“Visste du att arbetskraftsinvandrare i Sverige inte får byta arbetsköpare på två långa år? Arbetskraftsinvandrarna i LO-yrkena idag är fler än vad statarna var för hundra år sedan. Arbetstiderna är ofta detsamma: tio (delvis obetalda) timmar om dagen, sex dagar i veckan.” Emil Boss om samtidens nya statare.
Till dig som är socialist. Eller liberal. Eller konservativ.
Kyss mina skor, sa chefen, och mannen kysste skorna. För sonens skolgång kysste han dem och för sin hustrus framtid och för livet som en dag skulle börja i det nya landet. Om ett år, fyra månader och tre dagar skulle det livet börja. Då skulle han få rätt att byta arbetsköpare utan att fördrivas tillbaka.
Förr kallades det slankvecka, tidsfönstret i slutet av oktober då statarlassen rullade ut från förtryckarnas gårdar. En gång om året ägde statarna rätten att byta husbonde. Oavsett hur många gånger husbonden slog. Oavsett hur förnedrande tillvaron hade blivit, oavsett tafsande händer och den råa maktens överhet. Det blev ofta många flyttar.
Visste du att arbetskraftsinvandrare i Sverige inte får byta arbetsköpare på två långa år? Om stataren bröt mot legostadgan väntade länsman. Samtidens statare får det knappast bättre: barnen tas ur skolan, familjen utvisas och flyttlassen rullar tillbaka. Tillbaka till Nicaragua, eller till Bangladesh, eller något annat av jordens fattigaste och våldsammaste länder.
Hur rättmätig är egentligen den lag som binder ett barns hela livsutsikter vid att föräldern tvingas underkasta sig samma arbetsköpare? Oavsett behandling. Oavsett risker, skador och trauman. Liberal? Konservativ? Socialist?
Statarnas arbete byggde landet, så som Oleksandr från Ukraina som renoverade Riksdagshuset förra året byggde landet, så som Chilo från Nicaragua byggde landet när hon städade så att statsministern kunde jobba.
När orätt blir lag förnedras människan i oss alla. Mannen som kysste skorna arbetade på Södermalm i Stockholm. Trots att han kysste chefens skor utvisades han med sin familj, lurad på sin lön.
Arbetskraftsinvandrarna i LO-yrkena idag är fler än vad statarna var för hundra år sedan. Arbetstiderna är ofta detsamma: tio (delvis obetalda) timmar om dagen, sex dagar i veckan. Statarsamhället lärde oss att makt korrumperar och att vanmakt lämnar dörren vidöppen för kränkning.
Statarnas arbete byggde landet, så som Oleksandr från Ukraina som renoverade Riksdagshuset förra året byggde landet, så som Chilo från Nicaragua byggde landet när hon städade så att statsministern kunde jobba.
Socialister, liberaler och konservativa tycker i allmänhet samma sak om statarna: de var förtryckta. Upproret mot plågoandarna och mot legostadgan var berättigat. Vad ska vi ska göra med den insikten i relation till dagens migrationslagar?
Staden växer, tiden går. Betongen välvs över veckobruset. Slagborren ekar som av gammal dikt. Om Människovärde. Om människor.