Signerat #37/2021

Natt i Gaza

Svart rök stiger på flera håll i Gaza city, efter israeliska flygattacker.
Svart rök stiger från olika platser i Gaza City efter israeliska flygattacker. Foto: Khalil Hamra/AP/TT

”Jag sätter mig själv i arbete. Jag möblerar om mitt rum så att sängen står i mitten – en bit ifrån fönstret om det skulle krossas och glas skulle flyga.” Mona AlMsaddar skriver inifrån Gaza, om natten när Gaza återigen började bombas.

Sex personer sitter i vardagsrummet. Var och en med sin mobil i handen, hörlurarna på, följer vi nyheterna kring vad som händer i Gaza och Jerusalem. Den mest pressande frågan: Var kommer nästa bomb att slå ned? Det känns som att huset skakar. Vid midnatt färgas himlen röd och min mamma ber oss ta ur hörlurarna.

När vi tvekar får hon panik och ropar åt oss ”Ta ut dem nu!”. Hon är rädd att ljudet – det skränande ljudet från nyheterna och dånet från bomberna – ska skada våra öron. Vi lyder, också uppjagade, tyst tittar vi på varandra. 

Efter femton minuter är allt lugnare igen, även om vi fortfarande hör drönarna.

Min yngre syster, Nesma, som är advokat, föreslår att vi ska lägga oss ned, så vi inte syns från fönstren, rummet lyses upp av ljuset från beskjutningen som reflekteras i min morbrors fönster i grannhuset. Sekunder senare skakar huset igen, fönster och dörrar skakar också. 

Efter femton minuter är allt lugnare igen, även om vi fortfarande hör drönarna. Nemsa erbjuder sig att göra lite te och jag säger att jag ska välja någon trevlig musik att dölja ljudet från bomberna med. Vi måste lugna ned oss. Jag spelar en kärlekslåt av Um Kulthum, den ikoniske egyptiske sångaren. Till och med min pappar sjunger med. Han säger att vi påminner honom om vackrare dagar. Min mamma ler in i boken hon läser. 

Snart eskalerar dock bombningarna. Min utmattade mamma försöker sova lite, men kan inte. Hon oroar sig för grannarna som förlorade sin mor för bara några dagar sedan i covid-19. Hon ringer dem för att småprata så att de inte ska vara rädda. Men vi är alla rädda. Men om det är något den israeliska ockupationen lärt oss så är det att inte visa det. Panik smittar. 

Det är en lång och tuff natt. Vi kan inte sova. Strax innan gryningen ska vi ta vår suhur, det mål muslimer äter under Ramadan innan dagens fasta inleds. I dag blir det bara dadlar, lite ost och te. Vi kan inte gå till marknaden på grund av bombningarna och vi köper mat dagligen på grund av de ständiga strömavbrotten som gör det svårt att kyla mat. 

Min kropp är så kall. Jag vet inte varför. Vädret är varmt, men jag huttrar. Kanske är det för att jag skjuter undan min oro och min skräck. Jag tar på mig flera lager kläder, men det gör inte saken bättre. Jag går och kramar min mamma och känner äntligen lite frid, men inte trygghet. 

Jag ringer mina vänner och styr upp ”rum” på sociala medier där vi kan ha virtuella sleep-overs.

Jag sätter mig själv i arbete. Jag möblerar om mitt rum så att sängen står i mitten – en bit ifrån fönstret om det skulle krossas och glas skulle flyga. Jag öppnar också dörren och fönstret för att minska lufttrycket och risken att skadas av splitter. Jag tycker om muggarna jag fått av mina elever, så jag tar ned dem från hyllan så de inte ska falla i golvet och gå sönder. Nu kanske mitt rum kommer ”överleva”. 

Sedan väljer jag filmer, musik och böcker som kan fylla våra dagar om attackerna fortsätter. Jag ringer mina vänner och styr upp ”rum” på sociala medier där vi kan ha virtuella sleep-overs. Jag ringer min syster som är gift och har en underbar nyfödd pojke som aldrig tidigare hört ljudet av bombningar. Jag vill försäkra mig om att hon och hennes son, Ibrabim, är okej. Han är åtminstone för ung för att förstå vad som händer. 

Slutligen, och det här är viktigt, så lovar jag mig själv att inte titta på bilder eller videor från bombningarna och av döda kroppar. Det är mitt sätt att skydda mig själv från de mardrömmar som hemsökt mig under tidigare krig. 

Men jag vet att jag inte kan ignorera dem. Jag är mitt i cirkeln. Be för oss. 

Mona AlMsaddar bor i Gaza och arbetar som engelskalärare. Texten är tidigare publicerad på wearenotnumbers.org. Översättning: Annie Hellquist. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984