Signerat #85/2021

Inte er skattebetalare

Kristina Alstam, universitetslektor och skribent. Foto: Laila Vianden

”Istället för att beskärma sig över hur sedlarna rycks ur nävarna på hederliga arbetare av girigbukar till konstnärer, kunde vi ett ögonblick stanna vid de slantar som togs ifrån oss till coronastöd och användes till aktieutdelningar.” Kristina Alstam om att konsten och kulturen måste få finnas.

Ingen höst utan en rejäl kulturdebatt men om man får ge sig på att recensera denna hösts hetaste diskussion om en förmodligen ganska förbluffad poet i Tranemo, infinner sig en viss trötthet. Kultur ställs mot cancervård, barnomsorg och äldreomsorg, diverse lastbilschaufförer och sjuksköterskor som sliter ihop pengar till konstnärliga projekt som inte gör nån människa glad frammanas av debattörer. 

I Bulletin skriver Carolin Dahlman ungefär det vanliga: ”894 000 kronor av dina och mina skattepengar går till att en poet ska dikta om Tranemo under ett år. Suck. När ska politikerna lära sig att satsa på det viktigaste – och strunta i tramset?”. Att kommunpoeten inte är finansierad av kommunen och att inga pengar således tas från barn eller gamla, gör ingen nämnvärd skillnad för argumentationen. Dahlman är dock inte ensam om kritiken, den delas av bland andra Aftonbladet och Borås tidning och kan med andra ord inte förstås bara som en invändning från borgerligt håll.

Men rätt ska vara rätt och jag försöker därför bilda mig en uppfattning om vad poeten gör för pengarna som trots allt tas från offentliga medel. Det är ingenting märkvärdigt. Detta är inte Rimbaud, Jäderlund eller Neruda. Det är deskriptiv brukspoesi om ortens företag, ridhus och kommunala verksamhet. Ganska matter of fact och i högsta grad avbildande konst. 

Mot denna min snabba recension kan man invända att jag inte måste tycka om all konst som kommer min väg för att den ska vara värd att finansieras. Det är till och med så att det allra mesta av den konstnärliga produktion jag tar del av tråkar ut mig. Jag gäspar mig igenom Liljevalchs vårsalong, försöker lyssna på Maurice Durufilés Requiem men stänger rastlöst av, läser sist av alla den gamla listsuccén I love Dick men blir irriterad på huvudpersonen och slänger den halvläst ifrån mig. Vilken tur att den fanns gratis att låna på biblioteket. 

Konst, musik och litteratur produceras som tur är inte i första hand för att jag ska uppskatta det, utan för att någon ska uppskatta det. Den skattebetalande lastbilschauffören skulle kanhända också bli sömnig av Liljevalchs. Eller inte, jag känner hen inte så jag kan omöjligt veta. Poängen är att lastbilschauffören och jag ska ha ett val att läsa tidskriften Divans senaste nummer om språkförbistring, eller strunta i det. 

Mer problematisk än att bestämma åt lastbilschaufförer hur deras skattebetalningsvilja ser ut är annars bilden som impliceras av kritikerna av vad ett liv kan eller ska innehålla. Inte heller här kan något i debatten upptäckas som avviker från den gängse formulan. Dahlman som exempel följer det välbekanta manuset utan att till synes notera hur uppställandet av cancervård mot poesi mest av allt målar ett inträngande porträtt av småsinthet och armod, Lena Mellin jämför poeten med en hovnarr.        

Men man ska inte vara omöjlig. Om vi accepterar grundpremissen att det är viktigt att betala skatt och att skatt inbetalas av människor, vad är det då som eventuellt hotar denna skattebetalares väl och ve? Ja, inte är det dikter om Gotlandsrussen på Länghems ridklubb i alla fall. Istället för att beskärma sig över hur sedlarna rycks ur nävarna på hederliga arbetare av girigbukar till konstnärer, kunde vi ett ögonblick stanna vid de slantar som togs ifrån oss till coronastöd och användes till aktieutdelningar. Eller räkna på vad RUT-avdraget kostat parkanställda och barnbespisningspersonal som inte nyttjar det. (Facit: 2019 hela 5,4 miljarder).

Men att ställa cancervård mot en kommunpoet är inte bara en falsk motsättning, det är visionslöst. Vad ska vi göra när cellgiftsbehandlingen är över och vi på darrande ben står vid sjukhusets parkering och väntar på sambon som ska hämta oss? Ja, så småningom ska vi återgå till att jobba och åka buss och steka fiskpinnar och sitta på skolavslutningar och dricka ljummet kaffe. Men vad mer?

Att skratta med kompisar över en öl, stoppa fötterna i en bäck, glo på en litografi, läsa en dikt; under vilken kategori liv ska det insorteras? Så bildar kritiken av Tranemos poet också en del av den regelbundna attacken mot det liv som inte låter sig inlemmas i den vanliga vardagen, där vi görs skumögda för oss själva i raden av automatiserade rörelser mellan jobb och hem. Ett kort uppvaknande är det som konsten så sällan men ändå återkommande åstadkommer. 

För när jag lyssnat en stund på kommunpoeten är det som att de enkla meningarna stiger fram i en märkvärdig dager. En slipad lyster av tisdagar och tätort och skattebetalarliv lösgör sig och kommer emot mig. Jag kan inte svara kritikerna av satsningen på vad det är som händer. Är det konst jag tar del av?

Jag vet inte och jag vet inte ens om jag tycker det är särskilt bra. Men ett par saker vet jag. Det är inte Sveriges poeter, dansare och textilkonstnärer som hotar cancervård och barnomsorg, det är skatteflykt och avdrag för bättre bemedlade. Och så vet jag detta enkla: jag är inte är er skattebetalare.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar