”Vad händer om vi med det badvatten som utgörs av rasistiska och misogyna praktiker kastar ut det barn som är den falsifierbara vetenskapliga metoden? Jenny Koos och hennes likar pratar gärna om feminism och antikapitalism, men runt hörnet lurar nostalgi och essentialism.” Anna Remmets om populärfeministiska trender kring alternativa behandlingar och den ”naturliga” kvinnan.
En ensam gravid kvinna söker någon gång på 1800-talet hjälp hos en doktor när hon ska föda. Som så ofta vid den tiden går det fel. Läkaren gör ett kejsarsnitt och kvinnan dör. Barnet som blir kvar får namnet Caesaria efter sin födsel, och läkaren tar sig an att uppfostra henne i ett isolerat hus han äger på landet. Hon blir hans lärljunge och fånge, kejsarinna i ett märkligt kungarike och träl på samma gång. Så inleds Hanna Nordenhöks mörka saga Caesaria som kom ut 2020.
Det är en roman som på många sätt driver berättelsen om den patriarkala läkekonsten till sin spets. För Nordenhöks läkare är kvinnokroppen endast en ganska motbjudande materia att experimentera med och ur vilken han bokstavligt plockar det material han likt en Pygmalion kan forma själv, det perfekta barnet utan mor. En Athena som han kan låtsas har fötts ur hans eget huvud efter att snabbt ha städat undan moderns döda kropp.
Att läkarvetenskapen historiskt har begått och fortsätter att begå övergrepp mot kvinnor är som bekant ingen saga. Kvinnors reproduktiva hälsa och organ har experimenterats på, kontrollerats och stympats. Särskilt hårt har detta slagit mot fattiga och rasifierade kvinnor. De har ofta inte bara saknat möjlighet att slippa bli mödrar, utan ofta även möjlighet att *bli* mödrar. Inte sällan har vita feminister med ena handen bedrivit progressiva preventivmedelskampanjer och med andra handen förespråkat rashygien. P-pillret testades först på fattiga kvinnor i Puerto Rico.
Och när kvinnor inte har blivit utsatta för våld i vetenskapens namn har de nonchalerats. Fråga bara en endometriospatient 2020.
Det är därför föga märkligt att många av oss misstror den kunskap om våra egna kroppar som så länge nästan helt och hållet legat i mäns händer. Det är inte heller märkligt att vi försöker erövra eller återerövra en kunskap som är vår, en kunskap som utgår från vår subjektivitet och inte från objektifieringen av oss.
Den marxistiska feministen Silvia Federici skriver i boken Caliban and the Witch att kriminaliseringen av kvinnors egna kunskaper om sådant som preventivmedel och abort i förmodern tid var en del av den process som ledde fram till kapitalismen. Den härskande klass som beslagtog odlingsbara landytor behövde också kunna kontrollera kvinnors reproduktion och reproduktiva arbete.
Även om senare forskning inte verkar instämma helt i att just häxprocesserna handlade om att kriminalisera kunskap om reproduktiv hälsa, är det inte konstigt att feminister idag vill rehabilitera den kunskap som kvinnor haft och fört vidare utanför de av makten sanktionerade kunskapsinstitutionerna som de inte har haft tillträde till. Entré gör således häxan, eller wiccan som en del idag väljer att kalla sig.
I Federicis (som dock som sagt var marxist och knappast särskilt nyandlig) anda har hon i vissa feministiska kretsar blivit en symbol för trots mot patriarkatet. Och det gäller inte bara de kvinnor som brännmärktes som häxor av 1600-talet prästerskap. Att själv kalla sig häxa, spå i tarotkort och praktisera ”alternativ” medicin har fått ett feministiskt skimmer över sig. Den feministiska tidningen Bang hade under en period en egen astrolog och Dagens Nyheter skrev för ett par år sedan om det nyupptäckta feministiska intresset för tarotkort och stjärntecken.
Och någonstans mellan spåkulan och den högst verklighetsnära vreden över BB:n i landet som stängs ner och kvinnor med förlossningsskador och endometrios som viftas bort av vården finns aktivism som den som Jenny Koos bedriver under namnet Vulverine på sin hemsida och på Instagram. I hemsidans välkomststext står att läsa: ”För dig som inte går med på att kroppen är orsaken till kvinnors lidande.
För dig som tröttnat på att få biverkningstyngda preparat, utan att bli friskare.
För dig som tycker att feminism innefattar en respekt för kvinnokroppens funktioner.
För dig som vill förstå hur saker hänger ihop, och optimera din hormonhälsa.
Här delar jag information om menscykeln, fertilitet, preventivmedel, födsel, feminism och amning – ur ett holistiskt perspektiv men på vetenskaplig grund. ”
Det är onekligen en effektiv kommunikation som talar till många kvinnors levda erfarenheter. Särskilt den första meningen sammanfattar mycket av den patriarkala medicinens och psykiatrins syn på kvinnokroppen som ett sjukligt tillstånd i sig, ett enda stort problem, en patologi för den manliga vetenskapens blick. Inte helt olikt i Nordenhöks roman där läkaren tvingar Caesaria att ta diktamen på hans ”kliniska” men ändå äcklade beskrivningar av kvinnors underliv och innanmäten.
Vägen bort från denna stigmatiserande syn på kvinnokroppen leder enligt Koos och en hel del andra till ett avvisande ”biverkningstyngda” läkemedel och till ett omfamnande av en mer ”holistisk” syn. I ett blogginlägg går det till exempel att läsa om kaffets katastrofala konsekvenser för fertiliteten och i ett annat om det onaturliga i att kvinnor förväntas föda barn i en så artificiell och stressande miljö som sjukhuset.
Koos är förvisso öppen med att hon främst riktar sig till kvinnor som är intresserade av sin fertilitet i bemärkelsen att de vill maximera den. Dock gör dylika svepande formuleringar om kvinnokroppen med stort K att det lätt framstår som att det finns *en* kvinnokropp med ett och samma intresse. Och det är inte barnfria kvinnor som undertecknad, som gör allt för att minimera fertiliteten i väntan på klimakteriet, och det är verkligen inte transkvinnor vars själva överlevnad kan vara avhängig ”biverkningstyngda” hormonpreparat.
Men är Jenny Koos verkligen typisk för någon trend inom populärfeminismen? Mina bevis är minst sagt anekdotiska, men jag tycker mig ändå se att hennes konto omnämns och delas i feministiska kretsar, bland annat på ett av Instagrams största feministkonton. Detta tillsammans med andra tendenser får mig att undra om fler och fler feminister börjar se det som ett adekvat svar på vetenskapens historiska övergrepp mot kvinnor att vända sig bort från vetenskapen. Och inte bara från det befintliga vetande som mycket riktigt ofta producerats av patriarkala och kapitalistiska intressen, utan från den vetenskapliga metoden som sådan? Just Koos har också fått skarp kritik från det feministiska kontot Smulsex på det Instagram som drivs av en lärarstudent inom kemi och naturvetenskap. Denna menar att det Jenny Koos säljer in med buzz words som ”feminism” och ”antikapitalism” inte är något annat än simpelt kvacksalveri.
Och vad händer om vi med det badvatten som utgörs av rasistiska och misogyna praktiker kastar ut det barn som är den falsifierbara vetenskapliga metoden? Koos och hennes likar pratar gärna om feminism och antikapitalism, men runt hörnet lurar nostalgi och essentialism.
En feministisk tänkare som är minst lika negativt inställd till läkemedelsindustrin, men som helt förkastar all form av essentialism är den Spanska filosofen Paul B. Preciado . I boken Testo Junkie: Sex, Drugs, and Biopolitics in the Pharmacopornographic Era beskriver han sin behandling med testosteron som han, som vid den tiden inte identifierade sig som man, kommit över utan vårdens inblandning eftersom han inte ville underkasta sig de villkor som vård och myndigheter ställer för att ge personer som fötts med vagina tillgång till testosteron och personer som fötts med penis tillgång till östrogen. Parallellt lägger Preciado fram en teori om 2000-talets kapitalism i dialog med bland andra Federici.
