Signerat #9/2022

”Sköt er, annars hatar ni välfärdens arbetare”

bylinebild med text "välfärd utan vinst"
Linn Spross, författare, undersköterska och vårdstudent Foto: Privat, Claudio Bresciani / TT

”Idag är det kontroversiellt, nästan rakt av socialism att hävda att välfärden ska användas till det den är till för: att belastas. Att belastas av helt vanligt folk med helt vanliga behov.” Linn Spross om coronakrisen och allas rätt till vård.

I början var det nästan lite mysigt. Någon sa till oss vad vi behövde göra. Vi skulle tillsammans skydda de sköra från att bli sjuka. Vi skulle vara solidariska. Men någon gång på vägen öppnades dörren för ett nytt slags logik: man kan skylla bristerna i välfärden på de som använder den.

Coronasmittan har visat hur sjukt välfärdssystemet är, och för att se till att det inte gå under ska dess användare anpassa sig. Inte belasta det i onödan, helst inte överhuvudtaget. Men uppmaningarna till medborgarna att skärpa sig döljer att de som styr vården har misslyckats med sitt uppdrag, att de inte klarar av att ta det ansvar som arbetsköparna en gång kämpade så hårt för att få.

När lönearbetet etablerades som en ny form för försörjning under 1800-talet i Sverige kom den gamla husbonderelationen att rämna. I och med detta uppstod en rad osäkerheter. I den gamla husbonderelationen fanns en tydlig dimension av auktoritet: tjänstefolket var underkastade sin husbonde, rent moraliskt. Om man frågade husbonderelationens försvare fanns det någon fint i detta. Husbonden sörjde och vårdade faderligt sina underordnade.

I det nya lönearbetet fanns det till en början inte ett självklart inslag av en auktoritetsrelation. Lönearbetet hade formen av ett fritt kontrakt, där två (i teorin) fria parter gjorde upp om priset och villkoren för varan arbetskraft. Betalningen blev en arbetslön, som den som arbetade kunde disponera fritt. Detta gav lagstiftarna huvudbry. I riksdagen höjdes oroade röster som undrande hur arbetarna skulle klara sig utan uppfostran från husbönderna.

Kanske kunde man få fabriksägarna att ordna med kristen uppfostran åt sina arbetare, kanske kunde man hitta ett system för att beslagta en del av arbetarens lön så inte allt gick åt till sprit och försummelse. 

Coronasmittan har visat hur sjukt välfärdssystemet är, och för att se till att det inte gå under ska dess användare anpassa sig. Inte belasta det i onödan, helst inte överhuvudtaget. 

Med tiden kom nya formella system som gav arbetsköparna auktoritet, även på pappret. Ett exempel på detta är rätten att leda och fördela arbetet. Denna rätt fick arbetsköparna kämpa för, eftersom det ingalunda var en självklarhet. Från arbetarhåll ansåg man att den rätten lika gärna kunde tillfalla arbetarna, som genom sina organisationer kunde styra över detta själva.

I och med decemberkompromissen 1906 accepterade LO  Svenska Arbetsgivarföreningens krav om att få leda och fördela arbetet. Detta gjorde att arbetsköparna fick rätt att fritt anställa och avskeda, och ett (ännu mer) oinskränkt inflytande att bestämma hur en arbetsplats skulle organiseras. 

Det är helt uppenbart att coronakrisen har blottat sprickor i den svenska välfärden. Tydligast är kanske hur fatalt man misslyckats med att just leda och fördela arbetet. Idag uppmanas man följa restriktionerna, hålla sig inne, hålla sina barn hemma från förskolan. Anledningen är inte längre att det finns för få IVA-platser för att rädda liv som annars skulle släckas av smittspridningen.

Utan som skäl anförs personalbrist i vård och omsorg. Det är underbemannat på grund av att folk är sjukskrivna som aldrig förr. Jag fick mejl innan jul där jag uppmanades hålla mitt barn hemma från förskolan så att pedagogerna skulle få julledigt. Jag fick mejl efter jul med samma uppmaning. Om alla lämnade sina barn, hur friska de än var, fanns risk att förskoleverksamheterna behövde stänga på grund av underbemanning. 

På en helt vanlig marknad finns konjunkturer. Detta gör att det ibland är full rulle på vissa verksamheter, ibland är det stiltje. Det är ett faktum som har föranlett arbetsköparna att argumentera för att det är rimligt att urholka arbetsrätten, eftersom man inte vill betala arbetskraften när den inte kan uttnyttjas maximalt.

Samma logik gäller också arbetsköparna i välfärden, oavsett om det är en blå eller röd region, om det är doktor glad eller doktor superseriös. Man vill inte ha personal som inte arbetar till full kapacitet. Det blir för dyrt, eller låt oss säga, inte konkurrenskraftigt.

I och med coronakrisen har man upptäckt ett helt nytt hack: om man kan få folk att acceptera att de ska ändra sitt beteende för att inte belasta välfärden kan man fortsätta med sin superslimmande personalpolitik och skylla alla fel på den bristande solidariteten hos befolkningen. Sköt er, annars hatar ni välfärdens arbetare. En helt ny konfliktlinje som döljer vem den verkliga fienden är. 

Tänk er en akutmottagning där det kan komma gnälliga ungdomar som är rädda för att de har lite ont någonstans, gubbar med panikångest som är övertygande om att de har fått en hjärtattack och tanter som känner sig lite ensamma och behöver någon att prata med. 

Idag är det kontroversiellt, nästan rakt av socialism att hävda att välfärden ska användas till det den är till för: att belastas. Att belastas av helt vanligt folk med helt vanliga behov.  

Tänk er en akutmottagning där det kan komma gnälliga ungdomar som är rädda för att de har lite ont någonstans, gubbar med panikångest som är övertygande om att de har fått en hjärtattack och tanter som känner sig lite ensamma och behöver någon att prata med. Där det fanns en tillräckligt stor bemanning så att man faktiskt kan ta hand om alla söker.

Där de som arbetar ibland får rulla tummarna för att det finns för lite att göra. Tänk er en välfärd där det finns beredskap. Tänk er att låta folk slippa ha dåligt samvete och känna sig skuldmedvetna varje gång de är i behov av samhällets välfärd. Den välfärd som borde vara gemensam och allmän, där det inte borde finnas någon som helst konflikt mellan de som arbetar i den och de som använder den. 

Kanske är det dags att återta makten att leda och fördela arbetet. Överlåta det ansvaret till de som rimligen kan mest om sin verksamhet och hur den bör skötas. Nämligen de som faktiskt arbetar i den, dagligdags. De som ser sprickorna och bristerna. De som ser när schemaläggningen börjar bli ansträngd.

Låt oss på samma gång ta rätten att fritt anställa och avskeda. Det är väl ändå på tiden att vi ser till att de som har misskött välfärden till denna milda grad faktiskt får tacka för sig och gå. Det var trevligt att ni försökte, men ni misslyckades tyvärr. Nu låter vi uppdraget övergå till några mer kompetenta. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp