”Ett av de bästa svaren på uteslutningsmetoden jag läst är Anna-Maria Sörbergs intervju med Nina Björk, en annan transtvekande röst inom feminismen, i RFSU:s nya nummer av Ottar. Anna-Maria Sörberg berättar om sitt eget queerliv där omgivningen då och då ställs inför en icke förväntad situation när de kommer närmare, jag slås av att könsdysfori inte här beskrivs som tillhörande en person utan snarare omgivningen eller situationerna.”
Diskussionerna kring kön och trans har inte känts särskilt konstruktiva utan mest positionerande i svallvågorna av Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens som utkom i april. Men det finns andra sätt att diskutera också dessa frågor.
Kajsa Ekis Ekman, Cissi Wallin, Ebba Witt-Brattström med flera profiler inom feministiska frågor som diskuterat frågan har visat upp en kaxig självsäkerhet i intervjuer och krönikor. Uppenbarligen tycker de att det är dags att sätta ned foten mot mjäket gentemot kvinnor som inte registrerades som sådana vid födseln. Många blir illa berörda och skakade av den stenhårda retoriken, där debattörer uppträder som om de ägde den feministiska rörelsen och själva är övertygade om att de har auktoritet att definiera den.
Kanske var något av ett startskott för de stränga ramarna Cissi Wallins krönika i Expressen den 1 maj förra året, specifikt riktat till transpersoner att ”personer som levt som män i 30–40 år och förra året började kalla sig kvinnor kan omöjligen veta hur det känns att ha levt ett helt liv som kvinna”, skriver hon. Det är att hårdra och generalisera. Att skriva ”Alla ska bara vara ’kumbaya’-överens och alla ska få definiera fritt vad feminism är”, är en barnslig förenkling som fick mycket kritik, och hon har inte tagit avstånd från den krönikan ännu vad jag har sett.
Kajsa Ekis Ekman har använt liknande retorik genom att som argument utgå från ett fall med en våldtäktsanklagad man som plötsligt vill ha tillgång till feministiska, slutna kvinnorum för att kunna utföra sexuella övergrepp – men isolerande sammanhang med uteslutande ledare som mässar är förstås allt utom trygga rum, ens för dem som är välkomna in. Personligen tackar jag nej till Kajsa Ekis Ekmans inbjudan, även om jag utefter dessa nya regler skulle ha en plats reserverad.
Helt klart har arkeologi och forskning inom historia påvisat många gånger att företeelsen funnits väldigt, väldigt länge, och antagligen så länge människan existerat.
I våras kom då Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens, kritiserad för ett och annat faktafel men annars tagen på allvar som ett inlägg i en feministisk rörelse-debatt. För det är det ju vad det handlar om – en debattåsikt och knappast fakta att det ena eller det andra vore till mest gagn inom feminismen. Här framläggs trans – alltså kön och könsidentitet som något för vissa flexibelt, för vissa fast men inte utefter förväntad norm, som något som inte sker utefter andras bestämmelse (om jag får tillåta mig att förenkla) – som något nytt påfund.
Helt klart har arkeologi och forskning inom historia påvisat många gånger att företeelsen funnits väldigt, väldigt länge, och antagligen så länge människan existerat. (Vi människor formulerar vad vi menar med kön, det gör inte djur – men nog uppvisar de också städse könsroller som inte stämmer med våra förväntningar på dem vi tagit rätten att slå fast som honor eller hannar.) Och i dag – är det snabbkönade kroppar vi saknar? För mycket av mångfald som hotar?
Ett av de bästa svaren på uteslutningsmetoden jag läst är Anna-Maria Sörbergs intervju med Nina Björk, en annan transtvekande röst inom feminismen, i RFSU:s nya nummer av Ottar. Sörberg, journalist och författare till bland annat Homonationalism (2017) kan nog mer i ämnet än de flesta. Detta är en intervju där Sörberg verkligen försöker reda ut begreppen kring Björks tidigare texter, som den ikoniska Under det rosa täcket (1996), och senare tankar kring den. Anna-Maria Sörberg berättar samtidigt om sitt eget queerliv där omgivningen då och då ställs inför en icke förväntad situation när de kommer närmare, jag slås av att könsdysfori inte här beskrivs som tillhörande en person utan snarare omgivningen eller situationerna.
Att följa diskussionen och förstå skillnaderna mellan Sörberg och Björk är inte självklart lätt, men jag lyssnar till båda sidorna, känner mig inbjuden och får lust att kliva in i diskussionen. Något jag ofta saknat tidigare. Att transpersoners har rätt att definiera sin egen verklighet, och därmed vår gemensamma, är en självklarhet.
Ottar nummer 2/2021 är för övrigt ett faktaspäckat och känslostarkt temanummer om hormoner, som berättar och lyssnar på drabbade och njutare av dem, entusiaster till, forskare av och nyfikna på dem. Så förebildligt!
