Inrikes #79/2021

”Revolution var det enda alternativ vi hade kvar”

Adolfo, Alex, David, Rony och Rafael tillhör delegationen på 172 zapatister som just nu befinner sig i Europa. Här är den svenska delegationen på besök hos Stockholm LS av SAC Syndikalisterna. Foto: Agnes Lansrot

I en kapitalistisk värld vill zapatisterna skapa ett autonomt samhälle där individ blir till kollektiv. En delegation har besökt Sverige för att lyssna på andra kämpande grupper, men även för att dela med sig av sina egna erfarenheter.

”Vi är zapatister, bärare av motståndets och upprorets virus”.

Så skriver zapatisterna i den sjätte delen av deras deklaration inför en ”färd för livet” – som resan till Europa kallas.

Zapatiströrelsen, tillhörande ursprungsbefolkningen maya, blev en världsnyhet när de den 1 januari 1994 gjorde uppror mot den mexikanska staten. Efter tolv dagars revolt nåddes ett vapenstillestånd med regeringen och ett autonomt styre upprättades i zapatistkontrollerade delar av delstaten Chiapas. Där och då inleddes arbetet för ett antikapitalistiskt och horisontellt folkstyre mitt i en kapitalistisk värld.

I söndags besökte en delegation på fem zapatister, utav de 172 zapatister som just nu befinner sig i Europa, Stockholm LS av SAC Syndikalisterna. De var på plats för att dela med sig av deras kamp, men även för att lyssna på migrantarbetares erfarenheter av att kämpa för sina rättigheter i Sverige.

Något som kom att känneteckna zapatiströrelsen var den svarta balaklava-luvan. EZLN:s (Zapatistarmén för nationell befrielse) dåvarande talesperson Subcomandante Marcos framträdde nämligen alltid med en sådan på. Men runt mötesbordet på Sveavägen i Stockholm tar delegationen av sig munskydden när de tar till orda.

– Att vi visar oss utan mask har aldrig hänt förr, säger Alex som är en av fem i den zapatistiska delegationen.


Subcomandante Marcos.
Foto: Eduardo Verdugo/ TT

På plats är även den fackliga migrantorganisatören David Garriga och förhandlingssekreterare Emil Boss, båda tillhörande Stockholm LS, tillsammans med spansktalande migrantarbetare som är organiserade i fackförbundet.

Bordet är dukat med en syndikalistflagga och på den läggs lunchmackor upp. Mitt på bordet står en knuten näve i trä.

Enligt data från Världsbanken i april 2020 är inkomstskillnaderna i Mexiko bland de högsta av alla OECD-länder. Stora variationer finns mellan det mer industrialiserade norr och det mindre utvecklade söder – där Chiapas ligger.

Trots att delstaten rik på naturresurser så är befolkningen, som mestadels försörjer sig på jordbruk, bland landets fattigaste.

– Det hela började egentligen för 500 år sedan, säger Adolfo som tillhör delegationen.

Zapatistdelegationen har rest till Europa, i motgående riktning sett från kolonisatörernas resa 1521, vilket är året då Mexiko koloniserades av spanjorerna.

Adolfo tar till orda för att berätta om århundraden av kamp mot kolonialstyre, förtryck och kapitalism.

Han berättar om hur deras förfäder exploaterades och ”behandlades som djur” av markägare på större gårdar, fincas, där de som arbetade på gårdarna i stort sett var livegna.   

– Det var ett förödmjukande system av exploatering där vi helt saknade rättigheter, säger Adolfo.

Delar av delegationen färdades till Europa med båt. Foto: Eduardo Verdugo/ TT

Efter mexikanska revolutionen som inleddes 1910, infördes landreformer och den här typen av arbetskraftsexploatering förbjöds. Emiliano Zapata, en av frontfigurerna i revolutionen och vars namn ”zapatisterna” är sprunget ur, såg till att paragraf 27 infördes konstitutionen. En paragraf som innebar att de som brukar marken också skulle ha rätt till den.

Men delstaten Chiapas kom att påverkas ytterst lite av landreformen. 

– Det fanns nästan ingen bra jordbruksmark kvar för oss, säger Adolfo.

Sakta med säkert började zapatister organisera sig i avlägsna delar av Chiapas djungel. En rekryteringsprocess inleddes och rörelsen växte. Allt i hemlighet, berättar Adolfo, så att den mexikanska staten inte skulle få reda på vad som höll på att hända.

Från och med år 1993 var zapatisterna inte längre en hemlig organisation.

– Vi insåg att vi inte var säkra länge och frågan var: När? När ska vi inleda revolutionen? säger Adolfo.

En majoritet röstade för att det var dags.

Den 1 januari 1994 inleddes det zapatistiska upproret och i samband med det ockuperades fem kommuner i Chiapas.

– Revolution var det enda alternativ vi hade kvar, säger Alex.

Adolfo berättar att datumet var noga utvalt. Det var nämligen samma dag som det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA, trädde i kraft i Mexiko. Ett avtal som kritiker menade bland annat skulle slå ut småbrukare liksom traditionella odlingsmetoder och därmed öka den ekonomiska ojämlikheten i landet.

I ungefär samma veva tog regeringen bort paragraf 27 från konstitutionen – lagen som skulle säkerställa rätten till mark för de som brukade den. 

Efter det tolv dagar långa upproret inleddes arbetet för att upprätta det antipatriarkala och antikapitalistiska självstyret som finns kvar än i dag. Sedan dess har zapatisterna inte tagit till vapen igen, men autonomin övervakas av både mexikansk militär och paramilitära grupper.

Alex berättar att sedan år 2003 har den politiska strukturen förändrats till ett system baserat på tre lager. Nivåerna går från de lokala byråden, till autonoma kommuner och slutligen till olika regioncentra, Caracoles. I varje Caracol finns en regering som kallas la Junta de Buen Gobierno – ”Den goda regeringen”. Han säger att representanterna roterar och väljs lokalt och demokratiskt av invånarna.  

Inom dessa caracoles berättar zapatisterna att de sköter autonom sjukvård, skola och kooperativ enligt decentraliserade och demokratiska principer.

Liksom snigeln kan vi behöva dra oss inåt för att skydda oss från omvärlden, något som hände i början av pandemin.

”Alex”

Hur går beslutsfattandet till inom arbetarkooperativen?

– Hela byn är med och fattar beslut som rör kooperativen. En representant utses som för deras talan vidare i de autonoma kommunerna och i ”Caracolerna”, säger Rony, även han en del av delegationen.

Caracol betyder snigel på spanska. Det i sig är symboliskt, förklarar Alex. Formen på snigelns skal börjar i centrum för att sedan rullas ut, på samma sätt är även ”Caracolerna” organiserade.

– Liksom snigeln kan vi behöva dra oss inåt för att skydda oss från omvärlden, något som hände i början av pandemin, säger han.

Under söndagen besökte delegationen även Kafé 44 i Stockholm där de mötte representanter från bland annat Socialt center Husby. Foto: Vendela Engström

Förra året annonserade zapatisterna att de planerar att resa till fem kontinenter, med start i Europa under 2021. Den 1 januari i år publicerades en ”deklaration för livet” i sex delar – som beskriver syftet med resan som de kallar en ”färd för livet”.

I deklarationen skriver zapatisterna att trots olikheterna som spänner över världens alla hörn så ”finns det några saker som förenar oss”. ”Oss” som i de grupper runt om i världen som kämpar mot kapitalism och olika former av maktstrukturer.

– Vad vi sett här i Europa är att det verkar finnas mycket som delar rörelsen. Men smärtan är densamma. Hur ska vi kunna samla den här smärtan? Vi är lika, men olika. Vi måste lära oss hantera detta, säger Alex.

Vad hoppas ni på framöver?

– För oss som zapatister hoppas vi på ett framtida samhälle där rättigheter bestäms utifrån kollektivet, säger Alex och fortsätter:

– Vår förhoppning är även att bli större. Detta handlar om att erövra friheten. Frihet och att vara fri är ett stort ansvar, både för dig själv och för kollektivet, säger han.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984