Ledare #33/2021

Botten är på väg att gå ur

Annie Hellquist, tf. chefredaktör på Arbetaren Foto: Axel Green

Människor som omfamnar den allt hårdare migrationspolitiken i arbetarklassens namn har fel. Det är underifrån våra rättigheter rinner ut och ingen är fri förrän alla är fria. 

Våren känns sen och kylan hänger kvar. De kallaste vindarna blåser just nu i migrationspolitiken. De har uppnått stormstyrka och förslagen duggar tätt. Det ena mer långtgående än det andra.

Den här 1 maj vill jag skriva om migrationspolitiken som klassfråga och om varför alla som omfamnar den allt hårdare och mer människofientliga migrationspolitiken i arbetarklassens namn, har så in i helvete fel. 

Kristina Lindqvist kallade saker vid sitt rätta namn på DN:s kultursida härom veckan. Dagens migrationspolitik är brutal klasspolitik och ingenting annat. 

Flyktingsolidaritet har börjat ses som en moralistisk godhetssignalerande politik. Men det här är inte en idealistisk fråga, det är en materialistisk. 

Det regeringens förslag, Moderaternas 100 punkter och SD:s utspel alla gör, men till olika grad, är att skapa en allt desperatare del av arbetarklassen. Människors vars möjligheter att återförenas med sina familjer, att kunna få stanna, att kunna ”kvala in” till välfärdssystemet, knyts till jobbet. Människor ska skiktas i olika lager med olika rättigheter. 

Vi har redan sett en försmak på detta när regeringen villkorade permanenta uppehållstillstånd för de ensamkommande med fasta anställningar. Snabbt kom rapporterna om hur denna grupp utnyttjades på arbetsmarknaden till slavlöner. Vem vågar säga ifrån när det kan innebära en enkelbiljett till ett land i krig?

Nu ska ett liknande förslag bli huvudregel för alla. Gruppen desperata människor kommer att växa och med den exploateringen. Det här kommer att driva på den redan pågående och långtgående förslumningen av arbetsmarknaden, och det drabbar till slut hela samhället. 

Trots att bevisen är många för att invandring gynnar samhällsekonomin, att Sverige med den demografiska struktur vi har aldrig kommer att klara av personalförsörjningen utan invandring, så fortsätter migration att debatteras som en kostnad.

Och denna problemformulering köps av allt större del av det politiska spektrat. Flyktingsolidaritet har börjat ses som en moralistisk godhetssignalerande politik. Men det här är inte en idealistisk fråga, det är en materialistisk. 

Det vi måste kämpa för är att alla ska vara trygga nog att säga ifrån på jobbet. Alla ska våga ta strid.

Att splittra arbetarklassen efter etnicitet är det äldsta tricket i boken för att befästa den rådande ordningen. Marx pekade på denna falska motsättning, i det fallet mellan irländska migrantarbetare och engelska arbetare, som ”hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt”. Enade vi stå och söndrade vi falla.

Med en allt större grupp i samhället vars rättigheter är avhängiga deras chefers nycker, kommer vi alla att försvagas. Kapitalet har aldrig velat ha fri invandring, man har velat ha ofria invandrare, som Mikael Nyberg har påpekat. Det är vi nu på god väg mot. 

Det vi måste kämpa för är att alla ska vara trygga nog att säga ifrån på jobbet. Alla ska våga ta strid. Där är rätten till asyl, permanenta uppehållstillstånd och rätten till familjeåterförening en viktig de. Med en växande grupp som inte kan ta strid för sig själva och sina arbetskamrater går botten ur, och fler och fler kommer att dras. Det börjar underifrån men letar sig snart uppåt, var så säker. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984