Under junidagarna för EU-toppmötet i Göteborg 2001 samlades politiker, medier och engagerade demonstranter. Fotografen Nils Petter Löfstedt vill med sina bilder berätta om människorna som var på plats, men också om en särskild tid, och om drömmar som fanns och som för vissa krossades.
EU-toppmötet i Göteborg kom på många sätt att bli slutet för den vänstervåg som svepte över Sverige under några år i slutet av 1990- och början av 2000-talet. Framför tv-apparaterna såg upprörda människor en sönderslagen stad med brinnande barrikader och maskerade ungdomar som attackerade polisen. Men bland de tiotusentals demonstranterna var känslan en annan. Bilden av vad som egentligen hände de där mytomspunna junidagarna 2001 går fortfarande isär. Med den kommande filmen På Hvitfeldtska bodde vi vill regissören och fotografen Nils Petter Löfstedt ändra på det och ge en röst åt dem som var där.
Nils Petter Löfstedt kliar sig i håret och tar en klunk kaffe framför datorn där han sitter framför skrivbordet i sin produktionsstudio i Malmö. I en låda på golvet ligger hundratals svartvita fotografier.
Anonyma ansikten instängda på en skola. 20 år har gått. För vissa en livstid, för andra ett annat liv. Korniga minnesbilder av madrasser och liggunderlag på golvet. Stormöten och drömmar om en bättre värld inne på Hvitfeldska gymnasiet tillsammans med hundratals ungdomar från Sverige och stora delar av Europa. Drömmar som på bara några dygn skulle komma att krossas av polisens batonger och den järnring av containrar som sattes upp runt skolan.
– Jag minns en middag hemma hos mormor och morfar tillsammans med flera andra släktingar bara några dagar efter Göteborg. Jag och min morfar tycker egentligen ganska lika. Men han hade sett rapporteringen så som den var då och hans inställning var ju att ”vad i helvete håller ni på med”. Jag blev förbannad eftersom min upplevelse var att jag blivit utsatt för något hemskt. Mormor försökte lugna ned situationen genom att pratat om något annat. Det är ju rätt sorgligt hur dessa händelser slog ner en kil mellan folk som egentligen är i samma lag, säger Nils Petter Löfstedt och bläddrar bland fotografierna.
Han reste ned till Göteborg med en grupp kompisar från Syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF, i Motala. Tanken var att dokumentera. I väskan fanns en kamera, lite ombyteskläder och 20 rullar svartvit film.
– Jag var inte organiserad på något vis men åkte dit med en känsla av att något stort var på gång. Men jag var politiskt intresserad och det låg ju någonting i luften den där våren. Men mest var jag inne på 1960- och 70-talens dokumentärfotografi och dokumentära berättelser från den tiden.
Slutet av 1990-talet var för många av oss tidiga åttiotalister en speciell tid. En mindre vänstervåg hade svept över Sverige. Det var antifascism, feminism, för vissa djurrätt, och en stark internationell rörelse på uppgång.
Vänsterpartiet, med Gudrun Schyman i spetsen, blev vid valet 1998 landets tredje största parti med 12 procent av rösterna. Antifascistiska skolföreningar hade bildats på var och vartannat gymnasium som ett svar på de många nazistiska våldsdåd som samtidigt skakade landet. Mordet på syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg hösten 1999 och avrättningarna av de två polismännen Olle Borén och Robert Karlström i Malexander bara några månader tidigare hade sände chockvågor genom Sverige.
– Alla pratade ju om att åka till Göteborg och vi var så många som samlades runt de där frågorna. Det var George W. Bush och hela EU-projektet. Om internationell solidaritet. Och ärligt talat, tittar man på hur det ser ut i världen i dag så är det ju frukterna av vad vi varnade för och protesterade mot då vi ser nu, säger han.
Det är svårt att inte känna nostalgin när man tittar på de framkallade fotona. Kläderna, frisyrerna och skyltarna med slagord.
20 år är knappast en lång historisk period men samtidigt på många vis en evighet. Så mycket har förändrats. En hel del till det sämre.
– Det där var ju en väldigt spännande tid. Vi var så många och så engagerade. Det var vackert på något vis.
Han förklarar att han känner ett ansvar. Innan polisens stormning av Hvitfeldtska lämnade många journalister skolan. Själv blev han kvar med sin kamera och lyckades dokumentera det som hände. Bilderna fångar en stämning av både ilska, hopp och frustration. Och för det känner han nu som sagt ett ansvar. Över bilderna i sig och över de som var med. Nyfikenheten har växt genom åren. Vad blev de av dem som fick sina drömmar krossade de där varma junidagarna 2001? De som då var unga men i dag är mitt i livet.
Sakta växte idén i huvudet. Går det att få tag i dem som fastande på fotografierna? Fånga deras röster, lägga pussel och höra efter. Hur påverkades de och hur ser deras era liv ut idag. Var blev ni av? Resultatet mynnar snart ut i filmen På Hvitfeldtska bodde vi som ska visas på Svt någon gång det närmaste året.
– Jag vill verkligen ta de här bilderna till i dag och se vad som finns kvar av aktivisterna. Samtidigt har det också varit som någon slags balsam för själen att prata med andra som var där. För många visar det sig att Göteborgshändelserna varit som obearbetade sår. Därför kände jag att den filmen måste göras.
Hur har folk reagerat när du kontaktat dem?
– Vissa har inte alls velat vara med, och det måste man ju respektera. De har sagt att det kan påverka deras jobb och så vidare att vara med i en film om vad som hände. Och det där är ju lite konstigt för om man kollar på de som var med i den så kallade 68-rörelsen så ses ju det som lite ballt i dag och nästan lite romantiserande medan vi som var i Göteborg för 20 år sedan fortfarande kan ses som slödder av vissa. Men de flesta jag hört av mig till har faktiskt velat vara med och prata.
I takt med att projektet vuxit har allt fler ansikten trätt fram. Personerna på många av de tidigare anonyma bilderna har fått namn, identitet och en historia.
– Tanken är inte att det här ska bli en politisk film utan mer en vacker film om livet och vad som händer med människor.
Det slår mig när jag ser dina bilder och minns tillbaka till den här tiden är hur mycket som har hänt. Bara det att vi inte hade några smartphones och knappt något internet…
– Ja, verkligen. Det var en helt annan typ av aktivism då. I dag skulle väl allt som hände ha direktsänts på Instagram.
Händer det att du saknar den där tiden när du går igenom dina bilder och hör alla berättelser?
– Alltså, jag vet inte men det är klart att jag kan sakna den där kollektiva känslan när jag hoppar tillbaka i tiden så där. Nu känns det ju mer som att individualismen gjort att allt kollektivt fått stå tillbaka. För det var, trots allt som hände, en mäktig upplevelse att få vara med i den där rörelsen.
Hur ser du på dagens vänsterrörelse jämfört med hur du upplevde den du var en del av då?
Jag har funderat på det där ibland och visst, det kanske är så att jag har blivit äldre och inte ser allt som eventuellt händer i dag. Men det är ju inte så ofta som man hör om så här stora demonstationer och seminarier i dag. Men förhoppningsvis kan den pendeln slå tillbaka. Jag har ju träffat flera unga aktivister som inte ens var födda 2001 och som knappt känner till vad som hände över huvud taget och det tycker jag är lite sorgligt på något sätt. Just därför kände jag att den här filmen måste göras.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.