Signerat #8/2021

Vi måste minnas motståndet

Anna Sanvaresa, poet och författare. Foto: Privat

”Förintelsens minnesdag är också en dag för att minnas motståndet, och hoppet finns i en utökad antifascistisk kamp. Hoppet är människor, kamratskap, kunskap, organisering, säga ifrån, avslöja.” Anna Sanvaresa om att förstå faran.

Den 27 januari var det Förintelsens minnesdag. Dagen efter går en ung maskerad och man, beväpnad med yxa och kniv, in på en gymnasieskola i Varberg och attackerar två elever som går på skolans introduktionsprogram. Eleverna undkommer med lindriga skador. På sociala medier hade mannen delat vit makt-propaganda, länkar till NMR och klipp från dådet i Trollhättan 2015. 

I podden Season of the bitch pratar författaren Talia Lavin om sin bok Culture Warlords som berättar om hennes tid som infiltratör i olika vit makt-forum. Hon säger att hon inte blev förvånad över något, men skrämd. Det är inte förvånande men skrämmande att M flirtar med SD – eller som Mattias Karlsson så moget uttryckte det i SVT:s ”Min sanning”: Vi är M:s och KD:s kvart-i-tre-ragg. Det är inte förvånande men skrämmande att Anna Hedenmo har ett gemytligt kafferep med en person som öppet hetsar mot folkgrupper – på bästa sändningstid.

Det är inte förvånande men skrämmmande att ordföranden i KD:s kvinnoförbund, Sara Havneraas, vill utforma ”en ny sorts feminism” med sin bakgrund i abortkrlitiska organisationer. Liberaler, menar Lavin, har skapat en myt att nazister är ”imbecilla rednecks som lever i sin mammas källare”. Men de som stormade Kapitolium den 6 januari bestod främst av välbärgade företagare, goda grannar, familjefäder. 

Dådet i Varberg var, mot den senaste tidens utveckling, inte heller förvånande – men skrämmande.

När Trump inte längre är vit makt-gruppernas ledare hamnar rörelsen i opposition, vilket enligt Levin kan fungera som en motor. Ilskan mot ”etablissemanget”, kommunist-Biden, feministhäxorna, växer.

Moderaterna öppnar upp för samarbete med det gamla nazistpartiet SD, och Ulf Kristersson boktipsar i samma veva om Margit Silbersteins Förintelsens barn. Kristersson säger att SD utvecklats mycket den senaste tiden, skandalerna inom partiet har avlöst varandra under 2020: den ena hatpropagandan efter den andra. Partimedlemmar utesluts symboliskt, grunden är intakt: människofientlig, kulturfientlig, livsfarlig. 

Att avhumanisera det vi ser som vi motbjudande gör att vi bortser från alla de beslut som leder fram till ett omänskligt förhållningssätt. Rasismen frodades inte för att Trump blev president, men det blev lättare att leva ut den, utan konsekvenser. När Trump inte längre är vit makt-gruppernas ledare hamnar rörelsen i opposition, vilket enligt Levin kan fungera som en motor. Ilskan mot ”etablissemanget”, kommunist-Biden, feministhäxorna, växer.

Gemensamt för alla vit makt-grupper, säger Lavin, är två sammanlänkade komponenter. Det ena är antifeminism och misogyni. Liksom alla vit makt-rörelser vänder sig SD främst till männen: Anledningen till mäns förvirring, och ensamhet, i samhället i dag är att feminister och hbtqi-rörelsen har fuckat upp könsrollerna. Om makten ska återfås och världen de känner till återtas så är det dessa grupper som ska trakasseras och i förlängningen förintas, och här kommer invandrare, svarta, judar, antirasister, ”kommunisterna” in. Och den andra gemensamma faktorn: våld. Om det så är fantasier, retorik eller praktik; förtryck, indragna rättigheter, militarisering. Att säga ja till SD är att säga ja till ett upptrappat våld. 

Och det spelar ingen roll om det är kostymnissar eller män med bisonhorn som kliver in. Om vi inte förstår faran, kommer vi heller inte att slåss för våra och andras liv. 

En vital del av vit makt-rörelsen, och den brunblå koalitionen, är att kontrollera kvinnan, inte minst hennes sexualitet, eftersom vita kvinnors livmödrar är nyckeln till att bevara den vita rasen. Många kvinnor känner sig härigenom sedda, uppskattade, värdefulla. Av vita riddare som skyddar traditioner: Ska kvinnor inte få vara kvinnor längre?

Ge KD:s Sara Havneraas ett mindre tolerant samhälle och hon blir aktiv abortmotståndare igen, utan att behöva ställas till svars. Kristersson, som tog överlevaren Hédi Fried i hand 2018 och lovade att aldrig samarbeta med SD, har redan öppnat den dörren. Och det spelar ingen roll om det är kostymnissar eller män med bisonhorn som kliver in. Om vi inte förstår faran, kommer vi heller inte att slåss för våra och andras liv. 

Två böcker framför mig på förintelsens minnesdag handlar båda om kvinnolägret Ravensbrück. Dit togs och dödades antinazister, intellektuella, prostituerade, kvinnor som gjort abort, judar, romer, handikappade, och även homosexuella män. Kvinnor slavarbetade på Siemens, och invånarna i den angränsande byn menade efteråt att de inte märkt någonting. Livet pågick som vanligt, för de som inte ville se lidandet, helvetet. 

Förintelsens minnesdag är också en dag för att minnas motståndet, och hoppet finns i en utökad antifascistisk kamp. Hoppet är människor, kamratskap, kunskap, organisering, säga ifrån, avslöja. Viktigast, enligt Levin, är att börja lokalt. Antifascism handlar om att skydda sitt område, och inte vänta på politiker att göra något eftersom de, med sina accelererande vit makt-böjelser (syns inte minst inom asylpolitiken) är de vi måste bekämpa. No pasarán.  

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984