Sedan militärkuppen i vintras har 250 000 textilarbetare förlorat jobben i Myanmar. Flera svenska klädföretag har minskat eller helt stoppat sina beställningar från landets fabriker, som sparkat arbetare.

Lönen som Aye Mi San, 39, fick från fabriken var inte särskilt hög – drygt 900 kronor i månaden – men det räckte för att hon skulle kunna försörja sin familj och samtidigt skicka pengar till sina föräldrar.

– De bor kvar i samma by utanför Yangon där jag är född, säger hon.

Aye Mi San är en av hundratusentals kvinnor som under de senaste åren flyttat till Myanmars industrizoner i hopp om bättre inkomst. Där jobbade hon på några olika fabriker, senast på Gaiwach Garment Company som är en av svenska H&M:s leverantörer. 

Men den 1 februari i år grep militären makten.

Landsomfattande strejker och demonstrationer följde, som säkerhetsstyrkorna försökte slå ner med våld. Några av de mest blodiga tillslagen mot demonstranter skedde just i industrizonerna utanför Yangon, där juntan införde krigslagar och fabriker sattes i brand. 

Drygt en månad efter kuppen valde flera utländska klädföretag, däribland H&M, KappAhl och Lindex, att pausa alla nya beställningar från Myanmar, med hänvisning till det osäkra läget. Inte långt därefter, i maj, fick Aye Mi San sparken.

– Från fabriken sa man att det berodde på att de inte längre fick tillräckligt med beställningar från köparna, berättar hon.

Hon bor med sin familj i ett enkelt skjul för arbetare i Shwepyitha, nordväst om landets största stad Yangon.

Väggarna är mintgröna och trägolvet täckt i en plastmatta. På en rostig hylla i ena hörnet står en riskokare och en gryta – familjens kök – och bredvid hänger portionspaket med buljongpulver.

Aye Mi San bär en ljusblå blus och är sminkad i ansiktet med thanaka, en ljus kräm som utvinns ur mald träbark och traditionellt bärs av kvinnor i Myanmar.

I det lilla rummet de hyr för 275 kronor i månaden bor hon med sin man och tre barn, men snart får de tillökning. Aye Mi San visste inte det då, men när hon förlorade jobbet hade hon precis blivit gravid. Hon väntar ett fjärde barn.

Varje månad betalar vi lika mycket ränta som i hyra för vårt rum. Just nu ser jag inte hur vi ska hitta ut ur den här situationen.

Aye Mi San, textilarbetare som förlorade sitt jobb i våras.

– Nu har vi bara min mans inkomst att leva på. Han jobbar i ett lager och kan få mellan [20-45 kronor] om dagen, men han har bara jobb tre eller fyra dagar i veckan. Jag kan inte längre försörja mina föräldrar, säger hon, samtidigt som en tår rinner ner för kinden och lämnar ett spår efter sig i den ljusa thanaka-krämen.

Deras äldsta son, som är 20 år, har inte lyckats hitta något jobb men hjälper sin pappa på lagret ibland. Fabriken gav Aye Mi San drygt 640 kronor i kompensation när hon fick gå från jobbet, men de pengarna är sedan länge spenderade. För att ha råd med mat och hyra har familjen tvingats ta dyra lån till 20 procents ränta. 

– Varje månad betalar vi lika mycket i ränta som i hyra för vårt rum. Just nu ser jag inte hur vi ska hitta ut ur den här situationen. Vi har försökt hitta ett jobb åt vår 15-årige son också, men det är svårt när han är så ung, säger Aye Mi San.

Som Arbetaren tidigare berättat har textilindustrin i Myanmar växt snabbt under de senaste åren. Mellan 2015 och 2019 mer än fördubblades antalet arbetare i sektorn, som före pandemin uppskattades sysselsätta omkring 700 000 arbetare. Omkring 90 procent av dem var kvinnor.

År 2019 exporterades kläder, skor och väskor till ett värde av 57,6 miljarder kronor från Myanmar, vilket var en ökning med en fjärdedel från året innan. Detta enligt den Eu-finansierade organisationen Smart Textile & Garments.

Exporten till Sverige det året uppgick till 627 miljoner kronor. En drivande faktor bakom tillväxten var den tullfria tillgången till marknader i EU och Nordamerika.

Sektorn har varit extremt viktig för att få in unga människor på den formella arbetsmarknaden, ge dem erfarenheter, tillgång till sociala skyddsnät och sjukvård.

Vicky Bowman, chef för Myanmar Centre for Responsible Business.

På bara några år blev textilsektorn den största formella arbetsgivaren i landet, vilket Vicky Bowman, chef för Myanmar Centre for Responsible Business, säger betytt mycket.

– Sektorn har varit extremt viktig för att få in unga människor på den formella arbetsmarknaden, ge dem erfarenheter, tillgång till sociala skyddsnät och sjukvård. Fabrikerna har också varit en relativt effektiv förmedlare av vaccin. Fabriksarbetare fick snabbare tillgång till covid-vacciner än befolkningen i allmänhet, säger hon.

I den snabbväxande sektorn har arbetare också varit väldigt utsatta. De vanligaste klagomålen i undersökningar gäller bland annat osäkra arbetsplatser, bristande sanitet, avsaknad av skyddsutrustning, varma och dåligt ventilerade lokaler och för mycket övertid.

Minimilönen är dessutom låg i en regional jämförelse, och köpkraften har försämrats av att den lokala valutan tappat ungefär hälften av sitt värde sedan militärkuppen den 1 februari i år. Minimilönen ligger nu på knappt 600 kronor i månaden, jämfört med 1650 kronor i Kambodja.

Även om det skett en ökad organisering av arbetare är fackföreningsrörelsen fortfarande ung och utsatt. Efter ett halvsekel av militärdiktatur var det först 2011 som det blev tillåtet att bilda fackföreningar, och efter kuppen den 1 februari i år har fackligt aktiva blivit en måltavla för juntan.

Åren före kuppen fanns dock viss lovande utveckling. Allt fler fabriker anslöt sig till initiativ för ökad transparens och bättre kemikaliehantering. Inom det så kallade ACT-samarbetet arbetade H&M ihop med ett tjugotal internationella företag och det globala facket IndustriALL för högre löner och kollektiva förhandlingar på arbetsplatserna.

– Samarbeten som ACT och ILO:s ”Decent Work Programme” har hjälpt att höja nivån i sektorn och bygga bättre förståelse för fackföreningar och rätten till organisering, säger Vicky Bowman på Myanmar Center for Responsible Business. 

Det var situationen i början av 2020.

Med pandemin försvann omkring 60 000 jobb i textilsektorn, och efter militärkuppen har minst 250 000 jobb försvunnit utöver det.

Vi vet att det bland alla kvinnor som förlorat jobben i textilindustrin finns dem som blivit sexarbetare.

Hnin Hnin Yu, från organisationen Sex Workers in Myanmar

De drabbade är dock långt fler: liksom Aye Mi San bidrar de flesta arbetare också till försörjningen av sin utökade familj. Enligt data från ILO skickar 86 procent av arbetarna hälften av sin lön till föräldrar och släktingar.

För de arbetare som nu förlorat jobben är utsikterna dåliga. Myanmars ekonomi beräknas krympa med 18 procent under 2021 enligt Världsbanken och möjligheterna att söka jobb utomlands är begränsade på grund av pandemin.

Intervjustudier visar att omkring hälften av de arbetslösa fabriksarbetarna går hungriga, medan 2-3 procent riskerar akut undernäring.

Det är inte heller ovanligt att arbetslösa kvinnor hamnar i sexhandeln, berättar Hnin Hnin Yu på organisationen Sex Workers in Myanmar.

– Vi har precis börjat utreda hur många det kan röra sig om, så vi har ännu inga siffror, men vi vet att det bland alla kvinnor som förlorat jobben i textilindustrin finns dem som blivit sexarbetare, säger Hnin Hnin Yu.

Hnin Hnin Yu säger att inkomsterna för sexarbetare inte heller är särskilt lätta att överleva på.

– Numera ser man många sexarbetare som väntar på kunder längs gatorna. De kan få vänta länge. En erfaren sexarbetare har numera svårt att tjäna 150 000 till 200 000 kyat [700-900 kr] i månaden, och de unga kvinnor som kommer in i branschen nu har det ännu svårare, säger hon.

