Människan, Gud, Newton och Jonas Love Almqvist. Det är några av ingredienserna i Tusen år hos Gud – ett fragment av en roman som den kände författaren, redaktören och anarkisten Stig Dagerman skrev på strax före sin död. I år skulle han ha fyllt hundra, och Göteborgs Dramatiska Teater har gjort en föreställning utifrån texten. Ann Ighe ser uppsättningen och möter personerna bakom.
Teaterkonsten är tänkt att ta oss långt ifrån den omedelbara omgivningens förutsättningar. Men det blir ändå en del av min upplevelse att kvällen är mörk, kall och regnig. Att jag kan slinka in och ner i stolen på Göteborgs Dramatiska Teater (GDT) utan att passera en foajé, men ändå få med mig en kopp te som en trevlig kvinna säljer till mig i en liten hallsmatt.
Det är nära mellan ute och inne, och nära mellan skådespelare och publik. Salongen har svarta väggar, och snart börjar föreställningen med väderljud, regn och åska, som nästan tar mig ut på gatan igen.
Men, vi är nu i London år 1727, hemma hos Isaac Newton. Under kvällen ska han träffa både Gud och döden. Vi i publiken lyssnar till en vetenskapsman som är övertygad om naturlagarnas giltighet men drömmer om att få undslippa deras kraft, åtminstone en enda gång. Gud däremot vill möta sin avbild, människan, och ”världens hjärta”. De begär olika saker och den här kvällen i London köpslår de med varandra.
Tiden är misstaget, själva grundproblemet med skapelsen, säger Newton, som spelas av Erik Åkerlind. Och i Karin Lyckes gestalt visar Gud en verklig fasa över att röra sig i människornas värld genom årtusenden och behöva se hur människor föds och dör, hur städer växer fram och rasar samman.
De är två gestalter på scen, ganska lika klädda, i ett halvstökigt bokfyllt arbetsrum med en eldstad. Den enes tid är på väg att rinna ut, den andre försöker förstå det meningsfulla i det korta människolivet. Gud uppstår därför som människa, Newton ger honom namnet Claes Jensen, segelsömmare, från Norge, nu boende på Hawaii.
Varför det, kan man fråga sig? Det finns mycket som är gömt i Dagermans text, och ännu mer som aldrig blev utvecklat. Vi återkommer till det. Men varför vill GDT sätta upp den just nu? Det undrar jag, när jag efter föreställningen sätter mig ner med de två skådespelarna och regissören. Vi är i ett litet rum som ligger precis intill scenen.
– Det är ju egentligen inte en pjäs, säger Hans Blomqvist, som står för manus och regi, trots att det finns replikväxlingar och en dramatisk utveckling, utan bara ett litet romanfragment. Jag och Erik (Åkerlind) började sätta upp litterära klassiker för säkert tio år sedan, vi började med Franz Kafkas Boet. Det ska vara texter som kommer åt det mest djupa, och allmängiltiga, existentiella hos människan. Tusen år hos Gud ingår i den sviten. Dagerman har jag nog haft med mig hela livet, och tanken att sätta upp just den här texten har också funnits med länge. Den handlar om ångest, förtvivlan, men har också humor.
Jag kan inte riktigt hålla mig ifrån att fråga Karin Lycke hur det känns att spela Gud.
Den enes tid är på väg att rinna ut, den andre försöker förstå det meningsfulla i det korta människolivet.
– Det är ju inte Gud jag spelar, det är ju människans bild av Gud. Det skulle kunna vara … Doktor Phil, eller Zlatan eller Persbrandt kanske, säger Karin och får oss andra att skratta. Eller någon annan som tror att de är Gud. Men, fortsätter hon, den här Guden är inte heller bara godhet, han förstår faktiskt inte vad som är Världens hjärta. Jag spelar guden som vill förstå sig på.
Jag frågar sedan föreställningens Newton, Erik Åkerlind, hur det var att spela vetenskapen?
– Jag har ju läst på lite om Newton själv, men det här är ändå mer av ett idédrama. Jag har heller inte eftersträvat att vara historiskt korrekt. Jag tycker också att dramat skiftar i temperatur, och det är där humorn kommer fram. Humorn, och föreningen av mörkret och ljuset, det har vi försökt att lyfta ända sedan Boet – och jag tycker att vi har fångat det här.
Om det nu i hög grad är ett idédrama, så har föreställningen ändå inte helt släppt det historiska; det tidiga 1700-talet är klart synligt, både i scenrum och text.
– Ja, men så är det, tiden är fixerad för Newton, men inte för Gud, säger Erik.
I romanfragmentet finns några fler karaktärer som kunde ha varit med på scenen, men hos GDT är det på sitt sätt just religionen och vetenskapen som tar plats där. Hans Blomqvist understryker också att det är en vetenskaplig Gud, en som tycker sig tala till världen genom matematiken – och som vet vad vetenskapen kommer att bära med sig i framtiden.
– I vår uppsättning är det så. Gud står för vetenskapen och Newton är religiös. Vi försöker inte slå in en kil mellan tro och vetenskap, kanske snarare göra tron mer rationell.
Men vad är det med tiden egentligen, vad vill den här föreställningen säga om tiden, vad ville Dagerman säga om den? Ja, Hans Blomqvist menar att det är viktigt att framhäva hur olika tidsbegrepp här står emot varandra, och hur Gud inte kan nå fram till det mänskliga utan att vara människa.
– Först är Gud ute på haven i tusen år innan han kommer fram till Newton, och en sekund för Gud är flera generationer av mänskligt liv, säger Hans.
– Livet är ju upplevelsen av tid som förflyter, inflikar Erik.
– Är det så du tänker? frågar Karin. Jaha.
I slutet av vårt samtal försöker Hans Blomqvist kanske ändå sluta cirkeln, ta resonemangen in mot vad Dagerman egentligen kan ha velat säga. Vi ser hans politiska och sociala engagemang i vad Newton får Gud att möta när han ska försöka anta mänsklig gestalt: förödmjukelse, underkastelse och fattigdom. Och segelsömmaren Claes Jensen ja, det var en identitet som Carl Jonas Love Almqvist sägs ha använt under i sin långa landsflykt.
Tusen år hos Gud var tänkt som, eller hade kunnat bli, en prolog till en romansvit om Almqvists liv på flykt, vilket Blomqvist lyfter fram som en av de saker som gör texten intressant, men också lite sorglig.
Just i år är det hundra år sedan Stig Dagerman föddes, något som GDT är väl medvetna om. Och det känns alldeles särskilt fint, enas vi om, att jag ska skriva om teaterns arbete med Tusen år hos Gud i Arbetaren, den syndikalistiska tidning som Dagerman var kulturredaktör för och trogen under sitt korta skrivande liv. Tänk om. Tänk om han hade hunnit och orkat skriva en hel romansvit om Carl Jonas Love Almqvist.
