Den 8 januari tar Amalthea Frantz över rollen som tillförordnad chefredaktör på Arbetaren, fram tills att SAC:s medlemmar röstat fram en ordinarie chefredaktör.
Den 8 januari tar du över chefredaktörskapet efter Annie Hellquist i väntan på referendum i vår. Vad har du för bakgrund?
– Jag är journalist i grunden, men tog en paus från branschen i ungefär tio år. Under den tiden har jag haft olika anställningar där jag har redigerat text och hållit kurser i att skriva begripligt.
– Jag har också jobbat med förlagsverksamhet på flera sätt, bland annat ideellt i SAC:s förlag Federativ. Jag kom liksom tillbaka till Arbetaren när jag var en av redaktörerna för tidningens hundraårsbok. Och så har jag varit med i SAC:s internationella kommitté några år, därifrån har jag en del bra kontakter i världen.
Du har varit aktiv inom SAC och jobbat på Arbetaren under flera omgångar. Hur ser din relation till tidningen ut?
– Man kan nog kalla den relationen kärleksfull, men också slittålig, det har varit toppar och dalar. Jag började läsa Arbetaren redan i tonåren, på 90-talet. Har varit prenumerant hela mitt vuxna liv tror jag. Jag värderar både SAC och Arbetaren väldigt högt och ser ingen motsättning i det. Tvärtom, en frihetlig organisation ska ha en självständig tidning.
Finns det några frågor du tycker är extra viktiga att lyfta i dag för en frihetlig pressröst som Arbetaren?
– Det finns förstås massor. Arbetarens röst behövs verkligen. Grundläggande är att gå utanför den ofta låsta partipolitiken, både vad gäller analyser och vilka kamper vi berättar om. I dag innebär det till exempel att bevaka de minst sagt försämrade arbetsvillkoren och motståndet mot det, och annat som ökar i samhället: klassklyftor, repression, övervakning, krigshets. Samtidigt som jag vill att Arbetaren ska ge nya perspektiv och hopp om andra framtider.
Du tillträder i en tid av instabilitet för landets medier i och med det nya mediestödet. Hur kommer de nya reglerna påverka Arbetaren som tidning?
– Det korta svaret är att vi inte vet exakt hur ekonomin påverkas ännu. Vi har något bättre förutsättningar än många andra små tidningar, men säkert kommer vi behöva förlita oss mer på andra inkomster än mediestöd framöver. Det behöver inte enbart vara negativt.
– I övrigt finns inga planer på större förändringar av själva tidningen. Förutom att fortsätta den utveckling som Annie Hellquist, jag och hela redaktionen jobbat med senaste året: en tidning som når ut mer på webben, gräver djupare, är vass, har mer humor och en tydligare syndikalistisk röst.