I och med kuppen har också situationen för de som fortfarande har kvar jobben försvårats. Fackföreningsrörelsen i Myanmar uppger att mekanismer för konfliktlösning och förhandling på arbetsplatser helt satts ur spel av militärens maktövertagande. Det ska även ha förekommit att fabriker angett fackligt aktiva till säkerhetsstyrkorna.

Mot bakgrund av det försämrade läget för arbetsrätten krävde en allians av 16 fackförbund och andra arbetarorganisationer i Myanmar i slutet av augusti en total bojkott av landet. Labour Alliance, som de kallar sig, kräver också att utländska klädföretag upphör med all produktion i Myanmar. Det globala facket IndustriAll har ställt sig bakom bojkottkraven.

Förutom att arbetslösheten drabbar arbetarna hårt så skadar det även vår möjlighet att organisera oss.

Facklig ledare som vill vara anonym.

Av de textilarbetare som fortfarande har arbete jobbar omkring 60 procent för fabriker som levererar kläder till EU och USA. En fullskalig bojkott skulle enligt en uppskattning leda till en förlust av åtminstone 200 000 jobb utöver de som redan försvunnit. Förespråkarna av en bojkott menar dock att det är värt kostnaderna i kampen mot militärjuntan.

– Det är redan så många som förlorat jobben, vi har inte många jobb kvar att förlora. Såsom läget är nu kränks arbetares rättigheter systematiskt. Så hur hjälper vi dem bäst? Det är omöjligt att förbättra deras situation så länge militären styr, därför måste vi få bort regimen och för att lyckas med det behöver vi mer sanktioner, säger Khaing Zar, ledare för Industrial Workers Federation Myanmar och en del av Labour Alliance, till tidningen Arbetet.

Beslutet att verka för en bojkott var dock inte enhälligt. Källor till Arbetaren bekräftar att det inom Labour Alliance finns organisationer som inte håller med om att en bojkott är rätt väg att gå, men som fick vika sig för majoritetsviljan. Ledaren för en av dessa organisationer, som bett att få vara anonym, säger att man i en revolution mot nuvarande regim bör försöka minimera skadan för vanliga arbetare.

– Förutom att arbetslösheten drabbar arbetarna hårt så skadar det även vår möjlighet att organisera oss. Många av dem är migrantarbetare och när de inte har jobb tvingas de återvända hem till landsbygden, och då får vi som fackförening svårare att organisera när alla sprids över landet.

Även den underjordiska parallellregeringen, National Unity Government, som bildats av de avsatta folkvalda parlamentarikerna, är emot idén om en fullständig bojkott. I ett brev till EU-kommissionen, som Arbetaren tagit del av, vädjar finansminister Tin Tun Naing om att Myanmar ska få behålla handelsförmånerna inom det så kallade allmänna preferenssystemet (GSP) och ”Allt utom vapen” (EBA).

Tin Tun Naing skriver i brevet att ett upphävande av dessa förmåner skulle ”skada befolkningen i Myanmar, särskilt textilsektorn, och potentiellt försätta hundratusentals unga kvinnor i ännu större sårbarhet. Vi sätter deras behov före allt annat i vårt noggranna övervägande om vad som är bäst.”

Hur de svenska klädföretagen med tillverkning i Myanmar har agerat skiljer sig åt. Flera av dem pausade sina beställningar i mars. Sedan dess har H&M återigen börjat lägga beställningar från Myanmar, och företagets landschef Serkan Tanka säger till Arbetaren att det är svåra beslut.

– Hur internationella företag agerar kommer onekligen ha stor inverkan på många människors möjlighet att livnära sig. Det är svåra avväganden och en komplex situation där man måste ta hänsyn till olika perspektiv.

H&M-gruppen har bidragit med drygt 1,3 miljoner kronor till ett EU-initiativ som stöttar arbetslösa textilarbetare med matkuponger. Initiativet, som även ger kontantstöd till arbetslösa, kallas för Myan Ku (”snabb hjälp” på burmesiska).

