Sverige rör sig allt närmare ett NATO-medlemskap. Ett avtal har precis tecknats med Turkiet, ett land där militären använder sina vapen mot flyktingar, grannländer och den egna befolkningen. Ett land där döda saknar namn.  

I en bergsluttning utanför staden Van ligger de namnlösas kyrkogård. Långt bort från stadens mullrande gator trängs hundratals gravar. På många av gravstenarna är endast de dödas nationalitet skrivna. Under dem ligger de som omkommit på flykt från krig i Afghanistan, Irak och Syrien, på andra stenar står det inget. En äldre man som bor i närheten av kyrkogården förklarar varför.

– Det är de kurder som blivit dödade. De begravs utan namn så att familj och vänner inte ska kunna besöka dem, så att deras död försvinner och glöms, säger han.

Han står utanför sitt hus i den brännande höstsolen. Han berättar att han är från den kurdiska staden Afrin i Rojava i nordöstra Syrien. Han lyfter sin tröja och visar djupa ärr som tränger sig in som hål i hans mage.

– De fick jag när turkiska myndigheter tog mig och torterade mig, berättar han.

Hans ansikte är trött, hans ögon sorgsna. För ett ögonblick ser det ut som om han försvinner bort i en svunnen tid, som om han vill berätta mer. Sedan ändrar han sig.

– Jag vill inte prata mer om vad som hände, de sakerna tar jag till graven, säger han.

Det är han inte ensam om i Van. Många här bär på historier det inte pratas om. Själva staden är präglad av det. En gång i tiden var den en av armeniernas viktigaste städer. I dag är det inte mycket som påminner om deras närvaro, inte många som pratar om den etniska rensningen som inleddes 1915, inte många armenier som bor kvar. De flesta av de platser som en gång var viktiga, heliga och bar på deras minnen är förstörda. De som återstår är ständigt hotade.

Bara dagar innan mannen visar sina ärr i höstsolen rullar bulldozers in på en armenisk kyrkogård i Van. Gravarna grävs upp, de dödas ben krossas och sprids ut.

– Många ättlingar till armenier som var offer för grymheterna och tvångsdeportationerna som genomfördes 1915 söker efter kvarlevorna av sina familjer på dessa kyrkogårdar. De minns sina förlorade på dessa kyrkogårdar, men det har de nu blivit bestulna på, säger en armenisk kvinna i Van till en lokaltidning.

De brände hela vår by och tvingade oss att flytta. Detta har de gjort på många platser. Anledningen är att de vill bryta ned det kurdiska motståndet i bergen.

Boende i Van

Händelsen orsakade stor upprördhet bland armenier, men även bland kurder i området. Många av de kurder som idag dominerar Van vet allt för väl vad det innebär att fördrivas och få sina hem förstörda. En man på en bar berättar över en öl hur det gick till när han och hans familj hamnade i staden.

– De brände hela vår by och tvingade oss att flytta. Detta har de gjort på många platser. Anledningen är att de vill bryta ned det kurdiska motståndet i bergen, säger han.

Området runt Van är tungt militariserat. Längs vägen från Diyarbakır avlöser de militära checkpointsen varandra. Pansarvagnarnas pipor är riktade mot passerande bilar. Från stadens flygplats hörs dagligen dånet av militärplan och helikoptrar som lyfter. Turkiets militär är stor och som regionens enda Nato-medlem är landet strategiskt viktigt. Turkiets inflytande når långt bortom Van, pansarvagnarna, baren, mannen och de döda.

Det är vår 2022 och Stockholm badar i sol. I Sveriges riksdag råder allvarlig stämning. Majoriteten av politikerna vill ansluta sig till samma militärallians som Turkiet.

– NATO är den fria och demokratiska världens försvarsallians. Därtill är det de små staternas försvarsallians, säger Ebba Busch från talarstolen.

Hennes borgerliga kollegor i riksdagen är inne på samma linje. Pål Jonson, Moderaternas försvarspolitiska talesperson, förklarar i en debattartikel i Dagens Nyheter (26/4 2022) sin syn på NATO.

“Nato är en militärallians som bygger på fria demokratiers vilja att försvara varandras statsskick och frihet”, skriver han i artikeln.

Lite mer än ett halvår innan han skriver debattartikeln håller solen på att gå ned i östra Turkiet – eller norra Kurdistan – beroende på vem du frågar. En grupp unga män och pojkar vänder sina kroppar mot Mecka för bön. Från staden under dem hörs böneutropen från de många minareterna. Pojkarna tillhör alla en grupp flyktingar som gömmer sig i bergen för att undvika att gripas.

– Vi gömmer oss här tills vi kan ta oss vidare västerut, säger en av dem.

Han har flytt talibanernas Afghanistan. Bakom honom avtecknar sig en helikopter som en prick mot solen. Den letar efter de som rör sig bland klipporna. Bergen har länge varit hemvist åt de som inte vill bli sedda. Det rör sig om flyktingar, smugglare men även om den kurdiska gerillan PKK.

– Vi använder bergen för att undvika att gripas av militären. Turkiet har flera inre gränskontroller och pushbacks sker dagligen. Jag har redan tvingats tillbaka över gränsen fyra gånger, säger en av pojkarna på berget.

Solen kryper sig närmre de gröna trädkronorna. Dammet från det torra landskapet färgar himlen röd innan mörkret slutligen faller. Den natten ekar skott i bergsluttningen. På morgonen finns de unga flyktingarnas läger inte kvar. Istället stiger en rökpelare mot himlen.

– De kom några timmar efter att solen gått ned. Vi sprang samtidigt som vi hörde att de sköt mot oss, säger en av pojkarna.

Han är bara 13 år gammal. Han och hans vänner lyckades komma undan men deras tillhörigheter och provisoriska läger brändes av militären.  

Tillbaka i Stockholm. Det är slutet av maj. Sverige har veckor innan lämnat in sin ansökan om Natomedlemskap. En grupp höga tjänstemän bordar ett flygplan som ska ta dem till Turkiet. En av dem är Säkerhetspolisens biträdande chef Magnus Krumlinde. Anledningen till besöket är att diskutera hur Sverige ska kunna övertyga Turkiet att inte blockera landets NATO-ansökan.

Några detaljer om vad som diskuteras får inte allmänheten veta. SÄPO menar att de inte kommenterar sitt operativa arbete. Statsministern ger däremot en insyn i vad som ligger på förhandlingsbordet.

– Jag ser jag fram emot att stärka våra bilaterala kontakter med Turkiet vad gäller säkerhet och kamp mot terrorismen. Vi kommer att göra det som är bäst för processen, säger statsminister Magdalena Andersson.

Ett löfte som hon kommer att hålla. En månad senare meddelar regeringen från en konferensanläggning i Madrid att Sverige har kommit överens med Turkiet. Bilden av vad som diskuterades på mötet i Ankara klarnar. Sverige ska enligt avtalet motverka “desinformation” och vara hjälpsamma i kampen mot terrorism. I skrivelsen om överenskommelsen går det att läsa:  

”Sverige ska hantera Turkiets begärda utvisningar eller utlämningar av terrormisstänkta skyndsamt och grundligt, med hänsyn till information, bevis och underrättelser som tillhandahålls av Turkiet”.

Enligt flera internationella människorättsorganisationer används lagar mot terrorism och desinformation för att fängsla journalister och politiker i opposition mot Erdogan. Speciellt hårt drabbat är det kurdiska civilsamhället.

De som är från Van känner väl till detta. En man från staden sitter i Istanbul på ett kafé. Det är vinter och kyligt i luften. Han berättar om hur det gick till när han dömdes.

– Jag var helt oskyldig och hade inget med PKK att göra men de fabricerade bevis mot mig för att få mig dömd. De menade att mitt fingeravtryck fanns på ett vapen som de tagit i beslag. Jag har aldrig varit nära något sådant. Jag fick åtta års fängelse, säger han.

De egentliga anledningen till att han dömdes menar han är att han intresserat sig för den kurdiska musiken och språket. Tiden i fängelset har satt sina spår. Han är 40 år gammal men ser många år äldre ut. Han är ständigt orolig. Han ber om att alla papper som han rört vid under intervjun ska förstöras. Han är rädd för att SÄPO:s turkiska motsvarighet MIT ska få tag i hans fingeravtryck och använda dem för att sätta dit honom igen. Sin hemstad vill han inte längre återvända till.

– Det finns inget där för mig, det stället förstör människor, säger han.

Han berättar att Turkiets grepp kring staden har hårdnat. Det syns på alla nivåer av samhället.

– Vår folkvalda borgmästare Bedia Özgökçe Ertans blev avsatt och åtalad för att vara medlem i en terrororganisation. I dag lever hon i exil och staden styrs av en borgmästare som är tillsatt av regimen. Jag vill också lämna detta land, säger han.

Runt honom hörs det ständiga sorlet från Istanbuls gator. I miljonstaden är det aldrig tyst. Det är det däremot på de namnlösas kyrkogård i hans hemstad Van. Långt bort från storstädernas brus bryts tystnaden endast av ljudet från några pojkar som leker. En pojke pekar på en av gravarna. Den är mindre än de övriga. Pojken riktar sitt finger mot sig själv för att förklara att här vilar ett dött barn.