Intervjun #18/2021

”För att sluta behaga patriarkatet måste man sluta behaga sig själv”

"Skrivandet är min överlevnadsventil och en frizon för mig. Och det är mycket mer provocerande när en kvinna tar sig ton och är dryg, än när en man är det", säger Aase Berg. Foto: Sara Mac Key/TT

Aase Berg lyfter i sin nya roman – den andra delen i en trilogi om kvinnofällor – läsaren högt upp i skyn för att med en kungsörns skarpa blick låta oss betrakta flickan Aase och hennes utveckling till vuxen. Det handlar om hybris kontra sårbarhet, om moderskap och vad det egentligen innebär att vara fri.

Ni som uppskattade tempera­mentet, kaxigheten och skärpan i romanen Haggan kommer sluka även del två i en tänkt trilogi, där Aase Berg vrider och vänder på olika typer av kvinnofällor. Ti­teln sätter tonen direkt: En uppblåst liten fittas memoarer. Texten sjuder, hennes vana trogen, av välriktad ilska – hon väs­sar hellre sin penna än sätter på sig boxningshandskarna…

– Det handlar om att omvandla ilskan till list, att bli strategisk i stället för mani­pulativ, säger hon.

Det här är en nedmonterad framgångs­ saga, kan man säga.

Aase Berg

Ett väsentligt spår i romanen – det finns ett antal – undersöker vad frihet egentligen betyder för män respektive kvinnor och hur dessa skillnader i sin tur påverkar moderskapet. Det är just mod­erskap som utgör andra delens kvin­nofälla, medan tredje delen är tänkt att handla om alkoholism och medbero­ende. Aase Berg är lite osäker på när hon kommer skriva den.

Som författare dissekerar hon gärna pat­riarkala samhällsstrukturer, förtryckande normer och förljugenhet, men hon vänder även den granskande blicken mot sig själv och försöker se sina egna bevekelsegrunder. Ofta drar hon saker till sin spets för att tydliggöra fenomen – som olika former av manipulativa tystnadskulturer. Att motarbeta dessa var ett centralt tema i Haggan.

– Det finns med i undertexten också i den här boken – att inte spela upp en framgångssaga inför andra människor. Det här är en nedmonterad framgångs­ saga, kan man säga.

Hon förklarar att hon har skrivit en självhjälpsbok, inte för jagsvaga utan för ”jagstarka individer” och menar att det behövs.

– De jagstarka förstör samhället för de gränsar till att vara psykopater, det säger jag av egen erfarenhet. Har man alldeles för mycket självförtroende så ser man inte sina svagheter. Och det är farligt för alla inblandade. Det går inte att vara omnipo­tent genom ett helt liv, då kraschar man förr eller senare.

Bokens titel innehåller ordet memoar, men det handlar om en drift med memo­arformen där män med makt brukar blicka tillbaka på sina liv och skriva om möten med olika eminenser som Dalai Lama eller Nelson Mandela, bland annat ”för att förstärka sin roll som alfahanne”, skriver hon.

– Memoarer är alltid ett skrytprojekt, även när skribenterna försöker vara öd­mjuka.

Aase Berg blandar verkliga händelser med tydligt uppdiktade vilket gör att man som läsare hela tiden svävar i osäkerhet, vad är sant och inte? Hon vill göra uppror mot alla färdigmallade livsberättelser där vi i förväg vet hur det ska gå, skapa en komplex berättelse och på det sättet väcka läsaren.

– Jag har så svårt att låta bli att driva med det här suget efter människors själv­ biografiska berättelser. Jag tycker att de är intressanta, men inte i termer av den här framgångssagan där man går från att ha problem till att allt blir lyckat – om du tänker dig mallen för Sommar i P1. Sedan finns det också en mall för på vilket sätt man ska vara misslyckad.

Jag frågar om hon ser skrivandet som en motståndshandling. Ett par sekunder tystnar hon innan hon möter min blick via Zoom i datorn. Korkad fråga, hinner jag tänka, det är väl uppenbart. Hon sva­rar:

– Det är klart att jag gör. Skrivandet är min överlevnadsventil och en frizon för mig. Och det är mycket mer provocerande när en kvinna tar sig ton och är dryg, än när en man är det.

