Finns alternativ till krig? Ja, säger fredsforskaren Jörgen Johansen. I ett föredrag lyfte han nyligen till exempel icke-militärt motstånd som strejker, sabotage och stöd till fiendens desertörer. Janne Flyghed beskriver motståndsstrategier som är mindre förödande än krig för människorna, men som å andra sidan kan utgöra ett större hot mot staterna.
”Ingen normal person kan försvara Putinregimens angrep. Jag har aldrig haft sympati med den ryska statens politik, eller för den delen med den politik som Sovjetunionen bedrev på sin tid.” Så inledde Jörgen Johansen, fredsforskare, pacifist och aktivist, sitt föredrag inför en fullsatt sal i Oslos Litteraturhus i mars.
Men det var inte dessa självklarheter han ville prata om, utan om det finns bättre metoder än krig för att lösa konflikter. Blir resultatet mindre illa om den som angrips inte svarar med massivt våld? Är det i dagens läge tillåtet att fundera på andra strategier?
Krig leder alltid till katastrof
En grundtes för Johansen är att krig inte är en konflikt, krig är ett sätt att agera i en konfliktsituation. Ett sätt som tyvärr sällan visat sig vara det klokaste valet. Allt det vi vill försvara ödeläggs i krig. Följden blir alltid omfattande förödelse, massdöd och ekonomisk katastrof, i synnerhet när det kommer till återuppbyggnad av sönderbombade städer.
De som dör i krig är dessutom alltmer sällan stridande soldater, de flesta som dör är civila, just de som den militära strategin ska försvara, skydda. I första världskriget var andelen civila dödsoffer 5 procent, under andra världskriget var siffran 40 procent, i Vietnam kring 70 procent. Nu, i Syrien, Afghanistan och Jemen, är 9 av 10 som dör civila.
Men även de soldater som deltagit i krig och överlever drabbas hårt. Psykisk ohälsa och självmord är mer regel än undantag. I en rapport framtagen av US Department of Veteran Affairs framgår att under 2000-talets första decennium var det i snitt 22 amerikanska soldater per dag som tog livet av sig. Det är många fler än antalet som dog i strid i de krig USA var inblandat i under samma period. Därtill kommer följdeffekterna för familj och vänner, skadeverkningar som ofta blir väldigt långvariga. Det finns ingen anledning att tro att detta enbart skulle gälla amerikanska soldater.
Krigets välkända baksidor är sällan med i den pågående mediediskussionen om kriget i Ukraina.
Krigets välkända baksidor är sällan med i den pågående mediediskussionen om kriget i Ukraina. Det militära paradigmet är i dag helt dominerande. Fokus ligger på vilka vapensystem som är mest effektiva, vilket har gett den globala krigsindustrin glada dagar, miljarderna ramlar in och aktiekursen rusar. Redan året innan Rysslands angreppskrig på Ukraina uppgick klotets totala militära utgifter enligt SIPRI till obegripliga 2 113 miljarder dollar, det vill säga cirka 21 130 miljarder kronor, vilket blir 683 000 kronor – i sekunden! Efter krigsutbrottet har den summan ökat dramatiskt.
Socialt försvar
Det är alltså lätt att hitta negativa aspekter av militär krigföring, men vilka är då alternativen? Johansen pläderar för förhandlingar och icke-militärt motstånd i form av socialt försvar, där klassiska motståndsstrategier som strejker, sabotage, demonstrationer och stöd till fiendens desertörer ingår.
Ett av flera exempel är de baltiska staternas användande av socialt försvar i samband med frigörelsen från Sovjetunionen.
Historiskt finns det positiva erfarenheter av sådana motståndsstrategier. Ett av flera exempel Johansen nämner är de baltiska staternas användande av socialt försvar i samband med frigörelsen från Sovjetunionen.
Det finns även exempel på civilt motstånd i det pågående kriget, men de lyser med sin frånvaro i diskussionen. Johansen visar upp en publicerad rapport som listat 235 spontana exempel på icke-våldsaktioner som skett i Ukraina under första halvåret 2022.
Alternativen kan hota staten
Dessa alternativa konfliktlösningsmetoder är givetvis inte heller riskfria. Men Johansens poäng är att om även sådant motstånd medför dödligt våld, är antalet döda och den materiella ödeläggelsen av sjukhus, skolor, fabriker med mera betydligt mindre omfattande.
Det är också en komplicerad strategi. Om den ska vara effektiv i en skarp situation, som det pågående kriget, krävs omfattande planläggning, utbildning och träning innan kriget bryter ut. Och här ligger ett annat problem. Hur få stater att gå med på att utbilda befolkningen i civila motståndsstrategier? Det finns en utbredd oro bland makthavare att om befolkningen lär sig ett sådant motstånd, så kan det vändas mot staten själv.
Det finns en utbredd oro bland makthavare att om befolkningen lär sig ett sådant motstånd, så kan det vändas mot staten själv.
Oron är extra stor, och relevant, i auktoritära stater som inte litar på den egna befolkningens lojalitet. Enda skälet hittills för stater att acceptera dessa kampformer är om de ingår som en del i det militära försvaret. Något som förövrigt redan sker i flera stater där det militära etablissemanget insett effektiviteten av sociala försvarsformer om landet skulle bli ockuperat. En undran i sammanhanget är varför inte risken med en militärt utbildad och beväpnad befolkning uppfattas som lika hotfull.
Johansen konkluderade sitt föredrag med att om vi skulle betrakta svåra konflikter som en ”sjukdom” i och mellan samhällen, så är ”medicinen” krig mer dödlig än själva sjukdomen. Konklusionen för egen del blir att utifrån vad vi vet om krigs förödande konsekvenser finns det all anledning att åtminstone diskutera och överväga om det inte finns även andra sätt att försöka lösa konflikter än krig.