Gaspar Noés omklippning av den omtalade Irréversible, är inte lika effektiv som originalet, men även denna version är en magisk skräcksaga om brutalitet, skriver Josephine Askegård.
När man ser filmen Irrevérsible måste man genast ställa den emot allt det våld som vi är vana att se på film och tv. Mäns våld. Det för att försvara allt den brutalitet som Gaspar Noé tvingar en att sitta fastnaglad framför i minst en timme av filmens en och en halv. Detta var en diskussion som kom upp redan när Irréversible hade premiär 2003 på Stockholms filmfestival, och avskyddes av stora delar av publik och kritiker, och älskades av andra.
Irréversible berättar om en glad och sexuellt kärleksfull trio – Marcus, hans flickvän Alex och hennes före detta pojkvän Pierre. En kväll blir Alex utsatt för en våldtäkt och riktigt brutal misshandel i samband med den. Marcus blir förtvivlad och ger sig ut på en våldsam jakt på förövaren med en tveksam Pierre i hälarna. De lierar sig med ett par gangsters i ett område med prostituerade kvinnor och män och släpper allt för känslan av ursinne. Alla som står i vägen eller uttrycker minsta tvekan över att hjälpa till blir utsatt för Marcus och till sist även Pierres våld.
Du läser en låst artikel!
Detta är en låst artikel. För att få tillgång till allt material på Arbetaren kan du stödja oss genom att bli prenumerant.
