Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, riktar nu hård kritik mot samtliga av Sveriges regioner för deras hantering av äldre inlagda på särskilda boenden under den pågående coronapandemin. Bland annat visar Ivos granskning att ingen region tagit sitt fulla ansvar för att säkerhetsställa en behovsanpassad medicinsk vård för äldre på särskilda boenden.
– Det här är inte acceptabelt, säger Ivos generaldirektör Sofia Wallström i ett uttalande.
Översvämningarna i norra Italien har slagit hårt mot lokalbefolkningen. Italienska myndigheter betecknar översvämningarna som de värsta på 100 år. I den lilla staden Forli har fackföreningen ADL Cobas öppnat upp sitt kontor och organiserar nu praktiskt hjälparbetet.
– Klimatförändringarna innebär nya utmaningar för facken, säger han.
Vid ett krön står Gabriella Leoni och spanar efter sin husvagn, halvt försänkt i lera på ett fält. Leran påminner om ett vidsträckt grått månlandskap.
– Vi väntar fortfarande på att den helt ska torka, säger hon.
Det har gått snart tre veckor sedan den ödesdigra kvällen då floden Montone svämmade över i den lilla staden Forli.
Totalt har över tjugo floder i Emilia-Romagna i norra Italien svämmat över efter de massiva regnen. Flodvågorna sköljde på många håll bort allt i sin väg. I staden Forli har förödelsen varit enorm och tre människor har omkommit.
Gabriella pekar mot en villa med urblåsta fönster lite längre bort på vägen. Hon berättar att den tidigare hyrdes av en barnfamilj som nu evakuerats.
– Den där kvällen fick hela familjen klättra upp på taket, eftersom andra våningen dränktes i vatten. Till sist fick de hjälp av brandkåren att ta sig därifrån, berättar hon.
Några hundra meter därifrån ligger förstörda hagar och skjul som tillhör en bondgård. Monica Casadei traskar i stövlar nedför sluttningen mot hönsgården där hon tidigare spenderade all sin tid. Ju längre nedför sluttningen hon kommer, desto djupare och trögare blir leran under fötterna.
Kvällen då översvämningen svepte in över Forli befann sig Monica som vanligt inne bland hönsen i hönshuset.
– Jag hade precis köpt kycklingar, och höll på att lägga torrt hö i deras burar när min son ringde och skrek i luren att jag måste ta bilen och åka därifrån, berättar Monica Casadei.
Monica lade omsorgsfullt tillbaka höet i burarna och satte sig i bilen. Men inom loppet av två timmar var hela gården översvämmad i det fyra meter höga vattenståndet. Monica och hennes grannar lyckades ta sig i säkerhet, men hundratals djur drunknade i vågorna.
– Vi hade kaniner, höns, katter, hönor och kycklingar. Grannen hade getter och åsnor, men inget av djuren som blev kvar på gården överlevde, berättar Monica Casadei medan hon försöker hålla tillbaka gråten.
Om jag vetat att det här skulle hända, hade jag fyllt skåpbilen med djur som om den vore Noas ark. Jag hade kunnat rädda så många.
Monica Casadei, bonde i Forli
Hon säger att ingen förvarnade om översvämningen. Grannarna fick ingen information vare sig via radion eller räddningstjänsten.
– Om jag vetat att det här skulle hända, hade jag fyllt skåpbilen med djur som om den vore Noas ark. Jag hade kunnat rädda så många, säger hon.
På utfarten till ett gårdsskjul i närheten står Elena Angelini med en högtryckstvätt och sprutar vatten på verktyg indränkta i lera. Hon har rest från den närliggande staden Rimini för att delta i hjälparbetet, som den här dagen koordineras av fackföreningen ADL Cobas.
Elena Angelini arbetade tidigare som volontär inom räddningstjänsten, och är aktiv i det feministiska nätverket ”Non una di meno”. Hon säger att hon aldrig tidigare bevittnat en liknande förödelse.
– Vi hade en stor jordbävning i området 2012, men det här är annorlunda. Det finns så många små samhällen som helt raserats, och landsvägarna till dem har totalförstört. Kanske kommer de här byarna helt dö ut om bygget av tillfarterna dröjer. De boende i Emilia Romagna var inte alls förberedda på översvämningarna, säger hon.
Högtryckstvätten, som hon och de andra volontärerna tagit med sig från Rimini, går varm under eftermiddagen. Den är ett eftertraktat redskap, som många boende i Forli dock saknar.
– Det gäller att fort få bort leran från verktygen, innan den torkar in. Då kanske man slipper slänga dem, säger hon.
Två veckor efter översvämningarna har merparten av vattnet i staden Forli sjunkit undan. Men på parkeringen intill tågstationen vittnar bilar indränkta i lera att ingenting i den lilla staden står rätt till.
