Carl Olssons omsorgsfulla filmatisering av Ted Ströms Vintersaga är en ode till det svenska vemodet och skildrar på ett vackert sätt kärvhet, kärlek, arbete, fylla och fritid.
Omkring 70 procent av Sveriges yta består av skog. Mil efter mil av till stora delar planterade träd, myrmarker och till synes ändlösa landsvägar där täckningen på telefonen fortfarande inte fungerar som den borde.
Här och där och utspridda över landet bor i runda slängar 40 procent av Sveriges befolkning i vad som av Jordbruksverket klassas som tätortsnära landsbygd eller ren glesbygd.

Där har jag ju åkt, tänker jag, när kameran sveper över ett lika stilla som snödisigt vinterlandskap. Just precis där har jag kört säkert en miljard gånger, eller aldrig.
Carl Olssons omsorgsfullt inramade filmatisering av Ted Ströms Vintersaga är en 24 sekvenser och knappt 90 minuter lång ode till det svenska vemodet. En palett av människoöden och korta berättelser om fyllan, livet, arbetet och fritiden. Rökpausen på en lastpall vid ett industriområde i Malmö. Dimman ligger tät.
Sveriges alternativa nationalsång
Hett och svett, precis som i texten till det som av många klassas som Sveriges alternativa nationalsång, i ett rum på ett stadshotell någonstans och så det där träningspasset på en regntung konstgräsplan i mörket. Två gummor på varsin spark vid timmeruppsamlingsplatsen i Övertorneå. Eller korsordet hemma i det tysta köket med kaffetermosen på bordet när regionaltåget susar förbi utanför det frostiga fönstret.

Monica Törnell och Jerry Williams
Den bioaktuella Vintersaga baseras på den tidlösa klassikern från 1984, mest känd i Monica Törnell och Jerry Williams folkkära versioner, ger en på många sätt utmärkt bild av läget i landet där den isande, gråkalla vintervinden knappast slutat blåsa och det är svårt att inte känna igen sig. I allt och i det ständiga vemodet. Men också i den vackra värmen mellan människor mitt i kylan.

Tillsammans med sönerna Johan och Albin har Ted Ström själv komponerat filmmusiken och satt stämningen, ja hela prägeln, på de många korta berättelserna som utspelar sig. Sladdarna och de brända bildäcken på pappersbrukets öde parkeringsplats.

Vackert vemod
Tonårsgrubblerierna under betongviadukten när kvällsmörkret tränger sig på. Den glesa krogkön till nattklubben Gällivare. Minusgrader och motvind. Kärvhet och kärlek. Knullet och den förhoppningsvis sista silen heroin.
Nattskiftet i hamnen, lunchlådorna och den där kusttankern som plöjer genom drivisen i Kvarken och som så snyggt filmas från luften.
I stället för språkkrav och flummiga förslag till någon slags litterär kulturkanon borde Vintersaga visas för våra nyanlända vid gränsen.
Det är en stillsamt underbar berättelse och så befriande långt från familjen Wahlgren-Ingrossos uppblåsta låtsasvärld det går att komma – och här är alla varmt välkomna att delta. I den verklighet där det stora vemodet aldrig slutar att rulla in.


