Signerat #19/2022

Känsla för radikal grogrund

Linn spross framför queerdemonstration
Queerfeminister och queeranarkister på demo i stockholm Foto: Privat, Andie Nordgren

”Queerfeminismen blev mitt hem. Den tillgängliggjorde en rad roller åt mig och mina vänner, roller som hade varit oss förnekade annars. Den sa att vi kunde vara genier, kufar, excentriker, galningar. Feminismen frigjorde oss från att behöva vara kvinnor”. Det skriver Linn Spross i samband med internationella kvinnodagen.

Normer är inget lyxproblem. Sådan var rubriken till den första texten jag skrev som blev offentligt publicerad. Tänk vilken tur jag hade, som fick min första text publicerad i en så förnäm tidskrift som Arbetaren. Jag skrev och jag var rasande. Det var ett svar på en annan text som menade att feminismen hade vattnats ur, att queer och normkritik hade gjort det hela till en diffus formlös massa som kunde kapas av vilka politiska intressen som helst. Jag var en hårt drillat förkämpe av alltings dekonstruktion och försökte få fram att det förelåg ett allvarligt tankefel. Bara för att någonting är en social konstruktion betyder det inte att det är lätt att förändra.

Fortfarande finns det en grundläggande konflikt i både feminismen och vänstern, som går mellan essentialism och konstruktivism – de som vill slå fast kategorierna Arbetarklass och Kvinna (och aldrig släppa in en jävel som inte hör hemma där) och de som vill slå sönder kategorierna. Det påstås ibland att det skulle vara en konflikt mellan materialism och idealism. Det är lite missvisande. Det som kallas för materiella grunder har ofta visat sig vara förvånansvärt formbart av tidens tand. 

Feminismen frigjorde oss från att behöva vara kvinnor.

Jag växte upp med feminismen. Inte från mitt hem (där fanns bröder som gjorde spy-ljud när jag, inspirerad av riot-grrl i allmänhet och Kathleen Hanna i synnerhet, hade odlat fram hår under armarna, klart synbart i ett tigerrandigt linne) men från ett slags allmän tidsanda. Tänk vilken otrolig lycka att få skakas fram ur fittstimsgängets kappa, tänk att få leva i samma tid som en av världens genom tiderna främsta filosofer, Judith Butler. Tänk vilken sinnessjuk tur att Tiina Rosenberg fanns framställd på biblioteken.

Queerfeminismen blev mitt hem. Den tillgängliggjorde en rad roller åt mig och mina vänner, roller som hade varit oss förnekade annars. Den sa att vi kunde vara genier, kufar, excentriker, galningar. Feminismen frigjorde oss från att behöva vara kvinnor. 

Det var gurlesquens tid, den groteska flickigheten. Det var dockhaveriets tid, det fanns anarkistiska rosettprydda prinsesstårteätande sammanslutningar som förespråkade alltings nödvändiga omstörtning. Jag vet, för jag var där. Vi skrev med rosa läppstift på offentliga speglar, vi sa till alla som var emot oss: Kapitulera omedelbart eller dö. 

Det var ängsliga tider. Att befinna sig i feministiska sammanhang under tiotalet var pronomenrundor, terapisessioner, manifest som skulle skrivas och förkastas, hela malandet om separatism, vilka ord som kunde användas för var och när och hur. Sådant kan man skratta åt idag. Känsligheten, kränktheten. Men jag minns friheten. Den strängaste av tider var samtidigt den friaste av tider, för vi kunde bryta ihop, gråta och komma igen. 

Våra fiender var (förutom stat och kapital) alla dessa förespråkare för sunt förnuft. Det var filosofiläraren på gymnasiet som varken förstod Klaras totala vederläggning av äktenskapen som borgerlig institution eller min sammankoppling av Nietzsche, Foucault och Butler, som argumenterade för historisk analys som metod för det biologiska könets destruktion (jag hade snott stora delar av analysen från någon blogg, så smart var jag verkligen inte). Läraren tyckte inte det verkade vettigt. Det var ju bara att kolla hur vardagen såg ut för vanligt folk.

Under samma period lanserade Göran Hägglund begreppet Verklighetens folk, som en språklig sköld mot de som ville hävda att även queers var människor. Det sunda förnuftet kunde användas för att avfärda flum, genus, värdegrunder. Det var en trött handviftning, som sa att jämställdhet var väl bra men det fick ju inte gå för långt åt andra hållet heller.

Problemet med sunt förnuft är att det varken är feeling eller fakta. Att bara gå på känsla är i alla fall något. Det är en radikal rörelses själva grogrund, inte dess fiende. Känslan är ju att man vill vara fri. Att man vill släppa lös, släppa loss, tända eldar.

Alla de som ville begränsa mig och mina kamrater med en klapp på huvudet. I dag använder självproklamerade feminister samma sunda förnuft för att argumentera för, ja vad egentligen? Att transpersoner inte finns eller i alla fall inte borde vara så himla högljudda om det. De vill prata om den materiella verkligheten, om könet som finns (och pulserar, skrev jag nästan) oavsett vad alla vi socialkonstruktivister tycker. De åberopar sådant som alla förstår, ett sunt förnuft, att sansa sig och sitta i båten. 

Problemet med sunt förnuft är att det varken är feeling eller fakta. Att bara gå på känsla är i alla fall något. Det är en radikal rörelses själva grogrund, inte dess fiende. Känslan är ju att man vill vara fri. Att man vill släppa lös, släppa loss, tända eldar. Känslan står inte i motsats till eftertanken eller undersökningen. Halvgalna upprorsmakare och poetiska revolutionärer har alltid levt i lycklig symbios med det intellektuella, med begrundandet.

Undersökningen öppnar upp för ambivalens och osäkerhet, att det inte är så bergsäkert eller fast som man först trodde. Ju mer man studerar något desto mindre ordning blir det på kategorierna som man en gång ställde upp. Sunda förnuftet är varken känsla eller vetenskap. Det är plattityder vars ursprung är rädsla eller en stark vilja att knäppa folk på näsan. Att framstå som en Vettig Person. 

Varken poesi eller noggranna efterforskningar kan paketeras som slagord på Instagram eller som ett T-shirttryck, kan inte reduceras till ett personligt varumärke. Det blir inte ens särskilt bra debattartiklar. Men det är ju inte det som är meningen med det hela, heller. Det handlar om (och har alltid handlat om) människans befrielse från pålagda bojor, vare sig det är patriarkat, kapitalism eller hon den där som bara vill påpeka hur genushysterin riskerar att förstöra kategorin kvinna.

Det är dags att spränga bojorna. Det är verkligen dags att slå sönder och slå oss fria. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp