Signerat #64/2021

Ingen nation kan sopa sina oförrätter under mattan

Artikelförfattaren Channa Riedel är poet, skribent och musiker bosatt i Göteborg, medlem i Musikersektionen vid Göteborgs LS. Hon skriver ibland musik till texter av bland annat Stig Dagerman. Foto: Simon Rydén

När något mycket våldsamt sker inom en nations gränser försöker man ofta förklara att det inträffade inte tillhör det normala, att det inte egentligen ingår i nationens sanna själ. Den senaste debatten om gängkriminalitet i Sverige, förföljelsen i och koloniseringen av Sápmi, avslöjandet om att svenska vårdgivare ger efter för patienters rasistiska krav är alla exempel.

Och jag skulle vilja säga att många mediabevakningar av konflikter, uppror och förtryck i andra nationer än den svenska beter sig på samma vis. Resonemangen går ofta ut på att det finns särskilda element inom en nation som är ”den verkliga nationen” och de som avviker från dessa bekvämt nog kan avskrivas från det sant nationella. De kanske betraktas som element som går någon annans ärenden, som är fostrade i någon annan moral. Den tillhör då rakt inte den här nationens tradition!, vill anhängare av den här retoriken utbrista. Samma tankevurpa gör även författaren Susanna Alakoski i en text i Aftonbladet.

De självutnämnda Sverigevännerna, menar hon, tittar nostalgiskt tillbaka på ett svunnet Sverige och beklagar sig över det långsamma fördärv som fått fritt spelrum i landet. Folkhemmet avvecklat, gränserna vidöppna, tryggheten oåterkallelig. Alakoski gör till sin uppgift att berätta om den ”sanna” bilden av Sveriges förflutna och återtar som retoriskt knep epitetet ”Sverigevän”:  ”I stället för att gnöla & gnälla berättar den sanna Sverigevännen för barnen hur mycket bättre det blivit jämfört med förr då folk arbetade 12–16 timmar på fabrikerna och ändå frös om fötterna.”

En idé, tycks det, om att ordet Sverigevän olyckligtvis fått en negativ klang och att det går att ladda ordet med ny betydelse, om ett sannare Sverige. Alakoski skriver också att hennes Sverigevän ”Sjunger skillingtryck för att berätta om forna tiders styggelser och bankar med fakta hål på lögner som att Sverige har en regering som skiter i sitt land. Ty Sverige har aldrig någonsin haft en regering som skiter i sitt land. Regeringar har bara olika åsikter om hur ett land ska skötas.” Och här måste jag då ställa frågan om vilka det är som förväntas ingå i det ”land” som regeringar ”aldrig någonsin” ”skiter i”. Alla offer för rasbiologi, tvångsutvisningar eller tvångssteriliseringar kanske har en lite annorlunda åsikt om huruvida regeringar genom tiderna backat deras ryggar.

Jag menar att problemet kanske snarare handlar om att det inte finns något enhetligt att samlas kring, åtminstone inte innan man gjort upp med vad man menar med historia, minne och glömska. I essän ”Ressentiment” – först sänd som radioessä 1964 – föreslår den österrikisk-judiske författaren Jean Améry ett radikalt sätt att förhålla sig till det historiska våldet. Radikalt därför att det motsätter sig alla krav och idéer om försoning. Améry – född 1912 – överlevde tortyr och fångenskap i de nazityska lägren Breendonk, Auschwitz-Monowitz, Buchenwald-Dora och Bergen-Belsen och det är ur dessa erfarenheter hans skriver. Han är starkt kritisk till alla de ”förlåtelse- och försoningspatos” som florerade redan alldeles efter krigsslutet. Han hävdar sin rätt till att känna ressentiment, och värjer sig emot att hans tillstånd skulle vara en diagnos eller sjukdom.

Oviljan till försoning är, menar han, en adekvat reaktion på de brott han utsatts för. Ressentimentet är, skriver han, ”en protest genom vilken jag höjer det egentligen humana men absurda kravet att vända tillbaka tiden”. Det är som om han vill säga hans upplevelser har förvridit både hans själ och tidsuppfattning: han är kvar i tiden för tortyren och ingen försoningsprocess kommer få honom att glömma och gå vidare. Och det är den existentiella situationen han kräver att även förövarna på riktigt ska förstå och genomleva.

Ingen nation kan sopa sina oförrätter under mattan och påstå att de var ett chockerande undantag från det annars humana. Améry igen: ”Det går inte an att hävda nationell tradition i de fall där den var ärbar, och förneka den i de fall där traditionen (…) stötte ut en (…) försvarslös motståndare ur den mänskliga gemenskapen.”

Jag tror Améry kan lära oss något om det politiskt radikala. Det som en gång gått sönder kan aldrig lagas, och kanske bara genom den aktiva vetskapen om detta kan offer åter ingå i den stora berättelsen. Ingen ska avkrävas försoning, för det är också att glömma. Eller som Améry skriver: ”(…) mina ressentiment finns där för att brottet skall bli en moralisk realitet för förbrytaren, så att han dras in i sin illdåds sanning.”  

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984