Boken går ifrån att skildra en nästan fascistoid styrka till en styrka som hand­ lar om att kunna leva med sina svagheter och brister, och släppa idén om perfektion eller osårbarhet. Mod är just att kunna vara svag.

Aase Berg

Så hur monterar då Aase Berg ned den tillrättalagda framgångssagan? Hon delar berättarjaget i två och växlar mellan Aase och en megaloman kungsörn som med sin ibland dömande, och alltid allseende, blick följer Aase genom livet. Så smånin­gom kraschlandar örnen och börjar syna sina egna svagheter och drivkrafter i söm­marna. Detta rovdjur, som är själva sym­bolen för hybris, transformeras till en vegeterande djuphavsfisk som blubbar runt på botten. I romanen finns hela tiden denna spänning mellan himmel och havs­ djup, hybris och självinsikt, överblick och introspektion.

Aase Berg menar att det är viktigt att skilja på mod och hybris. Har man det sistnämnda är det lätt att intala sig att man äger världen ”och så brakar man på”. I starten befinner sig bokens Aase uppe på sin vind på Södermalm, där hon går igenom gamla fotografier och följer sin färd mot havsdjupen.

– Boken går ifrån att skildra en nästan fascistoid styrka till en styrka som hand­ lar om att kunna leva med sina svagheter och brister, och släppa idén om perfektion eller osårbarhet. Mod är just att kunna vara svag.

Det romanen kanske framför allt hand­lar om är, enligt Aase Berg, självförtro­ende.

– Om man ska vara en stark kvinna och bli fri tror man ofta att man måste ha ett nästan hybrisaktigt självförtroende för att ta sig fram. Det är en sorts försvarsme­kanism egentligen.

Bokomslag. Bild på en liten naken flicka med blött hår och texten En uppblåst liten fittas memoarer.
Aase Bergs aktuella roman En uppblåst liten fittas memoarer är den andra delen i en trilogi om kvinnofällor.

Det här länkar till bokens resonemang om kvinnlig frihet, hur den ser ut och hur den ska kunna utvecklas. Hon skriver: ”Det är vi som lyfter tunga stenar för att rädda våra sönderklämda ungar; det är vi som tar itu med skiten andra skapar. Varför låter vi oss ändå krossas gång på gång?”

Att utöva frihet på ett traditionellt man­ ligt vis är att försöka omvandla sin hjälplöshet till oberoende, menar Aase Berg. Att lägga under sig territorier är inte samma sak som frihet.

– Det är en manlig berättelse om frihet.

Hon konstaterar att the lonely cowboys väg fungerar bra för män men sämre för kvinnor, eftersom den förutsätter att någon sköter markservicen därhemma.

– Det bygger på ett oberoende som kräver konstgjord andning. Och kvinnor ställer upp på att bibehålla det här, i stället för att undersöka hur frihet skulle se ut om vi vore jämställda och hjälptes åt i va­randras frihetsprojekt.

Tidigt i Aase Bergs roman finns en scen som kretsar kring solidaritet och förkla­rar hur hon föds som samhällskritiker. Det är 1970-­tal. Aase befinner sig i Eriks­dalshallen i Stockholm för att, tillsam­mans med andra barn, dela ut buketter till några skickliga gymnaster. Barnen strun­tar i gympaledarens instruktioner, de föl­jer i stället djungelns lag och rusar fram till gymnasterna på samma gång. Alla utom Aase. Hon gör som hon blivit till­ sagd. Det slutar med att hon står handfal­len, mitt i strålkastarljuset utan någon att ge sin bukett till: ”Insikten slår ner: såhär kommer det alltid att vara. Det är att äta eller ätas.”

Så för mig handlar all psykologi om politik och all politik om psykologi. De kan inte skiljas åt från va­randra.