Dagens kapitalism, menar han, kännetecknas av porr- och läkemedelsindustrin och hur dessa kontrollerar våra kroppar och skapar och upprätthåller föreställningen om två kön. Att skriva ut p-piller till ciskvinnor är enligt honom lika mycket att konstruera kön som att skriva ut östrogen till transkvinnor. Medan Koos och hennes meningsfränder verkar anse att problemet är att läkemedel är ”artificiella”, lokaliserar Preciado problemet hos ägandeförhållanden.
Så länge produktionen av läkemedel styrs av kapitalistiska och patriarkala intressen kommer dessa intressen också styra användningen. Detta innebär att p-piller har testats på fattiga rasifierade kvinnor för att sedan skrivas ut åt ciskvinnor så att den heteropatriarkala kärnfamiljen kan förbli ohotad utan att alltför många barn föds. Transpersoner får på nåder tillgång till hormonbehandlingar under förutsättning att de underkastar sig vårdapparatens diagnosticering av dem som just trans och uppfyller kriterierna för att ”räknas” som trans. Mot detta ställer Paul B. Preciado ”hackern”.
Hackern är någon som liksom han själv vägrar att underkasta sig maktens kontroll och diagnoser och hävdar sin rätt att ta de hormoner han vill, i vilket syfte han vill. Även om Preciado idag identifierar sig som man, så var testosteronbehandlingen som beskrivs i Testo Junkie inte en del av någon könsbekräftande behandling. Eftersom kön, med hans ord, är ”fiktion” är det en falsk föreställning att ett hormon för vissa kroppar innebär en övergång till det binärt annorlunda.
Där feminister som förespråkar ”holistiska” synsätt och ”alternativa” behandlingar i läkemedel ser en korruption av den ”naturliga” kvinnokroppen, ser Preciado kön som en fiktion, en maktposition som *upptätthålls” av den kapitalistiska läkemedelsindustrin. Det handlar om att vrida preparaten ur kapitalismens och patriarkatets händer, inte om att ersätta dem med örtte.
Att de vägar framåt, den könshackeraktivism som Preciado föreslår i mångas öron låter som utopier från en privilegierad professor som lätt har tillgång till hormoner utan att behöva underordna sig vårdens kontrollapparat behöver väl knappast ens nämnas. Och det finns både ett och annat i hans resonemang att hugga på från såväl marxistiskt som radikalfeministiskt perspektiv. Men trots alla invändningar en får brottas med när en läser Testo Junkie som radikalfeminist och socialist, finns det något djupt befriande i Preciados bejakande av det artificiella, av kopian som likt Donna Haraways subversiva cyborg saknar original.
Kanske känns tanken extra befriande för oss (även de relativt sett extremt privilegierade av oss) som av olika anledningar aldrig helt och hållet kommer att räknas till skaran ”naturliga kvinnor”. De som inte vill bli mödrar, de som inte är hetero, de som inte är cis.
Åter till Caesaria. Ett offer för patriarkalt våld (och patriarkal vetenskap!). Men också någon som bebor en plats som i bokstavlig och bildlig bemärkelse befinner sig så långt ifrån samhället att hon i slutändan helt kan vända sig bort från detta. Till skillnad från Preciados hackers stjäl hon inga preparat från doktorn som håller henne fången, men hon gör till sist anspråk på den plats han tilldelat henne och gör den helt till sin samtidigt som hon gör sig själv till något som varken är man, kvinna eller helt och hållet människa. I likhet med hackern dekonstruerar hon de fiktioner om kön som doktorn fått henne att nedteckna efter hans diktamen.
