”Pacifismen, en idé som annars brukar genomsyra förhoppningarna om att överleva krig och domedag, lyser med sin frånvaro”. Jan-Ewert Strömbäck om omvärldens reaktioner på den ryska invasionen av Ukraina.
På 1960-talet stod i Sverige inte bara frågan om anslutning till NATO, utan också om riket borde hålla sig med atomvapen - egna atomvapen - på dagordningen. Den förstnämnda frågan, men inte den sistnämnda, är aktuell på nytt. En skillnad från argumentationen under de så kallade rekordåren är att någon pacifistisk hållning inte är tydlig i dag. Det som får avgöra individers och rörelsers ställningstagande är säkerhetsläget, vad som är bäst för Sverige, sammanhållningen inom EU och vad som riskerar vara kommande mål för angrepp från Ryssland och Putin.
Pacifismen, en idé som annars brukar genomsyra förhoppningarna om att överleva krig och domedag, lyser med sin frånvaro. Ändå är just icke-våldsliga inslag, det som 1960-talets pacifister förespråkade, faktiskt prioriterade av regeringar i Väst. Sanktioner, den första reaktionen på Rysslands angrepp på Ukraina, är till sitt väsen antimilitaristisk. Sabotage kan möjligen räknas som en våldshandling, men är knappast krigisk, åtminstone inte militaristisk.
Jag skriver detta i Gävle några veckor efter inledningen på Putins omänskliga och folkrättsstridiga angrepp på en suverän stat. I den här hamnstaden ställdes verkställandet av sanktioner på sin spets tidigt. Oljetankern Transsib Bridge från Ryssland med 50 000 liter flygbränsle fick ligga och vänta på klartecken att lämna sin leverans. Hamndirektören hade tagit orden om sanktioner på allvar och ville hålla fartyget borta. Men det visade sig att en sådan åtgärd förutsatte beslut av regeringen. Något sådant beslut kom inte när kriget var i sin linda.
Hamnarbetares fackliga organisationer i skilda länder har, utan att få godkännande av sina regeringar, vägrat lossa last från ryska fartyg. Solidariteten med Ukraina tar sig många och skilda uttryck, även pacifistiska initiativ.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss