”Hur blir det för maktens män, om de inte har några soldater? Om samhällskontraktet bryts och kanonmaten säger tack, men nej, tack. Vi vägrar dö i era krig. Vi dör för varandra, men inte för er”, Moa Candil om vikten av pacifism i tider av krigshets.
Och så kom dagen, när det blev radikalt att vara pacifist. Dagen då det uttjatade peace-tecknet plötsligt kändes politiskt. Dagen då man kan bli av med sina uppdrag för att man kallar ett folkmord för ett folkmord.
Jag tänker på Elin Wägner. Journalist och författare under 1900-talets första hälft. Ändå så självklart agiterande för det mest elementära: För fred och jämlikhet, mot krig och förtryck. Det är andra tider nu, men också samma. Tider som kräver att vi står upp för det mest elementära.
Feminism och pacifism
För Elin Wägner och många andra i 1900-talets kvinnorörelse gick feminismen hand i hand med pacifismen. Krig och våld var männens språk. Ett språk som makten använde för att utöka sitt territorium, skaffa rikedomar, tvinga på andra sina gudar. Kvinnorna såg sina söner offras i korstågen, lämnades ensamma kvar med ansvar för försörjning, omvårdnad och tröst.
I dag kan maktens män heta Magdalena likväl som Ulf, och inkallelseordrar sliter även i våra döttrar. Men i dag har också dörrar öppnats mot andra sätt att vara man. Ett videoklipp i flödet visar en ung pappa i Gaza, som varje natt sover med sin lilla dotter i famnen. ”Om vi ska dö ska vi dö tillsammans.” Lever de fortfarande?
Det är lätt att förväxla ordet pacifism med ordet passiv. Orden liknar varandra, men att göra motstånd mot krig och militarism har historiskt sett varit något mycket aktivt. Elin Wägner propagerade i krigshetsens 1930-tal för att vägra använda skyddsmask eller skyddsrum. Aktiva handlingar, för att provocera maktens män att med alla till buds stående medel förhindra kriget.
Arbeta för fred, inte för krig
Även den politiska neutralitet som Sverige ägnat sig åt, kan ses som ett aktivt utrikespolitiskt verktyg. Kulturmannen Gunnar Ardelius stoltserar i brittiska The Guardian med att ha genomskådat neutraliteten: Det som hållit Sverige utanför krig i tvåhundra år är en blandning av tur och hyckleri, menar Ardelius.
Säkert är det så, men det är inte hela berättelsen. Genom att officiellt ställa sig utanför krigsallianser och konflikthärdar har Sverige haft en unik position för medling och diplomati. Observera verbformen: Har haft.
Plötsligt ropar ministrar att kriget kommer, Clas Ohlsson säljer slut på vattendunkar och cheferna kräver att vi ska skriva in ”beredskap” i varenda handlingsplan och dokument. Jag tänker på Elin Wägner och säger tack, men nej tack. Se ni till, maktens män, att det inte blir något krig. Arbeta för fred, i stället för att förbereda oss på krig.
En kompis berättar att hon frågat sin tonårsson om han vill göra lumpen. Aldrig i livet, svarar han, jag tänker inte dö för några politiker. Han visiteras dagligen. Jag tänker med Elin Wägner: Hur blir det för maktens män, om de inte har några soldater? Om samhällskontraktet bryts och kanonmaten säger tack, men nej, tack. Vi vägrar dö i era krig. Vi dör för varandra, men inte för er. Inte för maktens män, vare sig de heter Ulf eller Magdalena.
Jag tänker på Elin Wägner.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.