Velove har marknadsfört sig som ett hållbart och miljövänligt alternativ i budbranschen. Men Arbetarens granskning visar på ohållbara villkor. Foto: Julia Lindblom

Den sista gröna milen: Ohållbart arbete på ”hållbara” leverans­företaget

Velove har de senaste åren marknadsfört sig som ett grönt och miljövänligt alternativ inom budbranschen. Buden är anställda genom Frilans Finans systerbolag men anställningsavtalet bryter enligt arbetsrättsexperter mot lagen. Bakom kulisserna på det hållbara företaget hittar Arbetaren låga löner, svåra arbetsvillkor utan kollektivavtal och leveransbud som utsätts för säkerhetsrisker.

Det här är del ett av Arbetarens läsarfinansierade granskning Den sista gröna milen.

Det trendiga kontorskvarteret Garnisonen på Östermalm i Stockholm ligger alldeles öde den här lördagseftermiddagen i februari. Golven är nyskurade och restaurangerna och kaféerna håller stängt. Endast några enstaka personer som är försenade till eftermiddagspasset på gymkedjan Nordic Wellness blippar skyndsamt sina brickor i entrén. 

I garaget, några våningar ner under marken, råder dock en helt annan stämning. Här har ett hektiskt helgskift på budföretaget Velove precis satt igång. Hundratals paket i färggranna rosa burar ska scannas och sedan lastas in i fyrkantiga containrar på Veloves ellastcyklar. 

Den här eftermiddagen är det framför allt Airmees leveranser som står på schemat. I lasten ligger tunga paket tillhörande djurfoder från Arken zoo och Amazons prime-leveranser i alla möjliga storlekar. 

Arbetet pågår för fullt i hubben under Garnisonen-gallerian på Östermalm. Foto: Julia Lindblom

Amazon är Airmees största kund, och utgör även en stor del av Veloves utkörningar i innerstan. Budföretaget Velove har fyra stora så kallade ”hubbar” – eller logistikterminaler – i Stockholm: på Östermalm, på Kungsholmen, i Solna och i Västberga (men som enligt företagets kanaler officiellt ligger på Södermalm).

Hundratals bud, merparten migrantarbetare och studenter från länder utanför EU, arbetar dagligen med leveranserna från de här platserna. Arbetet koordineras med hjälp av applikationer och budens privata telefoner.

Hashtaggen för Velove är #beatvans. Ellastcyklarna är enligt företaget mer miljömässigt hållbara än till exempel budbilar som drivs på diesel. 

Men bakom de grälla färgerna och glättiga orden om hållbarhet och miljöansvar döljer sig en annan verklighet. För när Arbetaren granskar budbolaget närmare hittar vi låga löner och svåra arbetsvillkor utan kollektivavtal, bristande säkerhet i arbetsmiljön och dålig datasäkerhet. 

Ett av buden som jobbar den här dagen är Ali. Han kom till Sverige för tre år sedan, och Velove var hans första jobb på den svenska arbetsmarknaden. 

– Jag har jobbat på det här företaget i över två år, och det är ingen överdrift om jag säger att företaget leker med människors hälsa, säger han.

En av leveranscyklarna i garaget på Östermalm. Foto: Julia Lindblom

Velove och den gröna sista milen

Velove samarbetar med en mängd bolag och leveransföretag i Sverige. Bland kunderna återfinns kända varumärken som Airmee, Bring, Fruktbudet, Sellpy, Voi, Amoi och Apotea. Bolaget tog för några år sedan ett språng i den svenska sista milen-branschen. De är i dag verksamma i Göteborg, Malmö och Stockholm, men även i danska Köpenhamn. 

Trots att Airmee granskats både i Arbetaren och Dagens Industri – och tidningarna avslöjat dåliga arbetsvillkor för buden, arbetskriminella samarbeten med konkursupplägg och att majoriteten av Airmees budbilar drivs av diesel – hyllar Velove bolaget Airmee på sin Linkedin-sida. 

De skriver att Dagens Industri lyft fram en ”missledande bild om Airmee” och att företaget ”alltid haft fokus på hållbara leveranser”.

Velove hyllar Airmee på sin Linkedin-sida. Foto: Privat

Velove Bikes grundades 2015 och när deras eldrivna cykeln ”Armadillo” lanserades så hyllades den ur miljösynpunkt, blev omskriven i media och vann prestigefyllda utmärkelser internationellt. 

Velove saknar i dagsläget trafiktillstånd hos Transportstyrelsen. Detta eftersom ellastcyklar enligt svensk lag inte räknas som yrkesmässig trafik. 

Bolagets vd heter Jonatan Schwamberg och ordförande är den etablerade affärsmannen Henrik Sund, som är gift med vd:n för det statliga Svenska rymdaktiebolaget. Velove fick över 10 miljoner i investeringar från statliga Almi i november 2019. De senaste tre åren har Veloves ekonomi dock rasat. Enligt den senaste årsredovisningen 2022 gjorde de en förlust på drygt 40 miljoner kronor. 

Men Breakit avslöjade i december att Velove dock är på väg att ta in uppemot 50 miljoner kronor i nytt kapital, också genom att erbjuda sina tjänster som en så kallad ”white label-lösning” till e-handlare. Det innebär att aktörer som exempelvis Apotea både kan ”äga sin kundresa” och synas både genom mjukvara och skyltning på cyklar, rapporterar Breakit.

Men om Veloves ekonomi går allt sämre, så har bolaget som anställer leveransbuden på bolaget i stället spurtat som en raket mot börshimlen. De senaste året har nämligen Invoicery Business AB – ett systerbolag till Frilans Finans – mer än tiodubblat sin omsättning. Frågan är på vems bekostnad?

Velove har de senaste åren marknadsfört sig som ett miljömässigt hållbart företag. Foto: Julia Lindblom

Frilans Finans vd driver budfirma utan kollektivavtal 

Arbetaren träffar Sami på ett kafé i Gamla stan i Stockholm. Han har precis varit på SFI-undervisning, och jonglerar just nu tre jobb för att få vardagen i Sverige att gå ihop. När Sami tog emot sitt anställningskontrakt från Velove i oktober blev han förvirrad. På pappret stod det nämligen inte ”Velove”, utan ”Invoicery Business AB”. 

Frilans Finans är ett av företagen som i dag är Sveriges största egenanställningsföretag – men driver vid sidan av bolaget Invoicery Business AB, ett bolag som anställer leveransbud för bland annat Velove och Wolt. 

Invoicery Business AB har dock inte tecknat kollektivavtal och drivs, precis som Frilans Finans, av vd:n Stephen Schad.

Sirin Celik, utredare på fackförbundet Transport, tycker att Frilans Finans upplägg med ett separat företag för budverksamhet är högst problematiskt.

– De här människorna som arbetar för Invoicery Business AB borde ha kollektivavtal. Nu blir de i stället uthyrda som bemanningspersonal åt Velove, som i sin tur hyr ut dem till exempel Airmee och Bring. Bring har överlag många underåkerier som saknar kollektivavtal. 

– Det här företaget leker med människors hälsa, säger Ali. Foto: Julia Lindblom

Förstörda knän och tunga laster

Sami, som kom till Sverige 2021, minns tillbaka på sin första tid på Velove. I början var han en av de snabbaste förarna enligt sin rating. Men arbetet blev allt stressigare och kroppen började ta stryk av den fysiska ansträngningen. De så kallade ”semi-cyklarna” på Velove består av dubbla containrar, och är enligt honom svåra att kontrollera.

Veloves ”semi-bikes” innebär dubbla containrar på Armadillo-cykeln och dubbel last för leveransbuden. Sami förstörde sina knän efter ett pass där han körde frukt. Foto: Privat

–  Det var några morgonskift som resulterade i att jag fick en arbetsskada. Jag lastade hundratals kilo frukt på en semi-lastcykel. I stället för 4,5 timmar varade skiftet dubbelt så länge och jag förstörde mina knän. Det är flera av mina kollegor som har fått förstörda knän, säger han. 

Han säger att flera kollegor lämnat semi-cykeln i mitten av vägen eftersom de inte orkade cykla med den dubbla lasten. Tunga containrar har enligt anställda som Arbetaren talat med fallit av under leveranser och riskerat att skada människor i trafiken.

Samis knän skadades, och hans produktivitet i appen sjönk. Han började få ”feedback” i form av klagomål från ledningen, och under skiftet ringde ständigt en ”dispatcher” på den privata telefonen och bad honom att snabba på. 

Samtidigt blev det allt svårare att färdas med lastcykeln på väglaget under vintern. 

Trots att buden vissa dagar trampade i femton minusgrader och djup snö, erbjöds varken kläder, handskar eller utrustning från företaget. Endast en tunn jacka och byxor med Veloves logga erbjöds, men enbart till utvalda riders som arbetat på företaget under en längre tid.

– De använder människor i nöd. De som saknar arbete, pengar och som kommit till Sverige utan någonting, säger han. 

Veloves hubb på Östermalm. Velove kör genom skandalföretaget Airmee många av Amazons leveranser. Foto: Julia Lindblom

Ingen träning eller introduktion

Trots att arbetet med lastcykeln är tungt och innebär stora säkerhetsrisker i trafiken får personalen på Velove ingen ordentlig utbildning den första dagen. 

Flera anställda Arbetaren intervjuar beskriver det som att de “kastas” in i jobbet.

– Utbildningen var snabb och gick på cirka 15 minuter före det första skiftet. Den bestod av några powerpoint-bilder och personerna som förklarade allt var stressade och hade samtidigt sina egna arbetsuppgifter att sköta. Inte ens våra managers ville vara där, berättar Sami.

Michael Delfini, 42, fick inte ens ett utbildningspass eller en genomgång av appen. Han säger att somliga skift är tyngre än andra på Velove. 

– Vi får information om våra arbetspass via en app utan några ytterligare detaljer och vi måste träna själva via appen utan att få betalt för det, säger Michael Delfini.

Han beskriver det som att buden “kastas” in i jobbet utan ordentlig utrustning.

– Vi får bara en ”uniform” som består av en lätt jacka och vattentäta byxor, vilket inte är lämpligt för mycket tuffa vinterförhållanden. Det innebär att arbetarna måste komma med sina egna kläder och köpa ordentliga kläder, handskar och skor på egen bekostnad om de inte redan har denna utrustning, säger Michael Delfini. 

Leveransbuden arbetar även med sina privata mobiltelefoner.

– Det innebär att de anställda faktiskt inte kompenseras för den intensiva användningen av sina telefoner, som i slutändan skulle behöva bytas ut tidigare än vid normal användning, säger Michael Delfini.

Han säger att vissa skift på Velove är tyngre än andra.

– Nattskiftet på Airmee varar mellan 17 och 23 i kyla och mörker. De tre första timmarna är okej, men när när du blir fysiskt och mentalt utmattad, vill du bara gå hem.

Han berättade att han cyklat nästan 50 kilometer under tuffa förhållanden för Amoi.

– Jag valde nästan att släppa lastcykeln en gång i Solna. Det var faktiskt farligt att köra fordonet när jag var så trött. Och ingen informerade mig om att resan skulle bli så lång. Jag slutade faktiskt ta de där skiften helt och hållet. Jag kunde göra det eftersom jag har ekonomiskt stöd från min partner som betalar hyran. Men jag kan föreställa mig arbetare som måste ta dem för att överleva…

Michael Delfini tycker att kunder ska vara medvetna om arbetsvillkoren för leveransbuden när de väljer att handla online.

– Har de verkligen tänkt på arbetsvillkoren för de som levererar varorna? Vill de verkligen stödja den här typen av verksamhet? Och jag har hört att förhållandena i andra leveransföretag ibland är ännu värre. Vissa företag ber till och med sina anställda att tillhandahålla sin egen cykel.

Han säger att han ofta kände sig som en robot när han arbetade för Airmee.

– Kunderna öppnar sällan dörren, du är hela tiden på din telefon och skannar produkterna. Det känns som om det inte finns någon mänsklig känsla. Alla de här sista milen-företagen är stolta över att visa sitt engagemang för de globala målen för hållbar utveckling. Hållbarhet handlar också om att erbjuda hållbara arbetsvillkor för de anställda. Jag hoppas att arbetsvillkoren förbättras för alla riders, så att de kan utföra sitt arbete på ett anständigt sätt, säger Michael Delfini.

Michael Delfini tycker att Velove ska tillhandahålla arbetskläder och utrustning till leveransbuden. Foto: Julia Lindblom

Dålig datasäkerhet och tystnadskultur

Sami visar hur han genom ett Google-dokument loggar in i hubben, där han ska registrera sitt pass. Han kan välja mellan flera städer, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö och Köpenhamn. När Sami väljer stad dyker det upp en lista med namnen på samtliga anställda, och han klickar då i sitt namn. 

Google-dokumentet kan en utomstående utan problem öppna i en webbläsare, och hitta namnen på exakt alla personer som arbetar på företaget i Sverige.

Buden använder meddelandeappen Slack för att koordinera sina frågor i olika trådar inom Velove. 

– I Slack känns datasäkerheten ännu sämre. Vi loggar in med samma lösenord men med olika mejladresser, och alla inloggade kollegor kunde från början se mina privata mejladress och mitt privata telefonnummer. Jag fick mejla Velove flera gånger och be dem ta bort de här uppgifterna. Det här är ett jobb där människor ständigt kommer och går. De flesta är studenter från länder utanför Europa som orkar stå ut på Velove i max några månader, men det känns inte som att datasäkerheten existerar för oss. 

Kritiska kommentarer raderas – ”arbetsutrustning är dåligt för miljön”

En konversation mellan ett leveransbud och en manager på Velove i det interna forumet Slack. Kommentaren är numera borttagen. Foto: Privat

På forumet Slack kan anställa på Velove diskutera arbetsmiljöfrågor i olika trådar, men obekväma frågor om arbetsmiljö i de öppna trådarna på forumet raderas ofta av ledningen.

Arbetaren har av flera källor, oberoende från varandra, tagit del av konversationer från det slutna forumet. Senast för två veckor sedan, den 16:e februari, efter en dag med ihållande ösregn, skriver ledningen på engelska att de anställda ska tänka på att klä sig efter vädret. Ett leveransbud svarar i den öppna tråden och frågar om Velove kan bistå med regnponchos, handskar och fodral till mobiltelefonerna. 

Han får till svar av en manager att Velove undersökt att bistå leveransbuden med regnponchos, men att det inte passar bolagets ”gröna mål”. 

Managern ber därefter leveransbudet att skriva feedback direkt till managern i stället, och inte i fortsätta konversationen i det öppna forumet. Kort därpå raderas hela konversationen och går i dagsläget inte längre att läsa i Slackforumet. 

Men även om kritiska kommentarer raderas och datasäkerheten hos Velove brister – och det för en utomstående är lätt att få tillgång till anställdas forum – är själva anställningskontrakten belagda med sträng sekretess. 

Rigoröst kontrakt – utan insyn

I Samis anställningskontrakt med Frilans Finans-bolaget Invoicery Business kallas han för arbetstagare och är formellt anställd på en tillsvidareanställning som ”rider”. 

Anställningen innebär fem garanterade arbetstimmar i veckan, och övrig tid i enlighet med ”variabel tjänstgöringsgrad”. Minimilönen ligger enligt kontraktet på endast 101 kronor. Jurister och arbetsrättsexperter som Arbetaren talar med menar att avtalet strider mot lagen på ett flertal punkter, bland annat mot semesterlagen.

Michael Delfini har flera gånger haft problem med lönen på Velove. När han påpekade det för företaget blev han hänvisad till Frilans finans och Invoicery Business AB. Flera anställda Arbetaren talar med berättar att de haft problem med att få ut korrekta löner. 

– Jag har ännu inte fått svar varken från Business Invoicery eller Velove. Varför jag inte kan få ett vanligt lönebesked med uppgifter om avgifter för skatt och pension? Det dokument jag fått nämner bara det belopp jag får. Det finns inga detaljer om hur många timmar jag faktiskt arbetade eller vilka skift jag utförde, säger han.

– Att vara rider skulle kunna vara ett trevligt och hälsosamt jobb, om de rätta villkoren respekterades. Anständig lön, rimliga arbetstider och avstånd samt hållbara produkter att leverera, säger Michael Delfini. Foto: Julia Lindblom

Internationella studenter – en bortglömd grupp i gigekonomin 

Många av buden Arbetaren pratar med är internationella studenter. I dag studerar över 40 000 internationella studenter på svenska universitet. Studieavgiften för en betalande helårsstudent landar ofta på över 150 000 kronor per läsår, och många hamnar i en utsatt situation där de tvingas ta jobb inom gigekonomin. De internationella studenterna som Arbetaren intervjuar säger att jobbet på Velove var relativt enkelt att få, eftersom bolaget inte krävde kunskaper i svenska eller cv. 

En av dem är Acay, 26, som kom till Sverige från Indien för att studera en masterutbildning i datateknik på Uppsala universitet. När Arbetaren intervjuar honom är han på väg till ett sent söndagsskift i hubben på Kungsholmen. Han berättar att han fått punktering på lastcykeln dagen dessförinnan och tvingats byta hjul ensam under skiftet med tunga djurfoderspaket i lasten.

– Jag bröt nästan handlederna och de gör fortfarande ont, men jag har inga lektioner imorgon, så jag tänkte att jag kan jobba en dag till och vila kroppen imorgon, berättar han. 

Acay blev förvånad över att säkerheten på arbetsplatsen inte var högre i Sverige.

– Jag är själv utbildad civilingenjör och har arbetat mycket med säkerhet. Jag förväntade mig något helt annat av ett företag i Norden, inte att säkerheten skulle vara eftersatt på det här sättet.  

Acay säger att han tycker om sina kollegor på Velove, men att det nästan är omöjligt för internationella studenter att hitta andra typer av jobb. 

– Det är generellt tufft för oss studenter i Sverige och vi borde behandlas bättre.

Li kom till Sverige från Kina i september 2020, för att studera en masterutbildning på KTH. Han berättar att många av hans kurskamrater även arbetar på Uber Eats, Foodora och Wolt för att tjäna extra pengar.

– De kan inte få stöd från CSN och måste betala höga universitetsavgifter. Det är svårt att hitta lokal arbetskraft för tungt arbete i Sverige. Men det är så orättvist att man utnyttjar oss internationella studenter enbart på grund av vår bakgrund, och eftersom vi inte vet hur vi ska stå upp för våra rättigheter. En svensk student skulle inte ta det här jobbet, utan kanske hellre jobbar på kafé, säger Li.

Åter till Velovehubben på Östermalm, där Ali precis blivit klar med sitt skift för Airmee. Han har på sex timmar inte tagit en enda rast, eftersom han inte vill att produktiviteten i appen ska sjunka.

– Jag ser nya ansikten på jobbet hela tiden, eftersom ingen rent fysiskt klarar av att stanna på Velove en längre tid. Jag hoppas att de ändrar så många saker på företaget. Gröna mål är endast tomma ord om vi som levererar paketen lider. 

Ali, Sami och Li heter egentligen något annat men vill vara anonyma av rädsla för repressalier.

Läs alla delar av Arbetarens läsarfinansierade granskning Den sista gröna milen:

Del ett: Den sista gröna milen: Ohållbart arbete på ”hållbara” leveransföretaget
Del två: ”Frilans finans avtal bryter mot lagen”
Del tre: Företagens vd:ar svarar på kritiken: ”Schyssta villkor”
Del fyra: ”Velove frångår all form av arbetsgivaransvar”

Publicerad Uppdaterad
15 hours sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
17 hours sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
22 hours sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad