En tisdag i slutet av april kom beskedet som chockade en hel bygd. Den svensk-finska skogsindustrijätten Stora Enso Oy meddelade att verksamheten vid Kvarnsvedens pappersbruk strax utanför Borlänge ska läggas ner och 440 jobb försvinner innan årsskiftet. Beskedet kom som en kalldusch mitt i en osäker tid och riskerar att få förödande konsekvenser för en hel region. Men än har de anställda inte gett upp. Nu väntar pappersarbetarnas största strid.
– Vi ska vända på varje sten, säger Anders Pettersson från Pappers avdelning 50.
Telefonen ringer tidigt hos Anders Pettersson den där tisdagsmorgonen den 20 april. Han är ordförande i Pappers avdelning 50 på bruket i Kvarnsveden och har jobbat på fabriken sedan 1979.
Utanför fönstret biter sig det sista av vinterns kyla kvar. Samtalet från personalchefen som meddelar att de är kallade till MBL-information redan klockan åtta samma morgon är kort. Anders Pettersson ringer de andra i förhandlingsdelegationen. Klockan 08.05 har koncernchefen för Stora Enso, Annika Bresky, släppt bomben.
Informationen är svår att ta in. Koncernledningen vill inleda omedelbara MBL-förhandlingar om total nedläggelse av pappersfabriken grundad år 1900 och som av många beskrivs som ett av arbetarstaden Borlänges två ben. Det andra, ståljätten SSAB, ligger bara en kort cykeltur bort från där Anders Pettersson sitter inne på fackexpeditionen och tittar ut mot det väldiga fabriksområdets grindar strax intill Dalälvens västra strand.
– Det känns som ett dråpslag. Det var precis som att någon drog igen dammluckorna framför en, säger Anders Pettersson vid fikabordet inne på den lokala Pappersavdelningens gamla rödmålade villa.
Röken från skorstenarna tvärs över vägen som leder bort mot Övermora stiger mot den krispigt kalla aprilhimlen. Göran Israelsson och Patrik Aronsson kommer in i rummet och fyller på kaffe. De är kassör och vice ordförande i fackklubben på bruket som spelat en så stor roll i människors vardagsliv sedan arbetarna gick samman och bildade föreningen, avdelning 50 av Svenska Pappersindustriarbetareförbundet, den där turbulenta sommaren 1914.
De förklarar att medelåldern på golvet är hög. Precis som den fackliga anslutningsgraden. Endast en handfull av de omkring 275 medlemmarna är under 30 år. Majoriteten är födda tidigt 1960-tal och har jobbat länge på bruket. De flesta känner varandra väl.
– KP-andan, som vi kallar den, är svår att förklara. Men det är en trivsam miljö och vi en bra jargong. Man hjälper varandra och ställer upp när någon har det svårt. Skiftlaget har liksom blivit som ens andra familj. Ett tryggt jobb helt enkelt, med bra arbetskamrater, säger Patrik Aronsson.
Totalt ska två av koncernens massa- och pappersanläggningar stänga. Den ena i Veitsiluoto i norra Finland och den andra här i sydöstra Dalarna. Mängder av människor som påverkas när efterfrågan på tryckpapper i Europa minskar. Samtidigt skulle det gå att ställa om. Kartong och andra typer av pappersmaterial är fortfarande eftertraktat byte på den internationella marknaden.
– Fabriken har ju potential och att då komma med det här beskedet, mitt i coronapandemin när exporten åtminstone tillfälligt minskat, är inte bara nonchalant mot oss som jobbar utan mot hela Borlänge, säger Göran Israelsson.
Alla tre berättar om den där morgonen när beskedet kom. Hur det blev tyst på fabriken. På grund av pandemin gick informationen ut via datorerna och inte vid ett stormöte.
– Visst hade man kanske förstått att något var i görningen, men nej. Det här hade vi inte ens spekulerat i, säger Patrik Aronsson och ställer kaffet ifrån sig.
Han beskriver känslan och hur han mådde dåligt när han kom hem den kvällen.
– Folk är ju förtvivlade och det är fortfarande svårt att förstå. Vi lät expeditionen vara öppen och det var många som kom in bara för att prata av sig. Samtidigt ringde telefonen hela tiden.
I ett torftigt formulerat pressmeddelande skriver Stora Ensos vd och koncernchef Annica Bresky att det är tunga nyheter som hon tvingas lämna ifrån sig till de anställda men att ledningen ”har utvärderat flera alternativ för att förbättra den finansiella situationen”. Inga av dessa alternativ, fortsätter hon, ”har emellertid visat sig vara genomförbara för att säkerhetsställa brukens framtida konkurrenskraft”.
Men facket har inte gett upp. Efter den första chocken kom kampviljan för att bevara bruket och rädda jobben.
– Vi ska vända på varje sten i det här. Vi pratar inte när utan om fabriken stänger. Förhandlingarna har ju bara börjat, säger Patrik Aronsson hoppfullt.
Han är den av de tre runt bordet som jobbat kortast tid på bruket och kom hit 1987. Sedan dess har han haft en fast anställning.
Skulle verksamheten stänga ner påverkas inte bara han, arbetskamraterna och hans familj. Effekten skulle ge ringar på vattnet i hela samhället. Precis som i många andra industriorter runt om i Sverige där jobben försvunnit när produktionen flyttat utomlands eller lagts ner.
– Tänk bara på han som har bensinmacken här nere. Hur ska han gå runt när vi på bruket inte kommer in och köper tidningen och lite fika mellan skiften. Eller optikern som går runt på att sälja skyddsglasögon till fabriken, suckar Göran Israelsson.
Ledningen har för avsikt att påbörja avvecklingen redan till hösten.
– På en industriarbetare som får gå kan du nog lägga till ytterligare tre personer som påverkas, säger Patrik Aronsson.
Alla tre är besvikna på fabriksledningen men fortfarande fast beslutna om att inte ge upp. En arbetstagarkonsult har kallats in för att tillsammans med facket gå igenom läget. Samtidigt vet de att det är en tuff tid som väntar. Situationen är ansträngd.
– Men det är väl så här med enorma koncerner. När företag bli större är det svårare för oss som fack att påverka, än som förr när fabrikerna ägdes lokalt. Kortsiktiga vinster och avkastning till aktieägarna verkar ju vara det viktigaste men jag hoppas ändå att de ska tänka efter lite och ge verksamheten något år till för efter pandemin finns det fortfarande stora möjligheter, säger Anders Pettersson som kommer in i rummet igen.
Han har precis avslutat ett kort telefonsamtal med SVT Dalarna som står på tur för en intervju. Det är hektiska dagar med mycket information som både ska tas in och förmedlas vidare till oroliga medlemmar.
Några kilometer söder om Kvarnsveden, precis utanför biblioteket i centrala Borlänge, står Karin Vidfors och värmer sig i solen på en av de blåsiga gågatorna.
– Det här påverkar så klart hela kommunen negativt. Inte bara de som jobbar utan även deras familjer. Det känns både ledsamt och tragiskt och jag hoppas att de kan komma fram till någon bra lösning, säger hon och berättar vidare att hennes farfar en gång jobbade som lärare på skolan strax intill bruket.
– Han har ju berättat om hur det var då. Ett väldigt uppdelat klassamhälle men där arbetarna hade väldigt mycket verksamhet, studiecirklar och så.
Ett knappt kvarter därifrån står Inger Rosendahl med två matkassar i händerna och pratar med två bekanta. Hon är pensionerad vårdanställd och har bott i kommunen sedan 1973.
– Borlänge är ju en gammal arbetarstad som stått på två ben man varit stolt över. SSAB och Kvarnsvedens pappersbruk. Den här nedläggningen kommer att påverka arbetsmarknaden i hela regionen, säger hon och tittar bort mot torget innan hon skyndar vidare in på det lokala konditoriet för att köpa färskt bröd till en planerad födelsedagsfest.
Många av gatorna i centrum är tomma på folk. Nyheten om nedläggningsplanerna påverkar alla på ett eller annat vis förklarar Anders Pettersson.
– Alla känner ju någon som jobbar på bruket. Och det gör ju att vi får bra stöd från folk på orten.
– Ja, precis, det hör man ju hela tiden. Folk blir ju oroliga och ber oss kämpa på, fyller Göran Israelsson i.
Av de 440 människor som nu riskerar att bli av med sina jobb på bruket är omkring 300 anslutna till Pappers. Resten är tjänstemän som också drabbas när läsandet av papperstidningar minskat konstant de senaste åren.
– Jag tycker synd om de som jobbar där. Särskilt i de här tiderna med corona och hög arbetslöshet. Det känns på något vis som att en era tar slut och att det är något genuint försvinner, säger Malin Sundstedt som står med treåriga sonen Edgar på en av gatorna i centrum.
På den tungt trafikerade vägen bara ett stenkast bort rullar en timmerbil under viadukten och bort mot fabriken. Trä som ska förvandlas till massa och så småningom papper. Än pågår den över 120 år gamla verksamheten bakom grindarna och på grusplanen utanför fackexpeditionen står Patrik Aronsson kvar medan reportern från SVT riggar upp sin kamera för ytterligare en intervju med Anders Pettersson.
– Ja du, det här trodde man väl aldrig. Att vi skulle stå här och prata om total nedläggning. Men vi har som sagt inte gett upp det här än. Om två år hoppas jag vi ses igen och att vi då kan stå och titta bort mot röken som fortfarande stiger ur de där skorstenarna, säger han pekar ned för den svagt lutande backen.
