Pablo Picasso hjälpte flera av de framstående spanska konstnärer som flydde landet efter republikens nederlag 1939. I år är det 50 år sedan Picasso dog, vilket uppmärksammas runt om i världen. I Stockholm i veckan innebar det seminarier och utställningar – som även lyfte fram Arbetarens reporter Rudolf Berner.
I spanska inbördeskrigets slutskede våren 1939 tog sig hundratusentals flyktingar över franska gränsen. Mottagandet blev inte varmt. De spärrades in i taggtrådsomgärdade, primitiva interneringsläger i Perpignan och områdena däromkring. Där blev de flesta som inte återvände till Spanien kvar i åratal.
Bland flyktingarna fanns många av Spaniens främsta konstnärer. Den 4–5 december arrangerade spanska ambassaden och Cervantesinstitutet två seminarier om deras öden i exilen, och om dem som hjälpte dem att på nytt få fast mark under fötterna.
Picassos kontakter hjälpte många
Bland de senare fanns Pablo Picasso som spelade en nyckelroll för att den spanska konstscenen kom att leva vidare i exil. Picasso engagerade sig för republiken redan under inbördeskriget. Hans väldiga målning Guernica som färdigställdes 1937 turnerade runt i världen, och en stor del av inkomsterna skänktes till kampen mot Franco. Efter krigsslutet donerade han stora mängder pengar till flyktinghjälpen och till det fortsatta motståndet.
Picasso engagerade sig för republiken redan under inbördeskriget. Hans väldiga målning Guernica som färdigställdes 1937 turnerade runt i världen, och en stor del av inkomsterna skänktes till kampen mot Franco.
Picasso hjälpte också en rad framstående konstnärer att lämna interneringslägren. Det berättade konsthistorikerna Miguel Cabanas Bravo och Genoveva Tusell om inför fullsatta salar på Cervantesinstitutet samt på Waldemarsudde i Stockholm. Ibland tog Picasso det ekonomiska ansvaret för deras uppehälle, ibland ordnade han boende för de som lyckats fly från lägren. Han hade god hjälp av kontakter inom polisen och inrikesministeriet.
En del av dessa konstnärer stannade i Paris, även under ockupationsåren. Här samlades sedermera kända målare som Joaquin Peinado, Antoni Clavé och många andra; först i ett slags skuggtillvaro, senare i offentligheten. Andra fick hjälp att flytta till Mexico. Det uppstod en spansk konstdiaspora, med egna utställningar, tidskrifter och organisationer.
Arbetaren-reportern hjälpte konstnär fly ur läger
Två av dem som fick stöd av Picasso i Paris var konstnären Baltasar Lobo och hans livskamrat Mercedes Comaposada. Båda hade varit aktiva i CNT-FAI, den spanska anarkosyndikalistiska rörelsen. Lobo var tecknare och målare och gjorde affischer för rörelsen. Comaposada var eldsjälen bakom den anarkistiska kvinnoorganisationen Mujeres Libres.
Men i deras fall var det inte bara Picasso som hjälpte till. Per Lindblom, författare till boken Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget (Federativs 2022) berättade om mannen som hjälpte dem att fly från det beryktade lägret Argelès-sur-Mer.
Han var anarkist och korrespondent för Arbetaren och hette Rudolf Berner. Till arrangemanget i Stockholm hörde en utställning med bland annat flera verk av Lobo, och foton av Rudolf Berner.
Berner hade lärt känna Baltasar Lobo och Mercedes Comaposada i Barcelona under inbördeskriget. När han under en reportageresa i krigets slutskede kom till södra Frankrike och bevittnade flyktingvågen började han söka efter sina vänner. Berner fick reda på var de fanns. Han organiserade en flykt och en resa till Paris där de kom under Picassos beskydd. Båda blev kvar i staden. Lobo inledde en framgångsrik karriär som skulptör och Comaposada blev Picassos privatsekreterare.
När det anordnades en utställning med spansk exilkonst i Stockholm 1948 kom Lobo på besök. Han inledde då en livslång vänskap med en svensk spanienfrivillig, Conny Andersson, dennes hustru Ingrid och deras barn.
Så sent som förra året invigdes en av hans skulpturer, Torse penché sur le côté, i Marabouparken i Sundbyberg. Den hade donerats av Lobos systerdotter samt av Conny och Ingrid Anderssons son Kjell. Minnet av inbördeskriget, flyktingvågen och exilen måste ha vibrerat i luften.