Signerat #60/2022

Allianserna finns för den som höjer blicken

Mika Kastner Johnson jobbar som marknadsförare på arbetaren. Foto: Vendela Engström, Lesbians and Gays Support the Migrants

“Till skillnad från feminismen och arbetarrörelsen är solidariteten inte bara kampenhet, utan helt avgörande för vår överlevnad”. Mika Kastner Johnson om splittring, enhet och hur HBTQI-rörelsens kamp även kan användas som modell för arbetarrörelsen.

När HBTQI-rörelsen är som bäst lyckas den förena många olika perspektiv till en gemensam, men mångfacetterad, kamp för befrielse. Det finns inget parti som alla ideologiskt ska enas bakom, ingen förening som verkligen för allas talan. Kärnan är bara en gemensam solidaritet. 

Det är en rörelse som kan lyftas fram som en modell för hur vi kan sammanföra olika intressen kring ett gemensamt projekt utan att för den sakens skull slå ner skillnader eller stöpa alla i samma form. Det är något alla kan lära sig av i en tid med en splittrad och diversifierad arbetarklass som tappat sin förankring till sina organisationer. En arbetarklass bestående av utförsäkrade, ensamstående mammor, obildade, utbildade, nyanlända, migrantarbetare, klassiska fabriksarbetare, servicepersonal och offentliganställda.

Det är en rörelse som kan lyftas fram som en modell för hur vi kan sammanföra olika intressen kring ett gemensamt projekt utan att för den sakens skull slå ner skillnader eller stöpa alla i samma form.

Att enas över sådana gränser kräver dock ett aktivt arbete. För HBTQI-personer har den queera solidariteten alltid varit det enda vi har, och vår historia är en lång förhandling kring just den. Kring medelklass-lesbiska som utesluter arbetarklass-butchar, butchar som utesluter transmän, homosexuella som lämnar transkvinnor i gruset efter sina egna vinster och transpersoner som tar avstånd från andra könsavvikare. Men det är hur dessa konflikter har övervunnits som gått till historien.

Till skillnad från feminismen och arbetarrörelsen är solidariteten inte bara kampenhet, utan helt avgörande för vår överlevnad – vi kommer alltid att vara färre, mer marginella och med svagare politisk, ekonomisk och organisatorisk kraft än majoritetssamhället.

Just därför är splittring det skarpaste vapnet mot oss.

Journalisten Anna-Maria Sörberg beskriver i sin bok Homonationalism hur nationella krafter försöker ställa gaymän mot invandrare. Internationellt minns vissa kanske britten Milo Yiannopoulos, men vi har några få tydligt profilerade homonationalister även här hemma. En utveckling som blivit möjligt genom en kommersialiserad och assimilerad gaykultur som vuxit fram och börjat skydda huvudsakligen sina egna privilegier. Dessa gaymän ställs mot den mer solidariska HBTQI-rörelsen i stort.

En än mer oroande rörelse är den som Expos Daniel Poohl (4/6-2022) nyligen dokumenterade: den oheliga alliansen mellan så kallade “genuskritiska” feminister, högerkristna, konspirationsteoretiker och högerextremister som gjort transpersoner till sitt yttersta hatobjekt i Brasilien, USA, Polen och Storbritannien. Denna diskurs har även importerats till Sverige av flera profilerade feminister på vänsterkanten. 

Hatet används inte bara för att så splittring inom feminismen mellan de som står upp för transpersoners rätt att leva som sig själva och de övriga. Den har också använts av heteros som försöker skapa konflikter mellan lesbiska och transpersoner. Senast i våras drevade en mycket profilerad (heteroxexuell) feminist mot finansieringen till Lesbiskt Makt – en av de få lesbiska organisationerna vi har i landet. Varför? För att de har en öppen och inkluderande syn på lesbiskhet, det vill säga att de tillåter både personer som är osäkra i sin sexualitet och personer med olika transerfarenheter. 

I Sverige finns nu en nystartad “Lesbisk Homo Bisexuell”-förening, som definieras av sitt uteslutande av transpersoner snarare än av vilka de företräder. Också det en företeelse direkt kopierad från Storbritannien utan att ha någon vidare förankring i den svenska HBTQI-rörelsen i stort. Det som skiljer dagens motsättningar från historiska sådana är att de görs i det öppna, med externa intressen direkt investerade i splittring.

Vad gör då dessa typer av splittringar? De homosexuella som dras till homonationalism kommer aldrig lyckas skapa en helt islamofobisk HBTQI-rörelse, men kan lyckas skapa fraktioner vars konflikter kommer undergräva den queera solidariteten. Likaså kommer det aldrig gå att helt exkludera transpersoner ur feminismen, utan bara att skapa fraktioner som spelar ut sig mot varandra. Det är samma mekanismer som nationalister alltid använt för att så splittring, ställa vita män mot den bredare arbetarklassen. 

När transpersoners rätt till sina kroppar börjar “debatteras” och muslimska kvinnors klädsel regleras är det inte långt kvar till att kvinnors aborträtt också hamnar i statens skottglugg.

Solidariteten kan ge oss så mycket men den är också så bräcklig.  

Svaret för att ena den diversifierade arbetarklassen är att alltid hitta de gemensamma nämnarna och hitta processer för att överbrygga skillnader utan att för den saken göra avkall på olikheter och samtal. Det är det enda sättet fackförbund som Byggnads kommer att kunna organisera de migrantarbetare de så nödvändigt behöver organisera. Det är det enda sättet feminismen kan möta den brunblå konservatismen. 

I Aftonbladet skriver Silas Aliki (1/8-2022) knivskarpt om sambandet mellan alla olika försök att genom staten kontrollera kroppar och uttryck. När transpersoners rätt till sina kroppar börjar “debatteras” och muslimska kvinnors klädsel regleras är det inte långt kvar till att kvinnors aborträtt också hamnar i statens skottglugg. Också sambandet mellan transerfarenheter och en utsatthet på arbetsmarknaden är stor, så långt gången att överlevnadsprostitution är en en central del av transkvinnors historiska medvetande. Ett skönlitterärt exempel är den klassiska romanen Stone Butch Blues som skildrar butchar och transmäns behov av ett fackligt försvar i ett samhälle som på grund av deras marginalisering ständigt hotade deras möjligheter till arbete. Allianserna finns där för den som höjer blicken, för den som har ett intresse i att bygga en större rörelse.

I morgon tågar Stockholm Pride. Efter terrordådet i Oslo, utfört av en islamistisk fascist, beslutade de två radikala blocken Queers against fascism och Queers mot islamofobi att gå ihop under parollen “Queer solidaritet” – för att “gå tillsammans mot islamofobi, homonationalism och rasism. Mot kapitalismen och alla system som håller oss fångna.”

Oavsett vem du är – När hoten växer, och det fortfarande finns så mycket kvar att vinna, är det genom att kämpa tillsammans vi kan segra.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Se kriminella möta blockader

 

Fyll i din mejladress så skickar vi länk till videoreportaget 👇

Klicka här för att stänga