Htoo Shwe Sin är 22 år och går i täten för en grupp på fem personer på en textilarbetarfackförening i utkanterna av Myanmars (landet som tidigare kallades Burma) huvudstad Yangon. Hon och hennes kollegor är förbannade på cheferna på textilfabriken.

– De bryter mot våra avtal. Vi behöver råd om vad vi kan göra, säger Htoo Shwe Sin.

Fackföreningen huserar i ett enkelt hus i Hlaingthayadistriktet, ett industriområde som började anläggas under 1980-talet. I dag omringas inhägnade fabriker av informella slumbosättningar bestående av brädskjul, enkla hus och oasfalterade vägar. 

Majoriteten av de hundratusentals invånarna i området har flytt dit från fattigdom, naturkatastrofer och väpnade kon­flikter i andra delar av landet. Många jobbar inom den snabbt expanderande textilindustrin. När Arbetaren 2015 pub­li­cerade en artikel om textilarbetare i Myan­­­mar arbetade cirka 200 000 personer inom industrin. Idag har antalet ökat till över en halv miljon och 90 procent av dem är kvinnor. De tampas bland annar med problem kopplade till deras kön.

– Tidigare var det vanligt att vi blev sexu­ellt trakasserade av manliga förmän, framför allt verbalt, säger Htoo Shwe Sin.

Ledningen hotade att sparka alla som strejkade, men de vågade inte eftersom vi hade facket bakom oss. Htoo Shwe Sin, textilarbetare i Yangon och fackligt aktiv

Det finns mer än 600 textilfabriker i Myanmar, varav 65 procent har utländska ägare, framför allt kinesiska företag. En stor del av plaggen produceras åt europeiska klädkedjor, bland annat H&M och Lindex. De lockas dit av att landet har regionens lägsta minimumlön, trots att den höjdes från 3 600 kyat till 4800 kyat, vilket motsvarar en höjning från 21 till 28 kronor per dag, i maj 2018. För att kompensera de ökade lönekostnaderna drog många fabriker in övertidsersättningar och bonusar. Detta, i kombination med sexuella trakasserier, triggade Htoo Shwe Sin och hennes arbetskamrater att bilda en fackförening i september 2018 och gå ut i strejk.

– Ledningen hotade att sparka alla som strejkade, men de vågade inte eftersom vi hade facket bakom oss, säger Htoo Shwe Sin.

Efter tre dagar gav ledningen efter för arbetarnas krav.

– Men vi har fortfarande inte fått vår bonus. Och nu har förmännen börjat bete sig otrevligt mot oss igen. De kommen­terar oss på kinesiska, som vi inte förstår, och brukar peka med sina fötter mot oss. Det är förnedrande, säger Htoo Shwe Sin.

Med höjningen av minimumlönen har fabrikerna även ökat produktionen.

– Vi sitter ned och jobbar nonstop, med undantag för en halvtimmes lunch, från åtta till fyra på vardagarna och från åtta till halv ett på lördagarna, säger Htoo Shwe Sin.

Hon tjänar 120 000 kyat i månaden, vilket motsvarar knappt 700 kronor.

– Det går inte att leva ett bra liv på lönen. Inget blev bättre efter att minimumlönen höjdes eftersom det följdes av inflation. Priserna på allt har ökat, säger hon.

Majoriteten av textilarbetarna i Myanmar jobbar minst två timmars övertid, även på lördagar. Utan övertidsersättning är det svårt att klara sig.

– Men vi som strejkade tillåts inte arbeta övertid, säger Htoo Shwe Sin.

Endast 80 av hennes 400 arbetskamrater är med i facket.

– De andra är rädda för att gå med eftersom chefen har sagt att han kan sparka dem då, säger hon.

I närmare 50 år, från 1962 till 2011, styrdes Myanmar av militärjuntor. Själv­ständiga fackföreningar var för­bjudna. Först 2012, ett år efter att styret hade överlämnats till en folkvald regering, blev de tillåtna. Det är dock en öppen hemlighet att regeringen kontrollerades av militären fram till dess att det största oppositionspartiet Nationella Demokra­tiska Förbundet vann parlaments­valen i slutet av 2015. Året därpå blev män­ni­skorättsaktivisten Aung San Suu Kyi, som fick Nobels fredspris 1991, statskansler. Mycket tyder på att även hon är under foten på militären. Hon har fått hård internationell kritik för den myanmarska arméns brutala fördrivning av minst 750 000 rohingyer till Bangladesh. Den har följts av flera illavarslande tecken på ett allt mer auktoritärt styre. Flera journalister har gripits. En del har dömts till fängelse. 

