gatti, ett animationskollektiv i Motevidio. Liksom den chilenske skribenten och konstcuratorn Maria Berrios skriver i en essä om filmen producerades den i hemlighet. Kollektivet lyckades visa den innan de själva arresterades under diktaturen som inleddes 1973, varefter kopior av filmen smugglades ut ur landet.
I Djungeln är det mycket att göra har sedan dess cirkulerat i Latinamerika i syfte att sprida solidaritet och kamp. Den visades vid Berlinbiennalen 2020, för första gången på engelska. Gattis teckningar trycktes på nytt i svartvitt, så att nya unga läsare kan färglägga dem i 2000-talets mörka dagsljus. Berrios kallar Gattis berättelse för en anarkistisk saga genom vilka barn kan förstå politisk fångenskap på sina egna premisser:
”Den underminerade inte små barns skarpsinne när det kommer till att hantera komplexiteten i politiskt våld. Genom att sammanväva teckning och rim talar den till ett barns värld genom att tillämpa de anarkistiska pedagogiska principerna att lära av sin omgivning, från varandra och särskilt genom handling.”
Liksom Berrios skriver är relationen mellan erfarenhet och handling oskiljaktig. Med drömmen som gemensam nämnare begränsas den inte av landsgränser. Låt oss minnas Nakba i samma anda. Vi ses på gatan.
