Den före detta underättelseanställde David John Moore, som författare känd som John Le Carré, avled i december 2020. Hans roman Silverview är representativ för en lätt ironisk och samtidigt djupt känslostark skildring av spionvärlden och dess dolda sidor. Brittisk så det skvätter över sidorna, som av en torr gindrink.
Sedan debuten 1961 med Telefon till den döde har John Le Carré älskats av en stor och på nya böcker törstig läsekrets. Redan med den tredje romanen, Spionen som kom in från kylan, stadfästes hans tyngd. På samma sätt som med Jane Austen och Marcel Proust har han blivit ett med sitt författarskap.
Hans bibliografi, som innefattar spionromaner från kalla kriget och berättelser som tar upp Israel–Palestina-konflikten, ett postkolonialt Afrika och en framväxande oligarki i Ryssland efter muren, är en makalös katalog över den nya globala politiken bakom kulisserna.
Några böcker som kanske kan upplevas som ett slags testamente har utkommit under författarens senare år; Duvornas tunnel fångar upp gamla synder från Spionen som kom in från kylan, och En fri agent berättar om den gamle spionen som känner sig främmande i den nya världen utan värden, nedsmutsad av trumpism och av Brexit (det senare en av Le Carrés verkliga symboler för samtidens historielöshet och förfall).
I Le Carrés romaner växlar människor överraskande identitet och historia. Snart byter de identitet igen – och ofta med varandra.
I den postumt utkomna Silverview träffar vi Julian Lawndsley, en affärsman från Londons finansdistrikt som sadlat om till bokhandlare i en mindre kuststad. Upp dyker den äldre Edward Avon, en gång enligt egen utsago skolkamrat med Julians förlupne far, som snart blir Lawndsleys förtrogne och en hjälp i affärsverksamheten. Julian anar inte det som läsaren får veta; att Avon tidigare gått under agentnamnet Florian.
I Le Carrés romaner växlar människor överraskande identitet och historia. Snart byter de identitet igen – och ofta med varandra. I Silverview blir bytena kanske lite väl krävande för läsaren, ibland rentav programmatiskt förvirrande.
Också de gamla spionvärvarna och -skötarna Joan och Philip, som dyker upp på scenen för att berätta sin historia om Florian, talar i gåtor som kan kännas sökta. Ändå väcker varje sida lust att läsa vidare.
När pusslet är lagt är man fascinerad, mör och lite äcklad. Som i så många av Le Carrés berättelser från spionagets smutsiga värld finns inte mycket värdighet kvar. Jobbet måste göras, och det görs av den som orkar låtsas längst att det är värt stanken av självbedrägeri.
John Le Carré själv uttryckte allt starkare tvivel på värdet av spionaget ju äldre han blev, och resonemanget finns också i högsta grad med här.
Tröttheten över den europeiska övre medelklassfamiljen som aldrig pratar om pengar och röstar liberalt, i alla fall inte offentligt, genomsyrar berättelsen om samtiden. John Le Carré tackar för sig med en stilenlig godnattsaga.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.