Många textilarbetare känner inte till sina lagstadgade rättigheter eller vad som står i deras anställningskontrakt. 70–80 procent har inga kopior på kontraktet.

– På min arbetsplats skrev ledningen under kontrakten med våra namn, säger Htoo Shwe Sin.

Det finns dessutom ofta oskrivna regler på fabrikerna.

– Vi får inte gå på toaletten så ofta vi vill. Om vi går dit för ofta blir vi utskällda av förmännen, säger hon.

Sådana regler är givetvis olidliga under menstruationen. Htoo Shwe Sin säger att ingen vill riskera att få en varning. Efter tre varningar blir man uppsagd.

– Ledningen hittar alltid en orsak att ge en varning om man klagar, säger hon.

Htoo Shwe Sins vittnesmål är identiska med de från kvinnliga textilarbetare i dokumentären ”Forgotten voices of the reform” från 2017. Filmen producerades av kvinnoorganisationen Burmese Women’s Union, BWU. På dess högkvarter i Yangon berättar generalsekreteraren, Yin Myo Hlaing, att inget har blivit bättre sedan filmen gjordes.

– Minimilönen har höjts, men kvinnorna har samma problem som tidigare. Till och med fler, säger hon.

De ökade produktionskraven och indragna förmåner i kombination med inflation har gjort att arbetarna får mindre i plånböckerna. Samtidigt jobbar de hårdare. BWU har kurser för kvinnliga textilarbetare om rättigheter, sexuella trakasserier, fackföreningar och annat som är relaterat till deras arbetsmiljö. Majoriteteten är inte organiserade. De flesta är unga, ensamstående kvinnor. Många har flyttat till Yangon från fattiga förhållanden på landsbygden. Gifta kvinnor anställs sällan.

– Arbetsköparna vill inte anställa någon som snart antas bli gravid, säger Yin Myo Hlaing.

Gravida har rätt till tre månaders betald ledighet före och efter förlossning, men enligt BWU brukar lönen vara lägre under denna tid.

När de börjar arbeta igen ses de som nyanställda och får bara 75 procent av lönen, säger Yin Myo Hlaing.

Nyanställda får endast 75 procent av lönen under det första halvåret.

– Minimilönen är alltså i själva verket maximilönen, konstaterar Naw Hel Lay Paw, BWU: s samordnare för påverkansarbete. 

Arbetsuppgifterna på textilfabrikerna följer traditionella könsroller.

– Kvinnorna syr. En man som syr skulle bli retad för att han gör en ”kvinnogöra”. Männen är antingen mekaniker eller paketerare, säger Yin Myo Hlaing.

Lagstiftningen stipulerar 45 minuters pauser per skift.

– Men eftersom produktionsmålen har höjts arbetar många kvinnor även under pauserna, säger Naw Hel Lay Paw.

Få kvinnor vill prata offentligt om sexu­ella trakasserier, men det sker ofta på väg till och från jobbet – men även på fabri­kerna, av såväl manliga arbetare som för­män.

– Det är ett dolt problem. Kvinnorna vet inte vad de ska göra om de utsätts för sexu­ellt våld eller sexuella trakasserier, säger Naw Hel Lay Paw.

Det finns ingen allmänt accepterad definition av sexuella trakasserier.

Det är vanligt att manliga förmän och mekaniker utlovar förmåner till kvinn­liga arbetare i utbyte mot vissa tjänster.
Naw Hel Lay Paw, BWU:s samordnare för påverkansarbete

– Det innebär att män inte inser att de trakasserar samtidigt som kvinnorna inte inser att de blir trakasserade, säger hon.

BWU känner inte till något fall av sexu­ellt våld på fabrikerna.

– Men det är vanligt att manliga förmän och mekaniker utlovar förmåner till kvinn­­­liga arbetare i utbyte mot vissa tjänster, säger Naw Hel Lay Paw.

Khaing Zar Aung är ordförande för Industrial Worker’s Federation of Myanmar (IWFM) som består av cirka 65 fackförbund. Hon är även kassör i Confederation of Trade Unions Myanmar (CTUM) som samordnar 750 medlemsförbund.

– Jag är säker på att det förekommer mycket sexuella trakasserier på arbets­platserna, men kvinnorna vet inte vad som räknas som sexuella trakasserier. De tror att det är samma sak som våldtäkt, säger Khaing Zar Aung när vi träffas hos en fackförening i Hlaingthaya.

IWFM har gått vidare med två–tre fall av sexuella trakasserier som slutade med förlikning. Man håller även kurser om sexu­el­­la trakasserier och håller på att bilda kvin­­nokommittéer, säger Khaing Zar Aung.

– De ska pressa fabrikerna att anta nolltoleranspolicy mot sexuella trakasserier och sexuellt våld.

Endast 40–45 textilfackföreningar är registrerade hos IWFM trots att man har försökt organisera arbetare i cirka 120 textilfabriker de senaste fem åren. Många ansökningar har avslagits. 10 procent av de anställda måste gå med i en fackföre­ning för att den ska godkännas. På fabriker med flera tusen anställda är detta svårt att uppfylla.

– Vi saknar även resurser att nå ut till alla. Vi har endast tre fackföreningsorganisatörer, säger Khaing Zar Aung.

Av 35 fackföreningar som fanns i IWFM 2014 är 20 borta idag.
Khaing Zar Aung, ordförande för Industrial Worker’s Federation of Myanmar

Ett annat problem är unionbusting, eller antifacklig verksamhet. Ett vanligt knep är att stänga fabriker där facket är starkt under en kort period. Sedan öppnar de igen med en arbetsstyrka som inte är fackligt organiserad.

– Av 35 fackföreningar som fanns i IWFM 2014 är 20 borta idag, säger Khaing Zar Aung.

Även hot och våld förekommer. I oktober 2018 attackerades till exempel strej­kande textilarbetare av en grupp män med järnrör i Yangon. Minst 24 arbetare skadades.

Khaing Zar Aung hävdar att i genom­snitt sparkas tre fackliga ledare i veckan. En del för att de inte når produktionsmålen. Det finns ingen arbetsdomstol. Tvister ska först försöka lösas via kommittéer på arbetsplatserna. Om parterna inte kan enas där går fallen vidare till ett kommunalt skiljedomsråd, sedan till ett regionalt och slutligen till ett nationellt. En del arbetsköpare betalar gladeligen böterna på max några hundra dollar för att bli av med en fackföreningsaktivist. Andra struntar i domsluten.

– I många fall sparkas arbetaren under registreringsprocessen av en fackförening, säger Khaing Zar Aung.

I dag ansöker fackföreningar om tillstånd för strejk tre dagar i förväg hos CTUM. Det har varit hundratals strejker. I början av 2018 utbröt en våldsam strejk på en av de cirka 40 fabrikerna som tillverkar kläder åt H&M.

– En del strejker har varit på arbetsplatser där arbetarna inte är fackligt anslutna, men de har lett till många avtal, säger Khaing Zar Aung.

Nu föreslår regeringen att alla tvister ska gå genom arbetstvistsystemet innan CTUM får ge klartecken för strejk. Förslaget är en del av diskussionerna mellan fack, arbetstagare och regering om att reformera arbetslagstiftningen som har tillkommit i olika etapper sedan 1930-talet. Enighet råder om att det ska blir lättare att bilda fackföreningar på arbetsplatserna.

– Men regeringen föreslår att det ska bli svårare att bilda förbund och federatio­ner, säger Khaing Zar Aung.

I en annan del av Yangon reser sig det tolvvåningshöga UMFCCI-tornet som tillhör Union of Myanmar Federation of Chambers of Commerce and Indust­ry. 

Där huserar branschorganisationen Myan­­mar Garment Manufacturers Association (MGMA) som har över 500 medlemmar. Dess general­sekreterare, Khine Khine Nwe, berättar att MGMA har en frivillig uppförandekod som hon uppskattar att 60–70 procent av medlems­fab­rikerna har implementerat.

– I annat fall skulle inte internationella klädkedjor beställa kläder av dem, säger hon.

Textilindustrins exportvärde har stigit från 349 miljoner dollar 2010 till 2,5 miljarder dollar idag. 2024 uppskattas det ligga på 10 miljarder dollar. Det som fick bollen rullning var GSP-avtalet 2013 som gav Myanmar rätt till tull- och kvoteringsfri export till EU. Efter det har exporten till EU tredubblats. Problemen som många textilarbetare vittnar om säger Khine Khine Nwe framför allt beror på att fabriksägarna har dålig kunskap om lagstiftningen.

– Därför ger vi dem utbildning om den, säger hon.

Textilindustrin är avsedd för de minst utvecklade länderna. Vi behöver skapa arbeten till våra invånare och denna typ av arbete är inte svårt att lära sig.
Khine Khine Nwe, generalsekreterare på branschorganisationen MGMA

Khine Khine Nwe skriver under på att minimilönen inte är hög, men säger att fabrikernas marginaler är små. Därför har de tvingats ”förbättra produktiviteten” och ”justera bonusarna”. Hon menar att många arbetare har förståelse för detta.

– Textilindustrin är avsedd för de minst utvecklade länderna. Vi behöver skapa
arbeten till våra invånare och denna typ av arbete är inte svårt att lära sig, säger Khine Khine Nwe.

Hon utvecklar sitt resonemang med att industrin är arbetsintensiv och inte längre passar i väst där arbetskraftsomkostnaderna är höga.

– Industrin är ombytlig och flyttar mellan olika länder. Den börjar till exempel gradvis flytta ifrån Kina på grund av ökade arbetskraftskostnader där, säger hon.

Khine Khine Nwe anser att detta gynnar utvecklingsländerna eftersom det genererar arbeten, introducerar internationell arbetsrätt och ökar exportintäkterna vilket leder till högre capita-inkomster. Samtidigt får konsumenterna i väst billiga kläder. 

– Och på sikt uppgraderas de minst utvecklade länderna till utvecklingsländer, låg- och medelinkomstländer och så vidare, säger hon.

MGMA tar även upp sexuella trakasserier med sina medlemmar.

– Jag säger inte att det inte förekommer, men jag ser inte det som ett stort problem. Att klappa någon på axeln här anses som en vänlig gest, men i västerländsk mening är det trakasserier. Någon måste förklara för oss hur den västerländska definitionen ser ut, säger hon.

Jag träffar Catherine Vaillancourt-­Laflamme, chef för teknisk rådgivning och projekt på Internationella arbetar­organisationen, ILO, i Yangon. Sexuella trakasserier ligger inte på hennes bord, men ILO har gjort studier om könsdiskriminering på arbetsplatser.

– Kvinnor och män gör olika jobb på fabrikerna så de har olika erfarenheter av klädindustrin, men skillnaderna är systematiska. Det finns en allmän upp­fatt­ning i Myanmar om hur kvinnor ska vara, säger hon.

Barnarbete är vanligt förekomman­­de i Myanmar, men inte i textilindustrin. Det är tillåtet att arbeta fyra timmar per dag från 14 års ålder. Från 16 års ålder är det tillåtet att jobba heltid. Många saknar dock personliga handlingar. Det förekommer alltså att minderåriga anställs.

– Men textilindustrin är den mest formaliserade. Därför är det inte ett stort problem. Det finns ingen efterfrågan på barnarbetare och klädkedjorna accep­terar inte det, säger Catherine Vaillancourt-Laflamme.

Arbetslagstiftningens luddigheter och mix av gamla och nya lagar bäddar däremot för konflikter. Fackföreningar tolkar lagarna på ett sätt, arbetsköparna på ett annat och arbetstvistsråden på deras vis.

– Dessutom tolkas de på ett sätt i Yangon och på ett annat vis i resten av landet

Catherine Vaillancourt-Laflamme anser att fackföreningsrörelsen har starka ledare, men denna kraft måste spridas nedåt, säger hon.

– Fackföreningarna på enskilda fabriker behöver mer hjälp att bli konstruktiva i sina relationer med ledningen och arbe­tarna, men det är en rörelse som utvecklas och växer.

Åter till Hlaingthaya. Det är söndag. Området ligger inbäddat i currydofter från grytor som kokar utanför brädskjulen där familjer har samlats för att äta tillsammans under veckans enda lediga dag. 23-åriga Thel Thel Aung har tillbringat dagen på ett arbetsrättscenter där hon har deltagit i en kurs om arbetslagstiftningen. Hon har jobbat på en textilfabrik i tre år och är inte med i facket.

– Jag har hört att man måste vara äldre och ha mycket arbetslivserfarenhet för att gå med, säger hon.

Hon arbetar från måndag till lördag mellan 08.00 och 18.30. Efter att minim­i­lönen höjdes har fabriksledningen ökat produktionen med 50 procent. Hon tjänar motsvarande omkring 1 330 kronor i månaden, inklusive övertids­ersättning. På kvällarna syr Thel Thel Aung för att dryga ut inkomsten. Trots att hennes liv nästan enbart består av jobb anser hon att hon har det ganska bra. Tidigare arbetade hon på en snacksfabrik. 

– Jag jobbade där i fem år och vi var inte ens lediga på söndagarna. Vi var bara lediga under vattenfestivalen och det kinesiska nyåret.

Det säger en del om förhållandena i industrier som inte har omvärldens ögon på sig, vilket trots allt textilindustrin har. 

Thel Thel Aung bor med sin mamma och sin syster. Alla arbetar.

– Min pappa dog för 16 dagar sedan. När han levde klarade vi oss inte på lönerna eftersom hans vårdkostnader och mediciner var dyra. Nu klarar vi oss, men det är tufft, säger hon.

Thel Thel Aung går hemåt längs en gropig grusväg. I morgon väntar början på en ny lång arbetsvecka.

Bengt Sigvardsson