Aase Berg

Hon beskriver den scenen som ”en hård kärna” i berättelsen. Begreppet solidaritet har i dag förvandlats till en ”sentimental chimär”, menar hon. Det sociala kittet i marknadsekonomin bygger inte på sa­marbete utan på mobbning.

– Den lilla flickan i den här scenen ser nyckfullheten och utsattheten: Om man faktiskt följer reglerna, som hon försöker göra, så blir man förbisprungen av folk som ingår i en helt annan logik.

Det kan handla om alla som sysslar med nepotism eller som är ”luftlandsatta i kul­ turlivet på grund av kulturarbetar­ föräldrar”.

– Friheten finns alltså inte i att följa reglerna till punkt och pricka, det fattar flickan.

Men det finns inte någon frihet i att bryta reglerna helt och hållet heller och ställa sig utanför samhället, anser Aase Berg. Bättre slåss inifrån systemet. För henne börjar all politik så att säga inifrån.

– Annars följer inte människors själsliv och begär med. Så för mig handlar all psykologi om politik och all politik om psykologi. De kan inte skiljas åt från va­randra.

Följaktligen gör hon politik också av moderskapet och dess psykologiska me­kanismer, att det ”ofta driver in kvinnor i underordning”.

– Det finns så många osynliga regler för hur man ska bete sig som mamma. Det provocerar mig.

Det anses ofta viktigt att alltid sätta barnen främst i sitt liv, visa dem stor om­ sorg. Men driver man omsorgen för långt kan det gå illa och landa i övergrepp. Båda handlar om kontroll.

– Omsorg glider lätt över i kontrollbe­hov som i sin tur kan glida över i rena övergrepp, gränsen däremellan är luddig.

Bokens Aase protesterar mot de patri­arkala strukturerna genom att själv bete sig ungefär som en pappa skulle göra – inte curla, dalta, överbeskydda. Och det slår tillbaka mot Aases barn. De har fått lära sig att lita på sig själva, men deras fri­modighet krockar hårt med verkligheten därute. De vet inte hur samhällskontrak­tet ser ut, att de behöver rätta sig efter vissa förhållanden som exempelvis risken för våld mot kvinnor.

– Det gäller att få ungarna att förstå att vi lever i ett ganska förtryckande sam­ hälle och det måste de anpassa sig efter. I boken väcker jag frågan: Hur fria kan man göra sina barn och hur mycket måste man lära dem om förtryck?

– Det är den patriarkala ordningen som måste monteras ned, det är den som är problemet.

Hur ser då ett eget rum för en kvinna ut, där hon kan vara fri? Ja, om man slutar be­haga så har man kommit väldigt långt, konstaterar Aase Berg.

– Och för att sluta behaga patriarkatet måste man också sluta behaga sig själv, ex­empelvis genom att inte längre vara duk­ tig flicka. Det är därför jag skriver om den här djuphavsfisken – den är ful, äcklig och meningslös. Den behagar ingen.

För tillfället skriver Aase Berg på en lång essä som handlar om människans relation till djuren, och som ska komma ut i bokform i augusti. Hela sitt liv har hon ägnat väldigt mycket tid åt att umgås med djur och befinna sig i naturen – som är starkt närvarande också i denna ro­ man. Hon berättar bland annat en sann historia om en kaskelot som strandar i Oregon och dör. Befolkningen vet inte hur de ska få väck det gigantiska dägg­djuret. Några män, som till vardags spränger bort stenblock för att kunna bygga vägar, bestämmer sig för att an­ vända samma teknik här, utan att tänka på följderna. Folk samlas för att bevittna händelsen.

– Männen tror att de har hittat en ratio­nell lösning – manhaftiga med reflex­ overaller och dynamit … Så slutar det med att ett späckregn faller över pub­liken. Jag älskar den historien.

Hon avslutar passagen så här: ”Problem­ lösningsmännen lommar runt på kata­strofplatsen med slabbiga hjälmar och späck i mus­taschen. För en gångs skull tvingas de städa upp efter sin egen skitstorm.”

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984