Under svåra katastroftider finns berättelser som ofta glöms bort. Hbtq-personer är extra utsatta för diskriminering i Turkiet och deras vardag är svårare än många andras.

– Det luktar blod och jag gråter. Hela marken skakar. Jag kastar mig ut från huset. Byggnader rasar. Där är människor överallt därute. Jag känner deras hatiska blickar mot mig. Ilskan syns i ögonen.

Hande, som egentligen heter något annat, är en ung transperson på 22 år. I hela sitt liv har hon bott i Kahramanmaraş, provinsen som blev epicenter för den förödande jordbävningen i Turkiet. 

När Arbetaren når henne över telefon har det gått knappt tio dagar sedan jordbävningen.

Tidigt på morgonen den 6 februari inträffade det första skalvet. Hande sprang ut på gatan utan bh. Hon vågade inte visa sig för någon. Hon var så rädd för reaktionerna. 

Människor samlades på gatorna och försökte hjälpa och stötta varandra. Hande gömde sig istället ensam i en container i tre dagar. Hon blev hungrig och törstig och gick så småningom ut för att leta efter mat och vatten.

– Det var en lång kö utanför matstationen. Jag gick dit och kunde se ilskan människors ögon. Oron som jag kände gjorde att jag bara hann få tag på en halv flaska vatten.

Föraren tittade på mig med samma fördömande blick. Han sa att det var mitt fel att jordbävningen ägde rum, att Gud har straffat oss på grund av mitt omoraliska liv.

Hande, transperson och överlevande

Tusentals byggnader kollapsade i området där Hande bodde. Människor tog skydd i tält eller evakuerades till andra städer. Det var omöjligt för Hande att stanna i tältet med andra människor. Hon försökte ta sig till en annan plats och gick till en station för evakuering.

– Föraren tittade på mig med samma fördömande blick. Han sa att det var mitt fel att jordbävningen ägde rum, att Gud har straffat oss på grund av mitt omoraliska liv. Han vägrade att ta med mig i bussen. Jag kände mig extremt hotad. Jag tänkte att han skulle döda mig, berättar Hande. 

Gick till fots till flygplatsen

Den enda möjligheten för Hande att kunna ta sig till en annan plats var att ensam – till fots – vandra till flygplatsen. Det gjorde hon med endast tofflor på fötterna. Därifrån tog Hande flyget till Ankara, Turkiets huvudstad. 

Väl på plats i Ankara fick hon tack vare sin gamla lärare från gymnasiet kontakt med andra hbtq-aktivister, som hjälpte henne att hitta en tillfällig bostad. 

Jordbävningen kastade på ett dramatiskt sätt om Handes liv. Nu är hon plötsligt arbetslös. Många av hennes vänner dog under jordskalvet. 

Hande försöker bearbeta sorgen och samtidigt hjälpa andra hbtq-personer som befinner sig i nöd. 

Hbtq-rörelsen – en måltavla för hat och hot i Turkiet

Sedan jordbävningen har journalisten och aktivisten Yıldız Tar befunnit sig i katastrofområdena för att träffa hbtq-personer.

Genom många intervjuer har hon synliggjort hbtq-personernas utsatthet efter jordbävningen. Yıldız Tar berättar om situationen för Arbetaren. 

– Hbtq-personer är väldigt rädda och utsätts för diskriminering, hat och hot. Redan i vanliga fall är det svårt för dem att hitta en trygg plats, men nu är det nästan omöjligt. Jordbävningen gjorde dem ännu mer utsatta och sårbara. De behöver någonstans att bo, men nekas plats i tälten och tvingas till ensamhet. Många av dem har varken tillgång till mat, vatten eller mediciner. 

Yildiz Tar menar att den hårda diskrimineringen även sker på statlig nivå. AFAD (Turkiets organisation för katastrof och krishantering) och andra verksamheter vägrar att hjälpa dem. 

– Hbtq-personer kan inte donera sitt blod för att rädda sina nära och kära, även om de inte har någon sjukdom. Vissa hotell i området har öppnat sina dörrar till överlevande i nöd, men inte till hbqt-personer. 

Hbtq-personer har sedan 2015 varit en tydlig måltavla för hat och hot i Turkiet. President Erdogan uttrycker regelbundet homofobi i offentligheten. Den 24 januari genomfördes en grundlagsändring gällande äktenskap i Turkiet. Hbtq-personer får inte ingå i äktenskap, eftersom förhållandet anses vara omoraliskt.

“Vi bär alla på samma sorg. Men vi behandlas inte lika.”

Remzi Altunpolat är ordförande för Turkiets största hbtq-organisation Kaos Gl. Han är mycket kritisk till regeringens diskriminering av hbtq-personer och säger att situationen nu blivit ännu svårare.

– Regeringen har bedrivit en hbtq-fientlig politik under en mycket lång tid. Det fanns redan fördomar i samhället mot hbtq-personer, fördomar som utvecklats till en form av fientlighet på grund av statens retorik. 

Hon menar att den statliga religiösa myndigheten Diyanet, som administrerar landets moskéer, bär ett stort ansvar för diskrimineringen. 

– Nästan alla av dess diskurser syftar till att förvandla hbtq-personer till fiender. Diyanet sade till exempel att covid-19-pandemin var ett resultat av homosexualitet.

Nu sitter Hande i sitt rum, långt borta från hemstaden Kahramanmaraş. Hon är traumatiserad, ångestfylld och rädd.

Hon säger att hon har kämpat i hela sitt liv. Och hon ska inte ge upp nu heller.

För Hande är det svårt att förstå vad som egentligen är skillnaden mellan henne och alla andra. 

– Min familj vägrade hålla kontakten med mig när de fick reda på min sexuella identitet. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag har ingen familj. Vi har alla drabbats hårt av jordbävningen. Vi bär alla på samma sorg, samma frustration. Men vi behandlas inte lika. 

Hon säger att även de människor och organisationer som vill hjälpa hbtq-personer blir hotade.

– Vi är en del av det här samhället, men behandlas som fiender.