Det har återigen skett kraftiga omsvängningar på den politiska kartan i Latinamerika, tydligast i Argentina, Bolivia, Peru, Chile, Colombia och snart kanske även Brasilien. Ser vi en ny vänstervåg och hur förhåller den sig till tidigare sociala och ekonomiska omvälvningar?
Året var 1959, under Fidel Castros ledning stormade revolutionärerna huvudstaden och diktatorn Fulgencio Batista, flydde hals över huvud, tillsammans med en stor del av dåvarande makteliten.
Åren efter maktövertagandet påbörjade Kuba en omvälvande strukturell förändring: agrar reform, konfiskering av utländska företag och generellt förstatligande av privata företag. Med starkt stöd från Sovjetunionen i form av subventionerade priser för Kubas viktigaste exportprodukt, socker, samt försvars- och tekniskt samarbete, kunde landet visa sociala förbättringar jämfört med tidigare regeringar. Efter att ha besegrat ett USA-stödd invasion av exilkubaner, vid Grisbukten 1961, blev landet en stark symbol och för många Latinamerikaner. Planekonomi, socialism och enpartistat blev en modell som väckte stor inspiration och beundran.
Men Kuba var inte ensamt om sociala och ekonomiska förändringar. Faktum är att flera latinamerikanska länder hade, under 1950-talet, genomgått omvälvande förändringsprocesser. År 1948 skapades FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika (CEPAL), under ledning av argentinska ekonomen, Raúl Prebisch.
CEPAL gjorde en diagnos av regionens problem rörande underutveckling, och förde fram förslag med sikte på utvecklingsorienterade strukturella förändringar. Det var ett tekniskt orienterat budskap, som fann starkt politiskt stöd hos så kallade ”national-populära” regeringar i Argentina, Brasilien, Mexiko, Chile och andra länder. Rörelsen och idéerna kring detta gick under namnet ”desarrollismo” (utvecklingsinriktad nationalism).
Med en stark demokratiserande och inkluderande kraft, påbörjade man reformer av skattesystem, statlig ledda industrialiseringsprocesser och socialt inriktade reformer. En stor skillnad gentemot Kuba var att marknadsekonomin inte avskaffades, det fanns stark förankring för demokrati, och en autonomt inriktad utrikespolitik. Den så kallade ”tredje vägen” sökte balansera mellan de dåvarande stormakterna, USA och Sovjetunionen, istället för att inordna sig under någon av maktsfärerna. Några exempel var latinamerikanska ländernas deltagande vid FN:s konferens för handel och utveckling (UNCTAD), ledd av Raúl Prebisch, samt de Alliansfria ländernas rörelse.
Resultaten var positiva och 1950-talet blev en period av historisk expansion av social politik i flera länder. Man började också fokusera på olika sätt att överkomma en ensidig beroende av råvaruexporten till få marknader, huvudsakligen koncentrerat till USA och vissa västeuropeiska länder. Detta var ett av de problem som CEPAL och andra pekade ut.
Sedan kolonialtiden, och speciellt efter självständigheten, hade Latinamerikas länk till omvärlden präglats av råvaruexport av ett fåtal råvaruslag. Detta skapade en underordnad position gentemot länder som i sin tur exporterade industrialiserade produkter till Latinamerika. Enligt CEPAL, var detta en bidragande faktor till regionens allt mer perifera position inom den globala ekonomin på grund av ökande prisskillnad mellan råvaror och industriprodukter, samt de senares bidrag till expansion av fler exportsektorer med ledande position i globala varukedjor. Keynesiansk politik, mer statlig inblandning och regional integration var en viktig del av CEPAL:s utvecklingsstrategi, för att skapa starkare hemmamarknader som också skulle locka utländska investeringar.
År 1961 bildades Latinamerikas Association för Frihandel (ALALC) av Mexiko och de sydamerikanska länderna Argentina, Chile, Venezuela och Brasilien. Målsättningen var att utöka det industriella utbytet inom regionen, vilket ledde till fler regionala organisationer. Ett exemplen var den Andinska Gemenskapen (1969) som ville ha ännu djupare form av regional integration för att snabba på processen. En stark nedgång för råvarupriser under 1960-talet, samt en allt starkare rivalitet mellan stormakterna och dess bundsförvanter i regionen, gjorde att CEPAL och de national-populära utvecklingsinriktade grupperna tappade mark.
Relationen mellan ”desarrollismo” och den kubanska (revolutions) modellen, var komplex. I autonom anda ställde sig dessarrollismo-länderna bakom suveränitetsprincipen och anti-imperialismen, men stöttade inte Kubas sovjetiskt inspirerade planekonomi och totalitära politiska system. Den kubanska modellen var, i grunden, det alternativ som fördes fram av den så kallade ”beroendeskolan”, som förde fram en stark kritik mot kapitalistiska systemet.
Beroendeskolan vände sig emot själva konceptet ”utveckling”, som man tyckte bidrog till ännu mer ”underutveckling”. Den hade ett stort inflytande hos många politiska och sociala rörelser i regionen, som inte stödde ovan nämnda integrationsprocesser och ansåg att ”desarrollismo” var en reformistiskt, pro-kapitaliströrelse. Beroendeskolan var dessutom mot den autonoma utrikespolitiken, och stöttade Kuba som i sin tur ställde sig bakom den Sovjetiska sfärens globala politik.
USA och Internationella valutafonden (IMF) försökte å sin sida motverka statlig inblandning och ekonomisk protektionism (för industrin), samt en autonom inriktad utrikespolitik. Det som förordades var en ekonomisk politik inriktad på liberalisering av tullar samt avregleringar. Demokrati var inte en prioritet, vilket medförde att man stödde militärkupper mot demokratiska regeringar som förde en annan ekonomisk och utrikespolitik. Resultatet blev en rad kupper mot demokratiska utvecklingsinriktade regeringar, med start i Guatemala 1954, fram till de mer kända militära regimerna i Chile 1973 och Argentina 1976.
Resultatet blev fram emot 1970-talet en regional dominans av USA-vänliga regimer med ökande inkomstklyftor samt en stark upplåning i den internationella finansmarknaden som ledde till den så kallade ”skuldkrisen”, med start 1981.
Latinamerika inledde globaliseringen, under 1990-talet, på värsta möjliga sätt. Man var tvungen att följa riktlinjerna från det av USA (och Västeuropa) ledda internationella finanssystemet, vilket i regel innebar en nyliberal avregleringsprocess med mål att nedmontera staten och inkorporera regionen på den globaliserade marknaden. Utrymmet för autonom utrikespolitik minskade, i och med Sovjetunionens fall vilket medförde en stor kris för Kuba och dess roll som regional modell. Samtidigt skedde en uppgång för nya asiatiska industriländer som Sydkorea, vilket var svårt att förklara för de stod stod bakom beroendeskolan.
Motståndskraften mot nyliberalism fanns dock kvar hos sociala rörelser och stater som Brasilien, som ledde till bildandet av Söderns Gemensamma Marknad (MERCOSUR), 1994. MERCOSUR bilades till stor del motkraft mot USA:s initiativ för frihandelsavtal med start i Nordamerika, men sen till hela kontinenten, genom förslaget om ett Allamerikanskt frihandelsavtal (FTAA). Det fanns dock en stor enighet i regionen, med Kuba som undantag, om att demokrati skulle vara grunden för regionens politiska system.
Även om man nådde en viss ekonomisk stabilitet och tillväxt under 1990-talet, var det också en period av historiskt ökade inkomstklyftor och kriminalitet i form av drogkartellernas ökande makt. Staterna försvagades och det fanns färre resurser och verktyg för att bemöta ekonomiska och sociala utmaningar. Den nyliberala globaliseringen i Latinamerika, konfronterade till slut en stor kris, som symboliseras av den Argentinska ekonomiska och politiska kollapsen år 2001.
Alternativet blev ett nytt (demokratiskt) maktskifte genom den så kallade ”rosa vågen”, under ledning av nya presidenter som Hugo Chávez (Venezuela), Inácio Lula da Silva (Brasilien) och Nestor Kirchner (Argentina). Sociala frågor samt inkomstfördelning var en viktig del av den nya agendan, vilket ledde till den största minskningen av fattigdom i regionen sedan 1950-talet.
En del av denna våg kännetecknades av den ”progressiva” (progresismo) linjen, som tog inspiration 1950 och 1960-talens ”desarrollismo”, men strävade efter en anpassning till den nyliberala politiken. Sociala investeringar var viktiga, men inte statens utvecklingsinriktade insatser. Regional integration var också en prioritet, men inte genom fördjupning genom starkare stater, utan för anpassning till global liberalisering.
Den största förändringen under denna period var dock inte intern, utan extern. Sedan början av 2000-talet ökade Kinas andel av latinamerikanska ländernas utrikeshandel och finansiering.
På den andra sidan fanns en moderniserad beroendeskola-politik, som leddes av Hugo Chávez, i nära allians med Kuba och Nicaragua. Modellen var inte längre (öppet) den kubanska, men här fanns de antisystemiska och antikapitalistiska perspektiven från Beroendeskolan. Det fanns dock, i den nya varianten, ett starkare stöd för regional integration där man till och med hade ett eget initiativ, Latinamerikanska Bolivarianska Alliansen (ALBA). Med starkt stöd från Venezuelas stora oljeinkomster, var målsättningen här att ha ett antiimperialistiskt block som avstod från marknadsinriktad handel och satsade på andra former av utbyte.
Den största förändringen under denna period var dock inte intern, utan extern. Sedan början av 2000-talet ökade Kinas andel av latinamerikanska ländernas utrikeshandel och finansiering. Från att ha varit en marginell aktör har Kina blivit den största handelspartnern för de sydamerikanska länderna, och den andra största för hela Latinamerika (efter USA och före EU). Kinas enorma efterfrågan av råvaror höjde priserna under 2000-talet, vilket också gav möjligheter för sociala satsningar.
Den ”rosa vågen” slutade som de flesta i Latinamerikas historia, med ett politiskt skifte vid en stark ekonomisk nedgång, kring mitten av 2010-talet.
Ett problem var dock den ökande andelen råvaror i exportsektorn. Efter vissa förbättringar sedan 1960-talet dominerades Sydamerikas export återigen av råvaror. Detta betydde ett starkt beroende av mineraler och jordbruksprodukter, som har negativ påverkan på miljön. Det skedde nu också en splittring i Latinamerika. Sydamerika kopplades allt mer till Kina, medan Mexiko, Centralamerika och Karibien blev allt mer beroende av handeln med USA, där Mexiko kopplats till Nordamerika genom industriella handelskedjor. Men, industrialisering visade sig inte vara avgörande för utveckling, om inte staten kan kontrollera sitt territorium och skapa fördelningsmekanismer. Även om Mexikos export industrialiserades, tappade staten kontroll till drogkarteller och korruption.
Den ”rosa vågen” slutade som de flesta i Latinamerikas historia, med ett politiskt skifte vid en stark ekonomisk nedgång, kring mitten av 2010-talet. Råvarupriserna gick starkt ned och den ”rosa vågen” ersattes av en ny högervåg som i Brasiliens fall ledde till Jair Bolsonaros högerpopulism. Tidigare regionala integrationsprojekt lades på is och ersattes av frihandelsinriktade initiativ som Stillahavsalliansen, där Mexiko, Colombia, Chile och Peru har gått samman för att förhandla med de stora exportmarknaderna, Kina, USA och EU. Dessa är dock inte intresserade av produkter med mervärde, utan av regionens råvaror, samt fördelen av latinamerikansk konsumtion av deras produkter. USA söker stöd i regionen för sin Kubapolitik samt rådande sanktioner mot Venezuela, vars politiska system tagit ett steg mot en kubanisering samtidigt som man närmar sig Kina och Ryssland. Liksom i Nicaragua, har landets demokratiska institutioner kraftigt urholkats, något som, tillsammans med en av regionens största ekonomiska nedgångar, har lett till att miljontals invånare emigrerar (framför allt) till grannländerna.
Den nya högervågen drabbades dock av ett stort tapp när Mexikos högerregering 2018 förlorade makten till oppositionsledaren Manuel Lopez Obrador.
Den nya högervågen drabbades dock av ett stort tapp när Mexikos högerregering 2018 förlorade makten till oppositionsledaren Manuel Lopez Obrador, som har återinfört en mer ”nationell-populär” inriktad inrikes och utrikespolitik. Avregleringar till förmån för utländska (framför allt amerikanska) företag ska vridas tillbaka. Staten har fått mer makt inom energisektorn och man har satsat på stora infrastrukturprojekt. I utrikespolitiken har man slutat stödja USA:s linje gentemot Venezuela, fast den nordamerikanska handels- och migrationssamarbetet har förstärkts. I resten av Latinamerika har inte högerregeringarna lyckats överkomma råvaruprisernas nedgång och ge svar på ökande sociala problem vilket har lett till nya sociala spänningar och stora proteströrelser, som i Chile och Colombia.
Efter den förödande covid-19 pandemin samt effekterna av kriget i Ukraina, har det nu åter skett kraftiga politiska omsvängningar i Argentina, Bolivia, Peru, Chile och nyligen i Colombia. Möjligtvis kommer Lula tillbaka till makten i Brasilien, i oktober. Det handlar definitivt om en ny våg, frågan är vad det innebär denna gång?
De nya ledarna kommer från vänster-progressivism, men många undviker nu att kalla sig för vänster i valrörelsen. Ingen har heller gått till val på att de stödjer Maduros politik eller den kubanska regimen. Alla tillhör nya partier och, även om det markerar distans till USA, söker man samarbete. Alla vill återuppta den latinamerikanska regionala dimensionen och man positionerar sig öppet mot nyliberalism. Men det är inte ordet ”socialism” som används, utan ”pueblo” (folk) och även (som i Colombias fall), ”kapitalism”. Jämställdhet, miljö och social rättvisa har numera en stark närvaro i valplattformar och tal, men också uppmaning till mer teknologi och mervärde i produktionerna. Stat, utveckling, folk och inkludering verkar vara den gemensamma tråden.
Till skillnad från 1960-talets ”beroendeskola” och ”kubanska modell” är det nu ingen tvekan om att demokrati och fred är ett grundläggande politiskt system för regionen.
Till skillnad från 1960-talets ”beroendeskola” och ”kubanska modell” är det nu ingen tvekan om att demokrati och fred är ett grundläggande politiskt system för regionen. Samma sak gäller relationen till stormakter, där sökandet för autonomi verkar vara en prioritet. Det finns inget stöd för Kubas eller Venezuelas politiska linje, men man tar också avstånd från USA:s initiativ för intervention och sanktioner. Det blir förmodligen mer av dialog och gemensamma normer som kommer att sätta ramarna för de regionala relationerna.
Det återstår dock att se hur de råvaroberoende latinamerikanska exportekonomierna kommer att klara stora sociala förväntningar som kommer med maktskiften, samtidigt som råvarupriser går ner och de stora globala ekonomierna inför allt mer protektionistiska åtgärder. Det finns inga enkla svar, men lite kommer att uppnås utan regional integration, mervärde i produktionen, och stark nationell konsensus kring en framtidsinriktat miljöanpassad utvecklingspolitik.