Översvämningarna i Emilia Romagna har försatt närmare 20 000 personer i hemlöshet. Italienska myndigheter betecknar översvämningarna som de värsta på 100 år. Hittills har 15 människor dött i vattenmassorna, men hur många som saknas är fortfarande oklart, rapporterar La Repubblica.
Inte bara bostäder och farmer har ödelagts, utan vattnet har även förstört historiska byggnader och kulturarv. Böcker från 1500-talet har raskt fått stoppas i plastpåsar och skickas till andra städer för att frysas ned och räddas.
Den italienska regeringen planerar en rad åtgärder för att finansiera återuppbyggnaden efter förödelsen i Emilia Romagna. Bland annat kommer biljettpriserna till landets museer höjas med en euro under sommaren. Bilpooler har startats lokalt, där människor som fått sina färdmedel förstörda tillfälligt kan låna bilar för att ta sig till jobbet.
I utkanten av stadskärnan, några kilometer från gården, ligger fackföreningen ADL Cobas kontor. Den här fredagseftermiddagen har en mindre folksamling bildats på torget.
Det delas ut mat och serveras varmt kaffe. Inne i fackföreningens lilla lokal, som vetter ut mot gatan, står stövlar uppradade i storleksordning längs med väggarna. I kartonger strax intill ingången ligger de leriga, redan använda stövlarna i väntan på rengöring.
Bilar packade med förnödenheter rullar i skytteltrafik mellan fackkontoret och olika adresser i Forli. Volontärerna byter stövlar och tar korta pauser mellan arbetspassen.
Två veckor efter översvämningarna är hjälpbehovet i staden fortfarande akut. I väderprognosen står det att nya skyfall väntar under veckan.
Federico Colomo, facklig representant för ADL Cobas i Forli, berättar för Arbetaren att facket redan från första dagen engagerat sig i hjälparbetet mot översvämningarna. Aktivister har rest från hela Italien för att, som Colomo beskriver det, ”befria” människor från leran.
– Människor kommer fram till matbespisningen och beskriver sina upplevelser av att samhällets institutioner inte gör tillräckligt. Många känner sig övergivna och behöver akut hjälp, säger han och fortsätter:
– Vi har lärt oss att under en naturkatastrof drabbas inte alla människor i samhället på samma sätt. De finns de som är hemlösa, som bor på svarta osäkra hyreskontrakt, eller arbetar svart. Alla de här människorna befinner sig nu plötsligt i en akut bostads- och inkomstkris, säger Federico Colomo.
Men översvämningarna i regionen har inte skett ur intet. Emilia Romagna är den tredje mest cementerade regionen i Italien. Bara under 2021 ödelades 658 hektar åkermark och skogar, enligt den italienska dagstidningen la Repubblica. I Italien förloras varje dag 19 hektar i grönområden till följd av byggnation. Det innebär två kvadratmeter i sekunden.
Marco Armiero är professor vid det autonoma universitetet i Barcelona och studerar miljöförstöringens konsekvenser i Italien. Han menar att översvämningarna i Emilia Romagna inte är ett helt nytt fenomen.
– Historiskt sett har det funnits flera stora översvämningar i området, till exempel 1951 och 1966. Det vi upplever nu är dock en direkt följd av de extrema väderväxlingar som uppstått i och med den globala uppvärmningen. Och det tål att upprepas, särskilt i Italien där man inte talar tillräckligt om klimatförändringarnas effekter.
Han menar att klimatförändringarna inte är den enda anledningen till översvämningarna, utan att de också beror på bristen av markunderhåll i regionen. Emilia Romagna är numera i hög grad urbaniserat, och stadsomvandlingarna har inneburit att det inte längre finns samma omsorg om miljön.
– Det här har särskilt fått konsekvenser för vattenbeståndet i regionen. Allt fler stadssamhällen har försökt tämja naturen, och man har inte tagit hänsyn till de kanaler och vallar som finns, säger Marco Armiero.
Hjälparbetet i regionen fortgår. En stor del av insatserna koordineras ideellt av lokalbefolkningen i olika städer. Fackföreningen ADL Cobas och andra sociala rörelsers mobilisering i staden Forli handlar dock inte enbart om temporära hjälpinsatser. Det handlar lika mycket om att kräva politisk förändring inför framtiden.
– Ingen vill att översvämningarna ska drabba Emilia Romagna på samma sätt igen. Därför är det viktigt att investeringarna som nu görs för att bygga upp staden utgår från lokalbefolkningens verkliga behov. Den får inte handla om markspekulation och korrupta intressen, säger Federico Colomo.
Han menar att cementeringen och förstörelsen av åkermark är en solklar anledning till den pågående katastrofen.