Hur internationella företag agerar kommer onekligen ha stor inverkan på många människors möjlighet att livnära sig. Det är svåra avväganden och en komplex situation där man måste ta hänsyn till olika perspektiv.

H&Ms landschef Serkan Tanka.

Även svenska outdoormärket Revolutionrace har återigen börjat beställa från Myanmar. Företagets hållbarhetschef Stephanie Andersson skriver i ett mejl till Arbetaren att ”efter noga överläggning har vi beslutat att återuppta produktionen i Myanmar för att tillhandahålla jobb och inkomster för de anställda. Vi tror att det mest fördelaktiga för de anställda är att hålla produktionsanläggningen öppen. I dagsläget har vi inte gjort några ändringar i vår produktionsplan men vi kommer fortsätta att följa utvecklingen noga och därifrån vidta nödvändiga åtgärder.”

Till skillnad från H&M och Revolutionrace uppger Lindex att man helt och hållet kommer att lämna landet som produktionsmarknad. Lindex kommunikationschef Kristina Hermansson skriver i ett mejl till Arbetaren att ”situationen inte gör det möjligt för oss att driva vår affär på ett etiskt sätt och säkerställa mänskliga rättigheter” och uppger att företaget fasar ut sin produktion i Myanmar gradvis och att de arbetar med lokal personal för att säkerställa att de sista lönerna betalas ut korrekt.

Kristina Hermansson säger att företaget även för dialog med lokala fackföreningar och civilsamhället, samt att man ”undersöker” möjligheten att bidra till arbetarna genom fonder som exempelvis Myan Ku-initiativet.

Även svenska Blåkläder har tillverkning i Myanmar, men har inte svarat på frågor från Arbetaren om hur de gjort med sin produktion efter militärkuppen.

Kappahl har fortsatt stopp på leveranser från Myanmar, men har ännu inte satt ner foten vad gäller framtiden. Charlotte Högberg, kommunikationschef Kappahl Group, skriver i ett mejl att ”vår förhoppning är att situationen snart stabiliseras och att mänskliga rättigheter respekteras. Och att Kappahl kommer att kunna fortsätta att stödja utvecklingen av Myanmar genom att köpa textilier här igen inom en inte alltför avlägsen framtid.”

Den förhoppningen har även 19-åriga Ma Win Pa Pa, som fram tills nyligen jobbade för en fabrik som levererade kläder till både Kappahl och H&M.

– Jag saknar mitt jobb och mina kollegor. Det var ett jobb som jag var bra på, jag tycker om att sy.

När ordrarna minskade blev hon uppsagd. Hon fick drygt 1100 kronor i kompensation, och ytterligare 340 kronor i stöd från Myan Ku-initiativet. Hon bor hemma hos sina föräldrar och istället för att gå till fabriken om dagarna hjälper hon nu dem med deras affärer. Hennes mamma driver ett stånd där hon säljer betelpan – en milt stimulerande nöt, inlindad i ett betelblad ihop med tobak, som tuggas – och hennes pappa reparerar motorcyklar. Eftersom föräldrarna arbetar klarar de sig med nöd och näppe, men förlusten av dotterns inkomst har känts av.

– Tidigare gav jag all min lön direkt till mina föräldrar.

Ma Win Pa Pas största dröm är att bli skådespelare. Hon har varit med som modell i några musikvideor för en burmesisk artist. Men för tillfället är hon mest fokuserad på att hitta ett nytt arbete.

– Jag har inte gått klart skolan, den får vänta. Jag måste försöka hitta ett nytt fabriksjobb så att jag kan tjäna pengar, säger hon.

Hon har själv sett hur kvinnor som kastats ut i arbetslöshet tvingats in i sexhandeln, eller fått lämna landet.

– Jag vet att många textilarbetare är i sexhandeln, jag har sett det här i min stadsdel också. Bland mina vänner har jag två som redan lämnat Myanmar och tagit sig till Thailand för att hitta jobb. Där finns också textilfabriker, men jag vill inte lämna mina föräldrar här.

Efter publicering av det här reportaget bekräftar en representant för Myan Ku att ”Lindex inte på något vis bidragit till initiativet.