I vackra omgivningar ligger Köpmanholmens bruksmuseum mitt i Höga kusten. Bevarat finns bostäder, bilder och framför allt berättelser från ett slitsamt arbetsliv. En central samlingsplats är nybyggda Ringarbönninga och kafét som håller öppet varje dag under sommaren.
Vi lämnar E4 strax norr om Skuleskogen, svänger av mot Köpmanholmen och kommer till en sommaridyll av stora mått. Björkar med hjärtformade blad kantar vägen. Det är gott om grönska mellan de röda villorna med vita knutar som är gårdagens arbetarbostäder. Köpmanholmens bruksmuseum ligger på Allén i två hus.
Det fyrkantiga Bläckhornet är byggt samma år som sågen anlades, 1864. Huset Ringarbönninga är en kopia av byggnaden som var bostadsrum och matsal åt bruksarbetarna förr i tiden, den nya versionen stod klar september 2021.
I museikaféet gör tre sommarjobbare sin första dag och introduceras till allt från kassan till disken, en av dem är Ella Lindkvist.
– Det är kul att Köpmanholmen blivit en grej igen. Jag har bott här i sju år och märker att det är mycket mer folk. Man märker att när det finns ett sådant här ställe så kommer fler hit, säger hon.
Ella Lindkvist går första året på hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet inne i Örnsköldsvik och kommer välja inriktningen bageri och konditori. Det var kusinernas pappa som tipsade om att hon kunde ansöka om att jobba på Ringarbönninga, och så blev det också.
Ella och de andra unga kollegorna kommer alla från Köpmanholmen och är anställda med stöd av Örnsköldsviks kommun.
– Vi som jobbar här ska få följa med på guidad tur så vi vet lite om stället, och får lite allmänbildning. Men jag har ju gått i Herrgårdparken förut och kollat på alla bilder, säger Ella Lindkvist.
Genom Herrgårdsparken går en promenadslinga som löper från museet, genom skogen, intill vattnet och ut på Kärleksudden. Kultur kantar stigen, bland annat svartvita fotografier av såg, brädgård och grupporträtt av arbetslaget. Enbart män syns på fotografierna. Även om majoriteten av kvinnorna inte var arbetare så fanns det kvinnor som kolade träavfallet i milor och splitvedsjäntor som lastade virke av mindre dimension på skutor.
Magnus Näslund jobbar åt Nätra hembygdsförening som driver bruksmuseet. Han genomför guidade turer och brukar bland annat berätta om skiftet mellan ångsåg och eldrift, märkpojkar som stämplade ändarna på virket, och det farliga balanserandet med plank på brädgården innan det byggdes högbana och torkhus.
– Det ser man på en bild, att det var öppna klingor och ingen hade hörselskydd. Det hände olycksfall i arbetet och då fanns en förbandslåda på kontoret. Med tanke på dagens alla arbetsskyddsbestämmelser är det så man baxnar.
Här brukar man också berätta om August Jonsson, en arbetare som skrev dagbok från 1911 till 1945. Han började jobba som nioåring och arbetade till 74 års ålder.
– Han gjorde en vardagsskildring som är helt unik, för det var inte många som skrev av arbetarna, i alla fall inte sådant som bevarats, säger Magnus Näslund.
– Det är en fin dokumentation med lokalfärg. Det var en folkrörelsegeneration, han var en av de första arbetarna som satt i kommunalfullmäktige och gick upp till mötena i Bjästa på söndagarna utan ett öre i arvode. Han var aktiv i fackföreningen, bönhuset och IOGT i brukssamhället här.
August Jonsson skriver om den första lampan, 1917 fick de elektricitet i stugorna. Men strömmen sköttes av sågen centralt, så när elen stängdes klockan nio på kvällen fick man tända fotogenlampan igen.
Arbetslivsmuseer finns på den plats där människor levt och jobbat. Bruksmuseet i Köpmanholmen är inget undantag, men sticker ändå ut då varken den gamla sågen eller fabriken finns kvar. Hela byn och även hembygdsrörelsen fick snarare en nytändning när det nedlagda bruket revs vid millennieskiftet. Då var det nedgångna fastigheter med krossade rutor, och fullt med ölburkar och fimpar i lokalerna.
Magnus Näslund säger att det blev ett tydligt uppsving när de förfallna byggnaderna försvann, och det dessutom kom en ny rak väg till Köpmanholmen genom det gamla industriområdet som varit avstängt för trafik.
– Det har skett ett generationsskifte. Och nya människor har flyttat in. De får livskvalitet, det är lugnt här och ändå inte långt till stan, säger Magnus Näslund och fortsätter:
– Nu när vi har ett riktigt kafé så kommer folk för det, och så får de upptäcka allt det andra.
Bland övrig konst på museistigen märks Helena Byströms ”Libjiesbåaloe: borttappat med inte bortglömt”, längst ut på udden. Det är en enorm boll i rostfritt stål inspirerad av ett samiskt smycke. Ett sätt att uppmärksamma och minnas tiden då samerna kördes bort från vistet som låg här.
Det är inte ont om idéer i hembygdsföreningen. Sedan 2007 har en miljondonation gjort det möjligt att genomföra många av dem. Man har köpt in och byggt byggnader, bland annat de gamla herrgårdsflyglarna. Det genomförs aktiviteter och utställningar. Och så har det skett en totalrenovering av bruksmuseet.
Men det blev inte lika oroligt här, med konfrontationer med arbetarna, som i Ådalen och Sundsvall. Både Kempe på Modo i Örnsköldsvik och Hedbergarna här var socialkonservativa. De byggde upp fungerande samhällen men man skulle sköta sig, annars fick man gå hem.
Magnus Nilsson
Då bruket var igång var det ett klassiskt klassamhälle, med hierarkier som också syntes i boendet. Ägarfamiljen Hedberg styrde Forss AB i tre generationer och sålde till Ncb 1964 som drev bruket tills det lades ned 1982.
Under 1900-talet kom det också reformer som antingen förhandlats med brukets ledning eller kom till på initiativ av ägarfamiljen.
– I den äldre historien var det ju ett jäkla slit. Men det blev inte lika oroligt här, med konfrontationer med arbetarna, som i Ådalen och Sundsvall. Både Kempe på Modo i Örnsköldsvik och Hedbergarna här var socialkonservativa. De byggde upp fungerande samhällen men man skulle sköta sig, annars fick man gå hem, säger Magnus Nilsson.
Den första ordförande i hembygdsföreningen var Ingeborg Hedberg, frun i ägarfamiljen. Hon engagerade sig i samhället och kom att kallas ”Nätrabygdens socialminister”. En öppen och avgiftsfri förskole- och fritidsverksamhet startade där alla barn var välkomna, och arbetarkvinnor kunde söka till två semesterveckor per år på pensionat på Strängön.
– Det sker en interaktion på guidningarna, vi får höra saker från besökare och deras minnesbilder försöker jag teckna ned. Generationen idag minns mycket positivt, Hedbergs understödde ju mycket så det kan vara därför, säger Magnus Nilsson.
Ut från Ringarbönniga strömmar en grupp från STF Örnsköldsvik som sett den pågående utställningen om Ingeborg Hedberg och lyssnat till ett föredrag. Det sorlar av nöjda kommentarer, ”mycket spännande, en timme gick fort”, och såklart ska man avsluta med en fika.
Ett par tyska vandrare som går Höga kustenleden har hittat till bruksmuseets kafé. De sitter i solen och byter några ord med Lena Edblom och Siv Sandberg som båda är ideellt aktiva på fiket. Sommarsäsongen är igång och entusiasmen hos de lokalt engagerade och besökarna märks tydligt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
