Tvivlens tid är förbi. Klimatkatastrofen är redan här. Nu gäller det vilken väg vi ska ta igenom den. Ska vi fortsätta välja mellan vinsthungrig kapitalism, auktoritär socialism och inskränkt nationalism? Eller ska vi överge det förra århundradets modeller och slå in på en ny väg mot frihet, jämlikhet och solidaritet?

Efter att IPCC-rapporten om klimatet presenterades i veckan står det vi redan visste klarare än någonsin:

Det senaste seklets globala uppvärmning är en följd av mänsklig verksamhet. Den industriella epokens fossila ugnar har kraftigt ökat koncentrationen av klimatgaser i atmosfären. Ju mer kol, gas och olja vi bränner, desto mer effektiv blir vår planet som solenergifångare. Den instängda energin omsätts sedan i värme och rörelse: isarna smälter, haven värms upp, vindstyrkorna ökar och väderomställningarna blir allt häftigare – allt med mycket svåra konsekvenser för samhälle och ekonomi.

De goda nyheterna är att det går att göra något åt saken. Den globala hanteringen av covid-pandemin visar att världens stater mycket väl är förmögna att gripa in för att styra ekonomin i stor skala.

Detta var möjligt för att pandemin utgjorde ett omedelbart och påtagligt hot mot människors hälsa. Och hotade människor tappar lätt tålamodet med passiva politiker. Det blev helt enkelt för kostsamt för makthavarna att fortsätta som vanligt.

Klimatförändringarna är mer smygande och inte lika påtagliga i vardagen. Samtidigt växer medvetenheten och förändringsviljan, särskilt bland de unga. Så småningom måste problemet också adresseras politiskt.

Men hur? Vilken respons kan vi vänta oss när klimatkostnaderna tvingar dagens makthavare till handling? Vilka framtida samhällsordningar väntar på horisonten om vi drar ut linjerna från de krafter som formar dagens politik?

Kommer det att växa fram ett block av samhällskrafter som är starkt nog att reglera de globala utsläppen av kol – eller kommer den reglerande makten att utövas mer decentraliserat?

De hittills mest utförliga svaren på dessa frågor har givits av geograferna Joel Wainwright och Geoff Mann i boken Climate Leviathan: A Political Theory of Our Planetary Future (Verso, 2018).

Wainwright och Mann menar att det är två parametrar som mer än något annat kommer att avgöra de framtida formerna för planetens politisk-ekonomiska förvaltning.

Det första övervägandet gäller om den politisk-ekonomiska ordningen ska vara kapitalistisk eller ej. Med andra ord: ska samhället och naturen även fortsatt underkastas principen att pengar måste få förvandlas till mer pengar i en oändlig ackumulation av kapital – eller ska vi börja förvalta våra resurser på ett annat sätt?

Den andra frågan gäller huruvida en global suverän makt kommer att inrättas eller ej. Kommer det att växa fram ett block av samhällskrafter som är starkt nog att reglera de globala utsläppen av kol – eller kommer den reglerande makten att utövas mer decentraliserat?

Beroende på hur dessa frågor besvaras framträder fyra tänkbara scenarier för framtidens politisk-ekonomiska regimer. Wainwright och Mann lånar färgstarka metaforer från den politiska idéhistorien för att ge namn åt dessa möjligheter: ”Klimat-Leviathan”, ”Klimat-Behemoth”, ”Klimat-Mao” och ”Klimat-X”.

Det första alternativet är Klimat-Leviathan, döpt efter det bibliska havsmonster som Thomas Hobbes på 1600-talet gjorde till en symbol för den absoluta statsmakten. För Wainwright och Mann står Leviathan för business as usual, det vill säga fortsatt kapitalism kombinerat med globala institutioner för att reglera utsläppen. Detta är på många sätt det mest realistiska utfallet. Leviathan representerar en fortsättning av Parisavtalets principer och stöds av liberaldemokratiska regimer och starka affärsintressen. Men inte ens i dess grönaste keynesianska form kommer Leviathan att räcka till. De kapitalistiska incitamenten att kringå marknadsregleringarna kommer oupphörligen att undergräva Leviathans ambitioner (det redan vanliga fusket med utsläppsrätter är bara ett exempel).

Vilka scenarier kan vi då tänka oss om tilltron till kapitalismen börjar försvagas?

Samtidigt utmanas Leviathan av ett annat bibliskt monster: Behemoth. Behemoth får i denna analys stå för en klimatregim präglad av inskränkt nationalism. I Trump och Bolsonaro finner vi två av monstrets främsta banérförare. Även här bibehålls kapitalismen, men de överstatliga samarbetsanspråken överges. I deras ställe sätts nationalistiska myter och rasistisk machismo.

I detta politiska block har man hittills förnekat klimatproblemet, men när detta inte längre fungerar kommer Behemoth att möta krisen genom att bygga murar och intala oss att världens mörkhyade massor tyvärr inte kommer att få plats i livbåten. Det är förstås inte sannolikt att denna strategi vinner i längden. Problemet är att vårt tidsfönster för reglering är kort och Behemoth in i det sista kommer att göra sitt bästa för att sabotera en omställning.

Vilka scenarier kan vi då tänka oss om tilltron till kapitalismen börjar försvagas? Den första klimatregim som aktualiseras är ”Mao” – författarnas namn för en global suverän modellerad efter den kinesiska varianten av auktoritär socialism. Till Klimat-Maos fördel talar att stora delar av världens fattiga kommer att välkomna dess löfte om jämlikhet och trygghet. Problemet är förstås att den fasta hand med vilken Mao lovar att sopa bort imperialismens och kolonialismens rester mycket lätt kan vändas i en ny antidemokratisk imperialism. Mao erbjuder muskler i kampen mot utsläppen, men kontrollen över dessa muskler lär förbli i händerna på en mycket liten elit.

Det alternativ som återstår, och som de marxistiska författarna klart föredrar, är Klimat-X. Denna modell, som är uttalat antikapitalistisk och i opposition mot en global suveränitet, har inte fått något bestämt namn. Detta beror dels på att ”X” inte pekar tillbaka på någon specifik historisk modell för samhällets organisering, och dels på att författarna inte på förhand vill fylla sitt X med ett allt för konkret innehåll.

Risken är stor att de folkliga rörelser som ger sig in i kampen mellan dessa vidunder kommer att sugas upp eller krossas.

Samtidigt är det klart att de tänker sig Klimat-X som ett förverkligande av de mest radikala visionerna i den demokratiska traditionen. X kommer i praktiken att bestå av en regnbågskoalition av olika sociala grupper i vitt skilda kontexter, men den besjälas av de ideal om folkstyre och självförvaltning som i ett par hundra år burits av såväl anarkister och frihetliga marxister, som av radikala miljöaktivister och kämpande urbefolkningar.

Klimat-X representerar med andra ord det bestående hoppet om en “utsida” till både staten och kapitalet – en öppning mot ekologisk räddning som inte offrar demokrati och mänskliga rättigheter utan bygger folkstyre och solidaritet som ett värn mot den ekologiska katastrofen.

Det är förstås omöjligt att i detalj förutsäga framtiden. Samtidigt är det uppenbart att Leviathan, Behemoth och Mao redan är här och tumlar runt i en vild brottningsmatch om vår planetära framtid. Risken är stor att de folkliga rörelser som ger sig in i kampen mellan dessa vidunder kommer att sugas upp eller krossas.

Kanske är det bäst att hålla huvudet kallt och komma ihåg att det finns en annan väg genom krisen. En väg mot jämlikhet, frihet och solidaritet bortom stat, kapital och ekologiskt sammanbrott. En väg mot X.