Ledare #17/2021

Se upp för avståndet mellan folket och överheten

Per-Anders Svärd är statsvetare och skribent. Foto: Jan-Åke Eriksson

”Se upp för avståndet mellan folket och överheten när du kliver av!” Så skojade en av Stockholms tunnelbaneförare med oss passagerare för några år sedan. I stället för att påminna oss om att hålla koll på våra fötter vid avstigning bad han oss att lyfta blicken och tänka på samhället en stund.

Jag antar att cheferna i tunnelbanan fnyser åt anställda som tar sådana initiativ. Några passagerare grinade också illa åt utropet och dök med sura miner ner i sina telefoner och böcker.

Bland oss andra spred sig emellertid en påtaglig munterhet. Vi som klivit på tåget i stadens ytterområden bytte i alla fall varma blickar och roade leenden med varandra, rakt igenom kollektivtrafikens vanliga anonymitetsbarriärer. Hade vi inte levt i den reellt existerande kapitalismen utan i en musikal skulle högtalarutropet ha varit vår signal för att bryta ut i ett sång- och dansnummer – gissningsvis ett med gemenskapens kraft och människoandens obändighet i centrum.

Men varifrån kom egentligen denna delade glädje?

Genom att strunta i etiketten förvandlade han för en kort sekund hundratals anonyma passagerare till ett ”vi.”

Filosofen Slavoj Žižek brukar vara förtjust i att påpeka att människor inte kan bli vänner på riktigt förrän de delat ett obscent skämt. Tanken är att verklig närhet bara är möjlig mellan personer som skänker bekräftelse åt varandras förbjudna fantasier. Men tunnelbaneföraren behövde inte dra en fräckis för att skapa en gemenskap ombord på sitt tåg. Hans obscenitet låg i stället i att han öppet sade “det alla tänker” om något annat – nämligen samhällets ojämlikhet.

Det som gjorde oss passagerare så upprymda var just det normbrytande i förarens hyss. Genom att strunta i etiketten förvandlade han för en kort sekund hundratals anonyma passagerare till ett ”vi.” De korta blickar och knappt märkbara nickningar vi utväxlade med varandra var bekräftelser på den spontana klassanalys många av oss bär på: ”Visst har han rätt! Visst är det så!” Samtidigt signalerade vår fnittrighet att ett tabu hade brutits: ”Oj, vad sa han? Får man verkligen säga så?”

För det är ju ett tabu det rör sig om. Smidigt socialt umgänge kräver tystnad kring vissa ämnen. Påpeka inte att kejsaren är naken. Nicka och spela dum när du får höra att det är företag och inte arbetare som skapar värde i ekonomin. Bete dig som om du inte känner igen ett genomrasistiskt parti när du ser ett. Låtsas som att politiker som säljer ut samhällets resurser till sina kompisar bara är korrupta om affären äger rum i ett fattigare land.

Granska för all del avståndet mellan vagn och plattform med måttband och förstoringsglas – men använd inte samma verktyg för att jämföra bossarnas privilegier med dina egna.

Gör du ändå det så märker du snart att det verkligt obscena är just avståndet mellan folket och överheten. I den årliga maktelitrapporten från LO framgår att den svenska makteliten – bestående av 197 personer som befolkar de högsta positionerna inom näringslivet, politiken, medierna och byråkratin – tjänade 19,9 gånger så mycket som en genomsnittlig industriarbetare år 2019.

Siffrorna kan jämföras med år 1950 när motsvarande siffra var 11,1 industriarbetarlöner, eller med år 1980 då den svenska maktelitens medlemmar “bara” drog in i genomsnitt 4,9 industriarbetarlöner.

Lika talande, som politisk temperaturmätare för vår tid, är att klyftorna har tillåtits växa i över fyrtio år.

Mest tjänar den ekonomiska eliten. De 50 verkställande direktörerna i LO:s rapport tog 2019 hem storvinsten med 60,2 industriarbetarlöner per person – att jämföra med de 26,1 industrilöner deras föregångare kunde bärga år 1950 och den magra skörden på 9,1 industrilönekuvert som direktörerna fick hålla till godo med år 1980.

Som rapportens författare påpekar är industrianställda förhållandevis välavlönade med sina genomsnittliga 385 000 kr per år före skatt. Hade jämförelsen gjorts med undersköterskor i hemtjänst och äldreomsorg hade de verkställande direktörernas inkomster varit 66,8 gånger så stora. Om taxichaufförers genomsnittsinkomster hade använts som utgångspunkt hade det gått nästan 80 chaffisar på en storbolagsdirektör.

En undersökning av 197 personers inkomster är inte ett fullständigt mått på ojämlikheten i ett land med tio miljoner invånare. Ändå säger det något väsentligt att denna lilla klick av mäktiga företagsledare, agendasättare och beslutsfattare kan leva helt bortkopplade från den stora majoritetens verklighet. Lika talande, som politisk temperaturmätare för vår tid, är att klyftorna har tillåtits växa i över fyrtio år.

Tyvärr lär inte heller nästa års rapport uppvisa något trendbrott. Under det gångna året har arbetslösheten stigit till 9 procent. Redan det är massarbetslöshetsnivåer. Och då har coronakrisen bara börjat slå mot de mest utsatta. Samhällets rikaste skikt har däremot alla möjligheter att gå skadeslösa eller till och med ekonomiskt stärkta ur samma kris.

Hur denna växande ojämlikhet hanteras här och nu kommer att avgöra miljoner människors livsvillkor för mycket lång tid framöver. Så ta det för all del försiktigt när du kliver av tunnelbanan eller bussen – men lyft också blicken mot de ekonomiska avstånden mellan folk och överhet. En annan framtid är möjlig, och det är hög tid för avgång.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga