I seriepjäsen Olycka agerar tre personer – med en fjärde bakom väggen – allt mer förutsägbart. Agnes Jakobsson har arbetat med en text av Lars Norén och slår hårt och ömmande med sin bok.
Poeten, författaren och dramatikern Lars Norén hade en enorm textproduktion under hela sitt liv från unga år – faktiskt med en sådan fart att böcker och manus fortsätter att utkomma efter hans död i januari 2021.
Hans rykte är dubbelt och fruktas ibland som avvisande och svår, detta trots en omvittnad generositet och vänlighet hos de som arbetat med honom. Hans pjäser har satts upp av en mängd olika regissörer, men att han släppt till en av de tidigare för serieillustration förvånar kanske först.
Serieboken Olycka, där tecknaren Agnes Jakobsson, som jag förstått det, har fått fria händer med hans text visar hans öppna sinne – också seriemediet är en konstnärlig form med stora möjligheter – och det blir en kombo som slår hårt.
På samma sätt som i en dikt eller en teaterpjäs mitt i tröttheten över cynismen kan få en liten glimt av verklig empati lysa upp hela verket, hittar Jakobsson just de där små bilderna mitt i denna mänskliga misär.
I de svartvita bilderna associerar jag både till konstnären Roy Lichtenstein (1923–1997) och till Fantomen i sin svenska 1970-talsversion – den vandrade vålnaden som i sin ensamhet rör sig i vitt skilda element, men ändå är en produkt av samhället omkring honom som tornar upp sig med sina drömmar och sin oförmåga att få till det. Det är ju en bild som också konstnären Jan Håfström vidareutvecklat med sina Mr Walker-målningar och silhuetter. (Missa inte Anders Wahlgrens enormt intressanta dokumentär Resa till jordens medelpunkt från 1977 om Håfström, då 40 år, i dag 84 och fortfarande i högsta grad verksam, på SVT Play fram till den 21 oktober 2022.)
I serieboken rör sig tre vuxna personer i en trång lägenhet en berusad kväll. Bakom väggen ligger ett litet barn och försöker att inte lyssna till fyllepladdret och på de fåfänga försöken att förmedla något äkta och medmänskligt. Det kryper i en över menageriets sammansättning, med den ensamma kvinnan som fortfarande sprattlar, det löst sammansatta sociala nätet som de tillsammans spinner allt hårdare.
Här finns Noréns bekanta meningssammansättningar som visar hur de inblandade allt mer talar till sig själva än med varandra. Spelet är snarast en inledning till trekanten som ligger på lut – är den något som det finns förväntan på eller bara förväntas? Vinet triggar och lugnar inför det närmast likgiltigt oundvikliga.
På samma sätt som i en dikt eller en teaterpjäs mitt i tröttheten över cynismen kan få en liten glimt av verklig empati lysa upp hela verket, hittar Jakobsson just de där små bilderna mitt i denna mänskliga misär. Det är svårt att avsky dessa människor även om man vill springa all världens väg. Den gåtan löser inte Jakobsson och Norén, men lägger fram den som en försiktigt glödande juvel i mörkret.
