Motstånd kan vara att bara leva. Eller att med vapen i hand bestämma hur man ska dö. I sin nya bok Inte som lamm till slakt: Judiskt motstånd under Förintelsen utforskar författaren Kenneth Hermele en relativt okänd del av historien och bygger samtidigt upp en solfjäder av handlingar som sammanflätat bidrog till att bekämpa ondskan.
Varför gjorde judarna inte motstånd?
Frågan hade länge grott hos Kenneth Hermele, vars egna släktingar dödades i ett av historiens värsta folkmord. Han beskriver själv hur han alltid levt i Förintelsens skugga. Föräldrarna kom från Tyskland och Polen före kriget men många andra blev kvar. Mördade i getton och i Nazitysklands arbetsläger. Hemma, under uppväxten i ett judisk hyreshus på Södermalm i Stockholm, var det locket på.
Grannar och vänner till familjen hade överlevt lägrens fasor. Alla visste men ingen pratade om det.
– Kanske för att skydda oss barn, förklarar Kenneth Hermele och rör sakta om i tekoppen framför sig på bordet.

Inför boken hade han bilden klar i huvudet. Varför gjorde de inte motstånd, de som tvingades in i de överfyllda järnvägsvagnarna eller levde under förhållanden som knappt går att beskriva. Hur kunde de låta sig föras bort?
Verkligheten såg dock annorlunda ut. Judiska män och kvinnor satte eld på getton, de sprängde järnvägsräls och dödade tyska soldater och deras kollaboratörer. De smugglade flygblad och dokumenterade i största hemlighet ett omänskligt och på alla sätt genomvidrigt system. Samtidigt höll de fast vid sina traditioner. Enkla handlingar förenade med livsfara men samtidigt olika former av motstånd för att behålla den mänskliga värdigheten innanför de nazistiska murarna.
– Jag kände inte till det judiska motståndet mer än några enskilda fall. Men ju mer jag började läsa desto tydligare förändrades bilden av vad motstånd faktiskt kan vara. Dels visade det sig att det väpnade motståndet faktiskt var betydligt större än vad jag förstått. Men det gav mig också en förståelse av att motstånd faktiskt var allt som satte sig upp mot vad Hitler ville åstadkomma, nämligen att förinta judiskt liv i hela Europa. En motståndshandling kunde därför vara att bara leva, att överleva. Dessutom kuggar olika motståndshandlingar i varandra, om du flyr gettot är det ett motstånd som kanske senare leder till att du ansluter dig till partisanerna, vilket också är motstånd. Att smuggla in mat till getton som nazisterna försökte svälta ut är en motståndshandling som kanske också leder till att du så småningom även smugglar in sprängmedel.

De senaste årens arbete med den nu uppmärksammade boken har varit omtumlande. Som många andra har Kenneth Hermele sett bilderna på de miljontals judiska familjer som samlades ihop och sedan skiljdes åt vid transporterna mot Hitlers dödsläger och slavfabriker.
Förintelsen, förklarar han, började inte med den ökända Wannseekonferensen vintern 1942. Allt startade redan långt tidigare, då Hitler närmade sig makten i början av 1930-talet.
– Redan där ser vi ju tecknen på motstånd. Människor som bara genom att fortsätta bevara sin mänsklighet gjorde aktiva val för att bekämpa nazismen. I andra änden av motståndsspektrat har vi ett motstånd som innebar att bestämma hur man själv skulle dö. Genom att plocka upp vapen och besluta sig för att åtminstone inte gå som lamm till slakt. Trots att utgången var ganska given, nämligen döden.

Han förklarar att den tidigare uppfattningen, den om att judar inte skulle gjort motstånd, är en gammal antisemitisk, men också sionistisk myt.
– Det är dels den där föreställningen om att judar skulle vara opålitliga, undflyende och att de aldrig vågar stå upp. Att de skulle vara skurkaktiga typer som inte tar ställning. Men det finns också en sionistisk föreställning om att ”gettojudar” i Östeuropa skulle ha varit passiva och att det var först i Israel som en ny sorts jude, en som förmår att försvara sig, kunde uppstå.
Boken är en nästan 400 sidor lång skildring om uppror och svåra beslut fattade av människor i absolut nöd och under enorm press. Nazisterna svarade stenhårt på alla former av motstånd. Kollektiv bestraffning gjorde att varje handling som ansågs skada tyska intressen bemöttes mångdubbelt värre. Ett sabotage mot en enskild fabrik kunde få en hel by och dess invånare förintade.
Samtidigt levde också hoppet hos många judar in i det sista. Vissa såg vad som skedde medan andra knappt kunde tro på nyheterna om de grymheter som förmedlades av de hemliga kurirer, ofta kvinnor, mellan Europas utspridda getton.
Och det är just om det kvinnliga motståndet mycket av boken handlar. Många judinnor hade till skillnad från männen lättare att röra sig utanför gettots hårt bevakade militärposteringar.

– Det var ju livsfarliga uppdrag. Men ungefär 70 procent av kurirerna, de som smugglade allt från information till mat och ammunition, eller som organiserade flyktvägar ut ur gettot, var kvinnor.
Judiska kvinnor, som slavade för den tyska vapenindustrin i läger sydde små diskreta fickor på insidan av sina fångdräkter, där de gömde sprängmedel som de smugglade ut. Material som sedan i största hemlighet bytte ägare och kom att förvandlas till handgranater eller molotov-cocktails.
– Väldigt många togs ju till fånga och avrättades. Tidigare var jag dubbelt blind, både för det judiska motståndet i stort och för kvinnornas betydelse i motståndet, säger Kenneth Hermele.
Det har han nu rättat till.
Boken tillägnas de nära släktingar som dödades av nazisterna, vissa av dem kände han knappt till innan han började skriva.
– Vår familjeberättelse har alltid varit att vi hade tur, eftersom mamma och pappa kom hit före kriget. Men när jag sökte efter namn på mördade judar fann jag mina egna släktingar. Det hade mina föräldrar aldrig berättat.
Det måste ha varit väldigt omvälvande. Hur kändes det?
– Det var spöklikt. En av pappas mördade farbröder hade samma hebreiska namn som jag, Chaim. Samtidigt förstår jag att de inte ville prata om det. Kanske var det ett sätt att hålla allt som hänt borta från sig själva, eller från oss barn.

Inte som lamm till slakt har fått lysande recensioner och att boken släpptes i samband med Förintelsens minnesdag den 27 januari är så klart ingen slump. Släkt och vänner har redan läst och för vissa har de levande berättelserna om de döda varit smärtsamma att ta till sig. Själv har han hela tiden försökt hålla distans till det han skrivit.

– Det är ju ett otroligt tungt ämne. Varje gång jag läst eller skrivit på förmiddagen har jag tagit en långpromenad med min fru på eftermiddagen för att berätta av mig någon historia jag kommit över. Det lättade på trycket, som ett sätt att desarmera upplevelsen, att hålla den ifrån mig.
Boken kommer ju inte bara ut på Förintelsens minnesdag, den släpps också i en tid med ökad antisemitism. Vad hoppas du att den ska bidra med?
– Det ena är att faktiskt förstå vad motstånd är. Att se hela den solfjäder av olika handlingar och strategier som judar tog till för att Hitler inte skulle få sin vilja igenom. Till det kommer att se vilken motståndsform som passar bäst här i Sverige, i dag. Att vi måste stå upp för det vi tror på nu när vi har Sverigedemokraterna och en högerradikalisering av de borgerliga partierna. Då är det viktigt att vi inte slätar över och tonar ner vilka SD är och vad de står för. Samtidigt måste vi sluta prata om flyktingar, som kanske kommit hit med falska papper, som om de inte vore människor som du och jag. De har flytt av samma anledningar som människor tidigare flydde och i flykten finns en överlevnadsstrategi. Att fly kan som sagt vara en motståndshandling, säger Kenneth Hermele.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.