Kommentar #51/2022

Terrorism som ordkrig

"Som så ofta är den enes terrorist den andres frihetskämpe.", skriver Magnus Hörnqvist, professor i kriminologi vid Stockholms universitet. Till höger: En flagga med Abdullah Öcalan, grundare av PKK. Foto: Olle Eriksson, Emrah Gurel/TT

“Aldrig har kampen mot terrorism förts med så liten övertygelse. Erdoğan struntar i terrorism – han har en annan agenda – men vet att det är användbart. Det träffar en öm punkt, det godtyckliga i vem som betraktas som terrorist.” Magnus Hörnqvist, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, kommenterar överenskommelsen mellan Sverige, Finland och Turkiet.

Sverige har lovat lämna ut 73 terrorister, förkunnade Turkiets president efter Nato-mötet i Madrid. Det skulle vara en del av dealen för att släppa in Sverige i militäralliansen. Siffran har inte bekräftats från svenskt håll. 

Statsministern svarar att hon inte hade sett den senaste versionen av Erdoğans lista. Uppenbarligen har det cirkulerat flera listor under våren. Vilka personer och hur många kommer Sverige i slutändan att behöva lämna ut till Turkiet? Det vet vi inte. Men vi vet den uppgivna anledningen. Terrorism.

Den svenska säkerhetstjänsten uppfattar inte längre PKK som ett hot. År 2017 gick organisationen från ”lågt hot” till ”inget hot”, enligt Nationellt centrum för terrorhotbedömning. 

Magnus Hörnqvist, professor i kriminologi

Som så ofta är den enes terrorist den andres frihetskämpe. Erdoğan kan använda begreppen lite som han vill. ”Sverige är en hemvist för terrorister. Ge oss några, så är vi överens. Okej?” Från svensk sida är det mera komplext, eftersom processen måste behålla grundläggande drag av rättsstatlighet. 

Det finns förvisso ett före och efter den elfte september 2001. Numera är det enklare att använda olika former av tvångsåtgärder utan konkreta brottsmisstankar, om det till exempel går att koppla personer till terroristklassade organisationer. Vilka organisationer det handlar om avgörs inom EU, som varje år publicerar den lista som medlemsstaterna kunnat enas om.

Men frågan om terrorist eller frihetskämpe är lika levade som tidigare. I förhandlingarna om Nato-medlemskapet handlar det om synen på kurdiska milisgrupper. Turkiets position är att alla är terrorister: PKK i den turkiska delen liksom YPG i den syriska delen. 

Det svenska svaret följer två spår. I sina uttalanden är de svenska stats- och utrikesministrarna obenägna att klassa YPG som terroristorganisation, eftersom organisationen har ett gott rykte internationellt och alldeles nyss var en viktig allierad i kampen mot IS.

I fråga om PKK däremot ifrågasätts inte den turkiska positionen. Ann Linde fördömer organisationen och säger att det är en terroristorganisation. Magdalena Andersson upprepar att det är en terroristorganisation. Följdfrågorna uteblir. Svaren angående YPG får utvecklas. 

Men när det gäller PKK uteblir analysen. Det är som att det har blivit en teknisk fråga. PKK finns med på EU-listan över terrorklassade organisationer, punkt. Och det är förstås sant: PKK har funnits med på listan från den tidpunkt då kriget mot terrorismen stod på sin höjdpunkt och trösklarna var historiskt låga. 

Men vad är det idag som skulle motivera en terrorstämpel? Det är svårt att hitta något konkret att gå på. Oftast är det samma saker som återkommer: två mord på avhoppare begångna i mitten av 1980-talet, följt av det famösa PKK-spåret efter Palmemordet.

Alla pratar om terrorism men tycks mena något annat.

Magnus Hörnqvist, professor i kriminologi

Det är tveksamt vilket stöd som regeringen har i de bedömningar som görs av underrättelseanalytiker. Den svenska säkerhetstjänsten uppfattar inte längre PKK som ett hot. År 2017 gick organisationen från ”lågt hot” till ”inget hot”, enligt Nationellt centrum för terrorhotbedömning. 

Bedömningen motiverades med att ”inga tecken observerats på att PKK understött eller uppmanat egna sympatisörer i utlandet till våldshandlingar mot turkiska intressen.” I senare års offentliga rapporter finns kurdiska organisationer inte längre med. 

Aldrig har kampen mot terrorism förts med så liten övertygelse. Erdoğan struntar i terrorism – han har en annan agenda – men vet att det är användbart. Det träffar en öm punkt, det godtyckliga i vem som betraktas som terrorist. Inte heller den svenska regeringen tycks bry sig särskilt mycket om terrorism. 

Etiketten används för att få Nato-inträdet att se anständigt ut. Det är som att terrorismen har blivit ett eget språk. Ett gemensamt förhandlingsspråk för att framtvinga eftergifter. Alla pratar om terrorism men tycks mena något annat.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Se kriminella möta blockader

 

Fyll i din mejladress så skickar vi länk till videoreportaget 👇

Klicka här för att stänga