Oskuld är den israeliske filmregissören Guy Davidis tionde dokumentär om våld, ockupation och hur systemet att skilja grupper och områden åt genererar mer våld, och övergrepp i regionen. Här berättar han om unga som växer upp i ett samhälle där militär och övergrepp är norm, och hur den som ifrågasätter löper stor risk att gå under.
Den israeliske filmregissören Guy Davidis dokumentär Five broken cameras, från 2011, om och med den palestinske Emad Burnat i byn i Bil’in nära Ramallah på Västbanken, handlar om hur byn påverkas av det stora israeliska murbyggsprojektet, ockupation och övergrepp i spåret av det. Emad Burnat dokumenterar processen under mer än fem år medan hans kameror krossas en efter en.
Filmen väckte uppståndelse och inte minst nomineringen till en Oscar för bästa dokumentär gjorde att den spreds över världen. Också nationellt i Israel prisades filmen.

Guy Davidi har gjort dokumentärfilm sedan han var 16 år gammal, och hans filmer är ofta knutna till särskilda händelser i landets politik och militära dominans i området. Kortfilmen Women defying barriers (2009), som finns att se bland annat på YouTube, är ett bra exempel på hur han också hela tiden lyssnar på människor. Medan han låter kamera och mikrofon dröja sig kvar i ett ansikte fångar han alltid mer än ett förväntat svar på en fråga. Den som ger hans bilder tid har mycket att vinna. Här arbetar israeliska och palestinska kvinnor tillsammans för att överbrygga de gränser mellan människor som Israel på så många sätt arbetar för att upprätthålla.

I Davidis dansk-israeliska Oskuld (Innocence, 2022) som nu ligger på SVT Play berättar Davidi om hur det är att växa upp i ett så helt och hållet militariserat samhälle som det israeliska.
Filmen består i intervjuer och bilder som Davidi tagit, men framför allt av videofilmer som för det mesta visar barn och unga som filmats hemma av sina föräldrar, fram till den obligatoriska militärtjänsåldern som är 18 år. Pojkar får militärutbildning i tre år och flickor i två, direkt efter gymnasiet. Den kan ske i områden som är under ockupation, men framförallt tar sedan ofta krigstjänst vid efter utbildningsåren.
En grupp som så småningom utkristalliserar sig här är en grupp ungdomar som har gemensamt att de tagit sina liv under sin utbildning till soldater, och som inte längre lever. De har inför videokamera diskuterat sina känslor kring den förväntade krigstjänstgöringen, och hur obekväma och ofta skräckslagna de känner sig inför den. För många är det av politiska skäl, de vill inte delta i kriget mot palestinier och andra som inte är inbjudna i den israeliska gemenskapen. Andra är rädda för att kastas in i en militär värld som de känner sig för unga för att förstå och ingå i, eller ut i en verkligt farlig situation utan skydd. De ser en verklighet som många av deras kamrater inte ser. De ser hur andra unga skadas och dödas utan att få hjälp, och de är rädda. Några av dessa, som Adam och Ron, vilka redan från småbarnsåren oroligt tittar ut emot världen genom föräldrarnas videofilmer, lär vi känna under lång tid.
Davidi visar hur israeliska barn, från mycket ung ålder, på förskola och i skola får lägga många timmar på att, bakom en tunn hinna av omsorg och trygghet, tillsammans med sina lärare och kamrater normalisera den militära närvaron och aggressionen vid de gränser Israel anser som sina. Barnen ritar stridsvagnar och lär sig att den militärgröna färgen signalerar säkerhet. Snart blir närvaron av militären och dess auktoritet självklar. Alla barn får grundliga lektioner i historiens förföljelse, flykt och Förintelse av judar, de sörjer och ber, och i nästa stund utnyttjas historien som en ständig fond för allt det militära i Israel – det går inte att ifrågasätta eller nyansera.
Flera tonåringar pratar i filmerna som Davidi fått tillgång till om hur landet helt och hållet styrs av de äldre och deras retorik och kultur.
Men dessa unga vill ifrågasätta och hitta sina egna vägar, men det verkar mycket svårt. Rädslan styr, och apartheiden. På gatan springer ungdomar (och vuxna) och skriker att araber ska dödas, en pojke försöker resonera med sina kamrater, bland annat om hur palestiniernas land ockuperats under decennier – men får rasistiska svar. De ungdomar som försöker vägra militärtjänst, eller bara vägra bära vapen, möts av hån och oförståelse. I en stark scen lär sig en ung flicka skjuta med ett kulsprutegevär, trots att hon är blind. När hon börjar gråta och inte vill mer slipper hon till slut – scenen understryker vapen och krigföring som något närmast självklart, och organiskt som ska läras in i kroppen vid tidig ålder.
Oskuld är en viktig analys av hur unga israeler som ifrågasätter statens enögda inriktning på våld, historia och apartheid har mycket svårt att stå upp för den verklighet de vågar se. Det är en film som innehåller mycket sorg, och inte mycket till hopp faktiskt. Förutom det faktum att en person som filmaren Guy Davidi är närvarande och gör skillnader med sina filmer, och under tillkomsten av dem. Också hans obändiga tro på hur gemenskap och möten över dessa ständigt byggda gränser är viktiga och kanske den enda möjligheten.

Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.