Signerat #27/2022

”Vem ska hjälpa oss?”

Foto: Axel Green, Troy Enekvist

”Hur kan det vara så här i Sverige? Hur kan vi tvingas arbeta 14 timmar om dagen, hotas, förnedras, tvingas lämna tillbaka delar av vår lön? Varför lurade facket mig?”. Det frågar restaurangarbetare Arbetaren. Tidningens reporter Axel Green, som närgranskat tre indiska restauranger under det senaste året, frågar sig vad han kan svara dem.

”Hur kan det vara så här i Sverige?” ”Hur kan vi tvingas arbeta 14 timmar om dagen, hotas, förnedras, tvingas lämna tillbaka delar av vår lön?” ”Hur kan ägaren komma undan med det här år efter år?” ”Det kan väl inte vara lagligt?”. Alla arbetare jag har talat med på de indiska restauranger jag granskat under de senaste året; Indian Garden, Chili Masala och nu senast Masala Masala har frågat mig det. De som med beundransvärt mod valt att gå ut med namn, såväl som de som helt förståeligt inte vågat, har frågat samma sak.

De har alla kommit till Sverige, från Bangladesh, från Pakistan, i hopp om att fly undan korruption och orättvisa arbetsförhållanden. De har hört att i Sverige råder något annat. Rättvisa, lagskydd, starka fack. Väl här verkar inget stämma och jag tycks vara den första som överhuvudtaget lyssnat. Så de ber mig förklara. 

”Varför?”, frågar de mig. ”Hur kan ägaren bryta mot allt utan straff? Varför försöker inte ens facket se till att kollektivavtalet följs?”

Jag förklarar att arbetsvillkor i Sverige regleras av facken och arbetsköparna. Det kallas den svenska modellen. Tillsammans tecknar de kollektivavtal som sätter en lägstalön, ett maxtak för arbetstid, bestämmer ersättningar, regler om sjuklön, semesterlön och så vidare. Jo, det finns många arbetsrättsliga lagar också. Nej, alltså man kan inte gå till polisen om de inte följs. Enligt modellen är det facket som ska agera när de inte följs. Det blir tyst i luren. De har gått till facket. 

De anställda har själva gjort vad man ska enligt den svenska modellen. De har blivit medlemmar i Hotell- och restaurangfacket som man ska i Sverige, i lönndom förstås eftersom cheferna varit tydliga med vad som händer med den som går till facket. De har trott att det som hindrar facket från att komma skapa rättvisa är att de inte känner till hur det verkligen är. Hur arbetsköparen struntar i kollektivavtalet med facket, hur de bryter mot i princip samtliga arbetsrättsliga lagar. De har tagit mod till sig. Tänkt att de får ta smällen för laget.

De har gått till facket, medveten om risken att de kan kastas ur landet. Men facket har inte rättat till problemen. Kontakten med facket har lett till att de fått sparken. I bästa fall har de fått med sig några tusenlappar, i värsta fall har de inte fått något. Och när de är borta från arbetsplatsen fortsätter de olagliga villkoren som om inget hänt. Arbetskamrater som fortfarande är kvar på insidan beskriver hur de nu används av cheferna som exempel på hur meningslöst det är att gå till facket. ”Se, så här går det!”

Kontakten med facket har lett till att de fått sparken. I bästa fall har de fått med sig några tusenlappar, i värsta fall har de inte fått något.

”Varför?”, frågar de mig. ”Hur kan ägaren bryta mot allt utan straff? Varför försöker inte ens facket se till att kollektivavtalet följs?” Jag varken har eller kan ge något svar. Jag får som journalist inte påverka historien, säga vart de ska vända sig, vem de ska ta hjälp av, hur de ska få rättvisa. Men det spelar ingen roll. Jag har ändå inget svar.

Jag kan inte förklara hur politiker, arbetsköparorganisationer och fack har kunnat se på hur delar av arbetsmarknaden förslummats. Jag kan bara skriva artikel på artikel. Men annars bara se på hur organiserad kriminalitet eller bara samvetslösa privatpersoner härjar till synes fritt mitt ibland oss. På vår lunchrestaurang, på bygget av vår nya lägenhet, på renoveringen av våra barns skolor och sedan vinner de kontraktet för att städa dem också. Jag kan bara säga att det inte är meningen att det ska gå till så här. Jag kan lyssna, gräva, utreda, skriva en artikel till. Jaga svar från de ansvariga. Och skämmas. 

Jag kan inte heller säga till dig vad du ska göra efter att du tagit del av informationen. Men jag kan uppmana dig att läsa och dela den vidare så att de som vågar ta steget och berätta inte gjort det förgäves.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp