En av årets stora litterära upplevelser, skriver Josephine Askegård om Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga.
De Rwandiska massmorden på fler än 800 000 civila vuxna och barn ur folkkguppen tutsier och hutuer som motsatte sig morden, kom som en chock för många utanför den afrikanska kontinenten, men morden kom inte ur ett vakuum, utan ur mångårigt uppiskat hat och rasistisk mytbildning. Motsättningarna hade rötter i bland annat det belgiska styret 1919–1962. Belgarna ökade av rasistiska skäl de etniska motsättningarna, de exkluderade majoritetsbefolkningen hutuer i administrationen och tillverkade identitetskort över folkgruppstillhörighet. Självständigheten var bland annat en produkt av hutuernas frihetskamp.
1973 tog Juvénal Habyarimana makten i en militärkupp och tutsierna trycktes tillbaka så gott som helt från regeringsmakten. Förhandlingar kring representation av tutsier i regeringen pågick när presidentens plan blev nedskjutet den 6 april 1984. Dagen efter inleddes en tre månader jakt på och slakt av tutsier med förevändning att de som folkgrupp var ansvariga för mordet på presidenten. Folkmordet som många gånger utfördes av civila leddes av bland annat hutunationalistiska milisgrupper stödda av ledande personer inom regeringen och militären. Även tidigare har det utförts flera etniska massmord på båda folkgrupperna, som också lett till hundratusentals flyktingar inom och ur landet.
Du läser en låst artikel!
Detta är en låst artikel. För att få tillgång till allt material på Arbetaren kan du stödja oss genom att bli prenumerant.
