Madame d’Ora är en bra representant för de konstnärer som Millesgården vill lyfta fram och sätta in i sin kontext av motstånd – och offer – under de totalitära regimernas 1900-tal i Europa.
Millesgårdens museum, som inte ligger supercentralt utan en spårvagnsfärd från Ropsten ut på Lidingö om man befinner sig i Stockholm, är värt den lilla resan alla gånger om. Museet har under senare år visat en rad utställningar som tillsammans ger en bild av hur konstnärer och kulturaktörer har skapat och samlat sig i små noder i det europeiska 1900-tal som ofta uteslutit, förföljt och slaktat både utövare och verk.
Men det visar sig att där ljuset åter sipprat fram har det funnits groddar och glöd som återuppväckt de rörelser och den energi som totalitära regimer velat tysta för alltid. Det är ett antifascistiskt verk att samla ihop och presentera nedtystad konst från till exempel mellankrigstidens tyska Weimarrepublik eller rysk avantgardism i revolutionär entusiasm efter 1917 innan Sovjetregimen tystade dessa röster.