I Erik Poppes version av familjen Nilsson som utvandrade till Minnesota i Amerika är det Kristina som får det mesta av fokuset. Men Karl Oskar smyger i kulissen och drar blickarna till sig. Man ser en motsträvig och attraktiv mansroll ta form.
Karl Oskar Nilsson tog sin familj och förflyttade dem till Amerika, en plats som lovade mer än svälten och lidandet i Sverige, men var utan återvändo. Ett paradis som den svenska lutherska kyrkan vände sig emot då resan ansågs vara ett uppror emot allt som var naturligt i det gamla landet; lydnaden mot överheten i form av kyrkan och kungen.
Vilhelm Mobergs berättelse utgår från den sturske äldste sonen, arvtagare till ett gammalt torp och ”ett stenrike”, som det heter i romanen. Han inväntade sin hustru Kristinas godkännande, vilket han fick när ett av de många barnen dog till följd av svält, i övrigt fick han sköta hela verksamheten kring resans bestyr. Kring sig har de en grupp vänner och släktingar.
I Erik Poppes nya filmversion Utvandrarna, två och en halvtimme lång som sig bör, är verket fullbordat; Kristina är i totalt fokus.
Sedan Moberg författade sitt verk bestående av fyra tjocka delar, Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige, har berättelsen allt mer fokuserat på Kristina. I Jan Troells episka film Utvandrarna från 1971 gjorde Liv Ullman i rollen ett avtryck som inte går att komma förbi. Tillsammans med sin motpol Ulrika från Västergöhl, den omvända byhoran, fick Kristinas färd sin egen starka båge men hon förblir flickan med långa flätor som älskar att gunga. Naiv i sin kärlek och förtröstan till maken som aldrig viker undan för svårigheter eller överhet.
Genom musikalen Kristina från Dufvemåla 1995 av Björn Ulvaeus och Benny Andersson stadfästes ytterligare vem som har huvudrollen i dramat. Kristina får där inte bara tänka och känna utan också uttala (och sjunga) sina känslor kring det vådliga äventyret och om sin stora hemlängtan. Hon är en ordentligt religiös kvinna och brottas ständigt med om det är resan eller tvivlet på den som är den största högfärden inför Gud.
I Erik Poppes nya filmversion Utvandrarna, två och en halvtimme lång som sig bör, är verket fullbordat; Kristina är i totalt fokus. Borta är till och med hennes starkaste samtalspartner, Karl Oskars bror Robert. Han med upproret ständigt i bröstet och med naturens skönhet in på bara kroppen. Också Kristinas morbror, frikyrkopastorn Danjel är borta. I denna berättelse är hon helt ensam bakom sin man.
Kristinas ångest och rädsla, undergivenhet och längtan efter gemenskap – och plötsliga uppror mot orättvisa och förtal, från de så kallat rättfärdiga, finns kvar. I blickar och pauser gestaltar Lisa Carlehed effektivt hennes personlighet.
Ändå är det Gustav Skarsgård i rollen som Karl Oskar som gör sin roll ny. Han för in den sökande mannen, den som älskar och tvivlar utan att han blir mindre för det. Kanske är det ett av målen för hans resa, att få utveckla en egen mansroll bortom kraven på att vara den kärva och okänslige machosvennebananen som formerades i slutet på det nationalistiskt danande 1800-talet då Moberg tog sina första steg i småländska Moshultamåla.
Ändå är det Gustav Skarsgård i rollen som Karl Oskar som gör sin roll ny.
Utvandrarsviten utkom 1949–1959, då den svenska hemmafrun stod i zenit, och Moberg glömde inte att berätta om Kristinas arbete ”i hemmet”. Sida upp och sida ned beskriver han hennes bak och byk, ständigt med slaga, kratta eller unge i handen, vid byken nere vid ån eller vid grytan i spisen, simultan och snart trött.
Hon dör utsliten långt innan hon fyller 40 efter de många barnsängarna men också av hårt arbete och svält – man och barn äter först i bondesamhället. Den rollen – som hårt arbetande – intresserar sig inte manusförfattare eller regissör för den nya utvandrarfilmen. Här är hon en lekkamrat till barnen, älskarinna till maken, men i första hand känslomänniska och filosof.
Mobergs könsseparatism var djup, han dyrkade kvinnan som könsvarelse med en lust som var beroende av mannens styrka och ledning. Men han lyckades inte riktigt trygga sig själv i den ledande mansrollen. Han umgicks med och älskade intellektuella kvinnor som aldrig lät sig formas helt och hållet till ”Mans kvinna” (som i romanen med samma namn från 1933) utan förblev tvivlande Kristinor.
Med hustrun Greta levde han i ett, enligt Jens Liljestrands biografi Mannen i skogen, äktenskap präglat av ”borgerlig livsstil, tjänstefolk, ordnad ekonomi, fasta rutiner, ordning och reda”. Kristina var också en diktad figur men i romanerna närmare verkligheten än filmens.
Bästa scenen är när hon äntligen greppar geväret, laddar det kvickt och går ut för att skjuta vad det än är som kommer på besök i det ensliga hygget. Man såg det inte komma.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.