– Detta måste få ett slut. Nu när den andra fasen börjar, som handlar just om återuppbyggnad, vill vi inte återgå till hur allting var tidigare. Då kommer vi bara få bevittna ännu fler katastrofer, säger Colomo.
Facket har tillsammans med andra sociala rörelser i staden kallat till ett stormöte för allmänheten i Forli. De ska hållas på torget framför kommunhuset.
Colomo tror att det i framtiden kommer bli vanligare för facken att arbeta på nya fronter till följd av de eskalerande klimatförändringarna.
– Klimatförändringarna innebär nya utmaningar för facken.
”Det finns all anledning att minnas den gamla devisen att vid inrättandet av varje ny kontrollmetod måste man fundera på hur den kommer hanteras av en mer illasinnad regim. Hur ser regeringsmakten ut efter nästa val?” Janne Flyghed om Chat control 2.
Övervakningssamhällets förespråkare är uppenbarligen omättliga. Den som trodde att måttet var rågat med FRA-lagen, EU:s datalagringsdirektiv samt möjligheten till hemliga tvångsmedel i preventivt syfte, tog grundligt miste. Det framgår med all önskvärd tydlighet av EU:s lagförslag om Chat control 2.0 (CC2), framlagt av kommissionären och tillika socialdemokraten Ylva Johansson.
Blir förslaget verklighet kommer internetföretagen tvingas skanna all sin kommunikation på webben, även totalsträckskrypterade appar som Signal och Whatsapp, och överlämna den till polisen.
Som så ofta när det gäller nya övervakningsmetoder motiveras det med att förhindra de mest avskyvärda handlingar, handlingar som ingen kan tänka sig försvara. I det här fallet personer som på nätet sprider material med sexuella övergrepp mot barn. Informationssäkerhetsexperten Anne-Marie Eklund Löwinder och dataanalytikern Mikael Kullberg har hävdat att ”EU skräms med pedofiler för att undvika debatten”. Ingen vill ju bli beskylld för att försvara pedofiler, men kritikerna har inte låtit sig tystas.
Införs Chat control 2 undermineras all form av integritetsskyddade samtal. Det hävdade säkerhetsanalytikerna Karl Emil Nikka vid ett seminarium i slutet av maj arrangerat av föreningen Konstellationen. Sekretessen för oss alla, inklusive advokater, journalister och visselblåsare kommer vara ett minne blott. Lägg där till den sedan årsskiftet gällande ”utlandsspionagelagen” och det blir en riktigt giftig cocktail.
ChatControls massiva trålning av information innebär att det med få undantag kommer handla om data från personer som inte är det minsta misstänkta för något brottsligt. Detta är en integritetskränkning som är fullkomligt oproportionerlig.
Under seminariet identifierades ett flertal problem med förslaget. Helt centralt är att de man säger sig vilja komma åt inte kommer att stoppas. De kommer gå över till andra kommunikationskanaler, som darknet eller egna servrar och fortsätta med sina övergrepp. Polisen har för övrigt redan i dag möjlighet att vid behov begära ut datatrafik från en internetleverantör som exempelvis Snapchat. Men då handlar det om personer som är konkret misstänkta för brott och inte om generell massövervakning.
ChatControls massiva trålning av information innebär att det med få undantag kommer handla om data från personer som inte är det minsta misstänkta för något brottsligt. Detta är en integritetskränkning som är fullkomligt oproportionerlig.
I en rättsstat ska medborgarnas privata kommunikation vara fredad från insyn. Det har hävdats att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, men det är en total missuppfattning.
Grundlagsstadgad personlig integritet innebär att vi inte ska behöva acceptera myndighetsfingrar i vårt rena mjöl för att på så vis bevisa vår oskuld. Sådan omvänd bevisbörda, där utgångspunkten är att vi alla ska gå med på att betraktas som misstänkta, är givetvis förkastlig. Det är staten som har att bevisa att det finns skälig grund för integritetsingreppen.
Det påtalades under seminariet att förslaget även strider mot barnkonventionens skrivning om barns rättigheter kommunikationsintegritet och det oavsett om det gäller chattar, meddelanden eller samtal. Ett anonymitetsskydd som är av stor betydelse för till exempel BRIS verksamhet.
Under det senaste halvseklet har det skett en dramatisk utvidgning av möjligheterna att använda hemliga kontrollmetoder. Något förenklat kan det beskrivas som att fram till slutet av 70-talet handlade det om enskilda individer konkret misstänkta för brott, under 80- och 90-talen tillkom även grupper som i framtiden kunde tänkas begå brott och i och med FRA-lagen och EU:s datalagringsdirektiv har det övergått till generell befolkningskontroll.
Med Chat control 2 blir massövervakningen än mer omfattande och vi hamnar i det ultimata övervakningssamhället. Professorn i digital forensik och cybersäkerhet vid Stockholms universitet, Stefan Axelsson, menar att ”Inte ens Östtysklands säkerhetspolis Stasi hade övervakning på den här nivån.”
Under lång tid har grundläggande rättsstatsprinciper som ska garantera medborgarnas personliga integritet hamnat på ett allt brantare sluttande plan.
Här finns en uppenbar risk för så kallad ändamålsglidning, något som skett med i princip varje typ av kontrollmetod som införts sedan 1945. När metoden väl är på plats så expanderar alltid tillämpningen, trots löften och garantier att så inte kommer att ske. Nya beteenden, oftast mindre allvarliga än vad som motiverade att metoden infördes, inkluderas. Ta till exempel FRA-chefen Ingmar Åkessons uttalande (SvD 2008) att någon massövervakning av svenska medborgare kommer det aldrig bli tal om.
Men 2021 utvidgades FRA:s mandat till att även inkluderade just inrikes kommunikation. Det finns all anledning att minnas den gamla devisen att vid inrättandet av varje ny kontrollmetod måste man fundera på hur den kommer hanteras av en mer illasinnad regim. Hur ser regeringsmakten ut efter nästa val? Kommer det nuvarande skuggkabinettet ha satt sig i förarsätet?
Under lång tid har grundläggande rättsstatsprinciper som ska garantera medborgarnas personliga integritet hamnat på ett allt brantare sluttande plan. Med tanke på vad som skett under de senaste åren, och än mer om nu Chat control 2 införs, så riskerar det sluttande planet att tippa över och bli en rättsstat i fritt fall.
Översvämningarna i norra Italien har slagit hårt mot lokalbefolkningen. I den lilla staden Forli har fackföreningen ADL Cobas öppnat upp sitt kontor och organiserar nu hjälparbetet tillsammans med tillresta aktivister från hela Italien.
– Vi har lärt oss att naturkatastrofer drabbar på människor på olika sätt, säger den fackliga aktivisten Federico Colomo.
Det nya mediestödssystemet riskerar att sänka mångfalden bland svenska medier och bidra till tidningsdöden. Det skriver företrädare för 12 små och medelstora, rikstäckande tidningar i ett öppet brev till regeringen.
Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.
Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.
Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.
Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån olika socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.
Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.
Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte. En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.
Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40 procent, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.
Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.
Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.
Daniel Färm, VD och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken
Bertil Östberg, VD för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet
Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän
Annika Waldenström, VD för kristna nyhetstidningen Sändaren
Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre
Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter
Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen
Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global
Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC
Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman
Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren
Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet
Valet i Turkiet är över. Den sittande presidenten Recep Tayyip Erdoğan har än en gång utropat sig till segrare. Men under valdagarna trakasserades människor som begett sig till vallokalerna för att rösta av regeringspartiet AKP:s partimedlemmar.
En kvinna i 20-årsåldern skriker inne i vallokalens korridor på en skola i Sariyer, Istanbul. Ett tiotal storväxta män har omringat henne. En av dem drar henne i håret och en annan slår henne. Folk försöker avbryta bråket. Det råder kalabalik i lokalen. Valsedlarna singlar från lådan ned på golvet.
Burcu Goknar var på plats för att rösta när allt detta hände. Hon hade sin dotter med sig, som blev rädd och började att gråta. Burcu ville hjälpa tjejen och komma till undsättning, men hon blev orolig för barnet och lämnade lokalen.
Burcu är en journalist och fotograf som bor i Sariyer och stöttar oppositionen. Hon har upplevt hot under valet på grund av sitt politiska engagemang. När hon ville skriva om trakasserierna kunde hon inte hitta någon tidning som ville ge utrymme åt berättelsen. Hon undrade varför och pratade med sina kollegor. Då insåg hon att alla var rädda för att publiceringen kunde leda till ännu större konflikter i landet, där polariseringen redan är stor.
– Man är rädd för att reagera. Alla är nervösa och rädda. Det finns en lynchkultur i det här samhället. Ingen vill bli stämplad, säger Burcu till Arbetaren.
Den misshandlade kvinnan kallar vi i det här reportaget ”Merve”. Hon är 26 år gammal. Merve var röstkontrollant under valet i vallokalen Sariyer Grundskola. Under valdagen den 28:e maj ville hon säga till en man som gick runt i korridorerna med några män intill sig och pratade med väljare med hög röst.
Merve märkte att han gick ut och in i varenda klassrum, visade upp sig och skapade en känsla av otrygghet.
– Jag gick fram till honom och sade till honom att det är olagligt att gå runt sådär i vallokalerna. Han frågade mig om jag visste vem han var. Han heter Adem Yildirim och är parlamentariker i Recep Tayyip Erdoğans parti AKP. Sedan frågade han mig om vem jag var. Och jag sa till honom att jag är kontrollant från Turkiska arbetarpartiet TIP. Han sade att det här partiet inte får vara här och försökte kasta ut mig från lokalen, berättar Merve.
TIP är ett av de vänsterpartier som Erdoğan kallar för terroristorganisationer. Många av medlemmarna är kurder och kommunister. Enligt journalisten Mehmet Güç som är expert på frågor som rör kurdisk politik i landet, är detta Erdoğans valstrategi sedan 2015.
– På det här sättet kan han skrämma bort oppositionen och marginalisera den, säger Mehmet Güç.
Det var när Merve vägrade att lämna vallokalen som Yildirim och hans partimedlemmar började slå henne.
Inom kort stund befann sig polisen och en advokat i lokalen. Merve ville anmäla Ahmet Yildirim men polisen övertalade henne att inte göra det.
När Arbetaren intervjuar Merve sitter hon på ett kafé i Sariyer. Ett kafé som numera blivit en mötesplats för de människor som utsätts för hat och hot av det styrande partiet under valperioden.
Arbetaren ville ha en bild infrån kaféet men fick ett blankt nej från Merve. Människor är livrädda att stämplas och bli måltavlor för nya förföljelser.
Sariyer är ett distrikt i Istanbul där oppositionen har störst inflytande bland folk. Förra valet röstade nära 60 procent av befolkningen för oppositionspartiet CHP.
Aras Bayraktar är medlem i oppositionspartiet CHP. Han berättar om gruppen som patrullerade runt vallokalerna i Sariyer.
– De var ungefär 50 till 60 personer och jobbade för AKP. De fanns överallt i området. De besökte vallokalerna och pratar med folk. De säger inte till dem direkt att de ska rösta för AKP, men alla vet vem de är och deras närvaro skapar en viss otrygghet och stress.
Det är numera ganska vanligt i Turkiet att politiker försöker påverka valprocessen genom att befinna sig fysiskt på plats i vallokalerna.
De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl.
Tansu Yesilkir, student och volontär från Oy ve Ötesi
Tansu Yesilkir är student och volontär från Oy ve Ötesi, en förening som observerar valprocessen i Turkiet. Enligt henne var AKP:s närvaro i vallokalerna mycket framträdande under valet. Hon har själv varit valobservatör i Kagithane, en förort i Istanbul, och berättar om männen i kostym som fanns där på plats.
– De hade orange kulspetspennor som stack upp ur skjortornas fickor, och kände igen varandra på det sättet. De patrullerade korridorerna i skolan där omröstningen hölls hela dagen. Gång på gång gick de in i klassrummen av logistiska skäl. De skulle ständigt bära te, kaffe, vatten, smörgåsar, mat och byta vakt sinsemellan. Detta gjorde det mycket svårt för tjänstemännen som fanns på plats att utföra sitt jobb, berättar Tansi Yesilkir.
Nu är det turkiska presidentvalet över. Erdoğan får sitta kvar som president i ytterligare fem år. Han är, enligt egen utsago, Turkiets enda vinnare.
I Turkiet växer polariseringen och särskilt utsatta blir kvinnor, migranter och minoriteter. Det är inte bara det styrande partiet som använder en retorik som präglas av hat, utan även oppositionen.
Under valet var oppositionens största löfte att skicka hem de syriska flyktingarna, medan Erdoğan kallade det kurdiska vänsterpartiet HDP för en terroristorganisation. Politiska strategier som stärker segregationen och delar upp samhället.
Sanem Öztürk är sociolog och projektledare på ett kvinnocenter i Istanbul, som hjälper migranter i Turkiet. Hon tycker att Turkiets politik är mycket problematisk.
– På grund av den ekonomiska krisen har situationen för de syriska flyktingarna förvärrats. Folk skyller krisen på dem och säger att de kostar för mycket för samhället. Å andra sidan är Erdoğan inte lika kritisk till de syriska flyktingarna som oppositionen, men han använder dem istället som en spelbricka gentemot Europa. Erdoğan hotar att öppna gränserna mot Europa om han inte får som han vill.
Öztürk säger att många i oppositionen upplever flyktingarna som en effekt av Erdoğans politik, vilket skapar ilska. Flyktingarna är utsatta för hat och hot. Något som också blev tydligt under jordbävningen i Turkiet, då flera människorättsorganisationer larmade om ökade rasistiska attacker mot migranter. Erdoğan har i sin tur genomfört sin politik på ett auktoritärt och fientligt sätt gentemot kurder.
Erdoğans hatretorik i valet har fått hans hejaklack att gå ut på gatorna och kasta stenar på det kurdiska vänsterpartiet HDP:s lokaler. En HDP-medlem i Sariyer berättar för Arbetaren att människor försökte bränna ned partiets kontor i Istanbul. Erdoğan har i samband med valsegern gjort flera uttalanden där han säger att partiets tidigare ledare Selahattin Demirtas, som han kallar för ”terrorist”, inte kommer att frisläppas under hans regeringstid.
Journalisten Mehmet Güç säger att det inte är ett nytt fenomen, utan att HDP nästan vant sig vid den här typen av attacker. Under en tvåårsperiod har mer än 400 attacker mot kurder anmälts.
– Erdoğan använder alltid en hotfull retorik gentemot kurderna under valperioden, men han brukar tona ned den något efter att han blivit vald. Men det är första gången som Erdoğan fortsatt med den hårda retoriken även efter valresultatet. Jag tycker att det är väldigt oroväckande.
Regeringens panikåtgärd med ett plötsligt lönekrav på 26 500 kronor i månaden för arbetskraftsinvandrare får en enda tydlig konsekvens.
Arbetskraftsinvandring har varit en viktig del av Sveriges ekonomi i sekler. Arbetare från andra länder slet här under stormaktstiden, de deltog i bygget av välfärdslandet och de jobbar här i vår förvirrande samtid som fortfarande söker sitt namn.
I modern tid har det sett ut såhär: Fram till år 2008 reglerades arbetskraftsinvandringen av brist på arbetare. De branscher där det saknades folk hjälptes helt enkelt upp genom invandring. Detta system, den så kallade behovsprövningen, revs upp av en borgerlig regering och ersattes av ett nytt system, ett som byggde på den svenska modellen. 2008 blev det fritt fram för alla företag att anställa arbetare till vilket jobb som helst, så länge villkoren inte var sämre än villkoren i svenska kollektivavtal.
Det uppstod snabbt ett litet problem: Företagen i arbetaryrkena struntade blankt i de kollektivavtalsenliga villkoren och skapade i stället en massiv våg av social dumpning. Ingen samhällsaktör klarade av att rå på företagens fusk, inte facken, inte myndigheterna. Ett nytt ord skapades: Arbetslivskriminalitet. Svenska folket gillar inte arbetslivskriminalitet.
Man vill att politikerna agerar och det har nu den borgerliga regeringen gjort. Å ena sidan vill man förstås försvara 2008 års modell, men pressas ändå att göra någonting nytt, inte minst av deras nya samarbetspartner SD, som ju helst vill att så många som möjligt ska utvisas. Så vad gör man? Bildligt talat kan man säga att Regeringen har tagit fram ett trubbigt verktyg och börjat banka på 2008 års modell för att se om maskineriet kan vakna till liv och fungera.
Alla arbetstillstånd i Sverige i dag utlovar på pappret kollektivavtalsenliga villkor. Men villkoren i LO-yrkena är könade. En byggnadsarbetare tjänar oftast över 30 000 kronor i månaden, en städerska oftast mindre än 25 000 kronor. I enlighet med kollektivavtalen. Jamen, behöver vi inte fler byggare än städare då? Tja, ingen vet, behovsprövningen togs ju bort.
Regeringen har nu infört ett allmänt krav på en lägstalön på 26 500 kronor i månaden för arbetstillstånd. Oavsett yrke. Inom de klassiska kvinnoyrkena som vården, lokalvården och handeln är lönerna i allmänhet lägre än dessa nya krav. Inom de klassiska mansyrkena som bygg, transport och logistik är de i allmänhet högre. Reformen motiveras med att ”människor måste klara att försörja sig”. Det sätter fingret på någonting intressant. Regeringen tycker att lönerna i de klassiska kvinnoyrkena i Sverige alltså är så låga att de knappt går att leva av.
Reformen är ett märkligt svar på arbetslivskriminaliteten. Problemet är alltså att tiotusentals företag bryter mot lagar och regler. Att då ställa högre krav på papperet är en underlig åtgärd. Det sägs heller ingenting om vad som ska hända när alla städare, diskare och vårdanställda utvisas. Vilka ska göra jobben? Vilka arbetsmarknadsåtgärder ska möta upp de nya behoven?
Detta vore ändå kanske inte hela världen om reformen bara påverkade människor i andra länder som är intresserade av att jobba i Sverige. Så är inte fallet. Regeringens tilltag innebär att tiotusentals människor som har etablerat sig här, människor som investerat sina liv i Sverige, vars barn har gått flera år i svensk skola, människor som kanske har sparat och köpt bostadsrätter och villor, ja de ska helt plötsligt utvisas, trots att de hela tiden haft samma jobb och samma villkor.
Det enda rimliga vore väl att de arbetare som redan är här ska omfattas av de gamla reglerna.
De kom hit i arbetsför ålder med löften om att få bygga en framtid här. De har betalat lika mycket skatt som alla andra, trots att de inte har kostat en krona för Sverige under uppväxten.
Nu hörs röster från både höger och vänster om att alla som kritiserar regeringens reform försvarar lönedumpning. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Det är fullt möjligt att vara för behovsprövning och samtidigt se att den här reformen är ett populistisk slag i luften, framhetsat av SD.
Politikerna vågar inte sätta åt de kriminella företagen, men de förväntar sig applåder för utvisningarna, trots att de vet att de troligen inte löser problemen. Det är en skrämmande utveckling.
I söndags utropades Erdoğan till vinnare i det turkiska presidentvalet. Nu befästs den auktoritära staten, menar journalisten och författaren Bitte Hammargren som är aktuell med boken Drama utan slut – Turkiet 100 år. Hon menar att historien är viktig för att förstå sig på dagens Turkiet. Arbetaren har träffat henne.
”Hej då Kemal!”
Recep Tayyip Erdoğans segertal från ett busstak ekar över folkmassan. Tusentals anhängare har samlats i Istanbul efter att den turkiska valmyndigheten meddelat att Erdoğan tagit hem segern i presidentvalet, med 52,14 procent av landets röster.
Oppositionskandidaten, Kemal Kilicdaroglu, som fått betydligt mindre utrymme i de statliga medierna, fick endast 47,86 procent av rösterna.
Valobservatörer från OSSE har riktat skarp kritik mot valprocessen i landet och menar på att landet inte uppfyller de grundläggande kriterierna för ett demokratiskt val. Oppositionen har inte kunnat delta i valet på samma villkor som Erdoğan och hans parti AKP.
Oppositionspolitiker sitter fängslade, stora delar av landets media är statskontrollerad samtidigt som valmyndigheten lider av bristande transparens, skriver de i ett pressmeddelande den 15 maj, efter den första valomgången till presidentposten.
– Erdoğan har en total dominans över medierna och Erdogan använde sig av statskassan i kampanjsyfte. På den statliga tv-kanalen fick Kilicdaroglu som exempel 32 minuter medan Erdoğan fick 32 timmar inför den första valomgången. Det beskriver väldigt väl hur olika förutsättningarna var, säger journalisten Bitte Hammargren som är aktuell med boken Drama utan slut – Turkiet 100 år.
Hammargren har följt utvecklingen och arbetat som journalist i landet sedan 1992, när Turkiet förberedde sig för att ansöka om ett EU-medlemsskap. Tillsammans med fotografen Stefan Bladh, som även han har en lång erfarenhet av att arbeta i Turkiet, bestämde de sig för att skriva en bok om den turkiska republikens historia inför jubileumsåret 2023. Året landet fyller 100 år – men även året då landets befolkning gått till valurnorna i det ödesval vi nu vet resultatet av.
I boken tar de med läsaren från republikens bildande 1923, genom det turkiska nationalstatsbyggandet, rader av militärkupper, kurdfrågan och kriget mot PKK, följderna av kuppförsöket 2016 och ända fram till jordbävningen som skakade landet tidigare i år.
– Man kan inte förstå dagens Turkiet om man inte ser till den historiska bakgrunden. Landet föddes ur ett decennium av krig och förluster för det Osmanska riket. Något som skapat det jag kallar den turkiska fantomkänslan, insikten av att man vilar på arvet av en jättelik stormakt, säger Bitte Hammargren.
Republiken Turkiet bildades 1923 med Mustafa Kemal Atatürk som dess första president. Under den tiden ägde en väldig folkomflyttning rum på Anatolien, den väldiga halvö som upptar stora delar av Turkiet.
– Atatürk ville forma den nya nationalstaten med en hård assimileringspolitik. Det var början till turknationalismen i landet, säger hon.
Muslimer som bott i Osmanska rikets tidigare provinser på Balkan flydde eller tvångsförflyttades till Anatolien medan stora delar av den kristna befolkningen flydde, förintades eller tvångsförflyttades från landet.
Som ett led i detta begicks även folkmordet på armenier, syrier och assyrier, som inleddes redan 1915 under det Osmanska riket, ett folkmord som än i dag förnekas av Turkiet.
Du skriver i inledningen att det finns en ringlande tråd som binder samman Atatürks skapelse av republiken med nutidens Erdoğan – vilka likheter har de två ledarna?
– Båda är auktoritära och båda är turknationalister. Atatürk ledde en enpartistat, medan Erdoğan har centraliserat makten på ett sätt som inte ger utrymme för speciellt mycket fritänkande.
Erdoğans parti AKP kom till makten 2002, medan han själv tillträdde premiärministerposten året därpå. Bitte Hammargren menar att hans tid som ledare över landet kan delas in i två perioder, där varje period spänner över ett decennium.
Under den första fasen profilerade sig Erdoğan som en EU-vänlig politiker. Under den här perioden hölls de första Pride-paraden i landet och den tidigare förbjudna kurdiskan började talas mer öppet och sändas på en statlig tv-kanal. Ekonomin började gå bättre. Infrastrukturen byggdes ut och stora satsningar gjordes för att lyfta människor ur fattigdom. Något som är ett av skälen till hans starka väljarbas i dag, berättar Hammargren.
Period två inleddes 2011 i samband med att AKP fick nästan 50 procent av rösterna i valet. Korruptionen ökade, liksom partiets kontroll över media och domstolsväsendet.
När partiet förlorade sin absoluta majoritet i parlamentet under valet 2015 korrigerades det snart i ett nyval. Samma år gjorde även YPG framsteg i sin offensiv mot IS. De här två händelserna fick honom att byta fot när det kommer till kurdfrågan, berättar Bitte Hammargren.
Året därpå, 2016, inträffade kuppförsöket som kom att skaka om landet i grunden och banade väg för Erdoğans införande av en ny, mer auktoritär författning.
– Med den centraliserades makten till presidenten och parlamentet avlövades på ett sätt som gör att oppositionen inte kan ställa honom till svars. I dag påminner Erdoğans makt om Putins, säger hon.
I och med valsegern den 28 maj inleds det som Bitte Hammargren kallar ”en tredje fas” för Erdoğans tid vid makten.
Vad tror du att fem år till med honom kommer betyda för landet?
– Det moderna Turkiet aldrig haft en ledare som suttit så här länge vid makten. Det betyder att den auktoritära staten befästs. Det här är den nya globala trenden, där auktoritära ledare vill ha legitimitet via valurnorna, vilket blir den enda möjligheten för ansvarsutkrävande.
Bitte Hammargren berättar att hon talat med turkiska bedömare som säger att Erdoğan kan komma att sitta i tio år till. Enligt dem har han nämligen möjlighet att upplösa parlamentet och utlysa nyval till presidentposten och parlamentet i slutet av den här mandatperioden.
– Men sedan ska man aldrig räkna ut det kämpande, turkiska civilsamhället. Nu laddar även oppositionen upp inför lokalvalet nästa år, vilket blir nästa tillfälle för dem att försöka hävda sin ställning.
Vad är det största hotet mot Erdoğan?
– Jag skulle säga att det är ekonomin. Han har tömt statskassan och valutareserverna genom sin löftespolitik och har en räntepolitik som eldar på inflationen. Hur ska han få ihop det här?
På torsdag börjar den nya terrorlagen att gälla. Advokaten Silas Aliki går igenom vad den kan komma att innebära för politiskt aktiva.
För fyra år sedan ville den dåvarande socialdemokratiska regeringen stifta en lag som visade sig strida mot grundlagen.
För att ändra en svensk grundlag krävs två riksdagsbeslut, med ett val emellan. Föreningsfriheten hade fram till dess bara fått inskränkas för sammanslutningar som ägnar sig åt rasistisk förföljelse av någon folkgrupp. I april lades förslaget att också få inskränka föreningsfriheten för sammanslutningar som ägnar sig åt terrorism.
I november i år, efter valet, röstade riksdagen återigen igenom grundlagsändringen. Därefter var det fritt fram. Den 1 juni blir det olagligt att delta i verksamheten i en terrororganisation.
När en domstol ska bedöma om någon gjort sig skyldig till brott enligt den nya lagen, har den en svår uppgift framför sig.
Först kommer domstolen att behöva bedöma om organisationen det gäller faktiskt är en terroristorganisation. Att en organisation förekommer på FN:s eller EU:s sanktionslistor ska vara något som starkt talar för att det rör sig om en terroristorganisation, men det är inte ett krav. Det som avgör om en sammanslutning är en terroristorganisation enligt den nya lagen är i stället om den begår terrorbrott.
Många som hör ordet terrorbrott ser framför sig händelser som lastbilsattacker, sprängladdningar i tunnelbanan eller skjutningar inne på arenor eller köpcentrum.
Men nästan alla brott kan vara terrorbrott. Mordbrand, misshandel, olaga hot och grov skadegörelse, till exempel. Avgörande är om brottet har begåtts antingen med syfte att injaga fruktan i en befolkningsgrupp, eller allvarligt stabilisera strukturerna i en stat eller mellanfolklig organisation. Med andra ord kan det kanske, enligt den nya lagen, vara ett terrorbrott att hota att bränna ner Natohögkvarteret.
Det här innebär att svenska domstolar, när de ska tillämpa den nya lagen, kommer att tvingas göra politiska bedömningar av vilka organisationer som är terroristorganisationer, utifrån vilka brott de som är engagerade i den har begått.
Om domstolen kommer fram till att organisationen faktiskt är en terroristorganisation, ska den gå vidare och bedöma vilken sorts deltagande personen ägnat sig åt. Att laga mat eller passa barn, ordna aktiviteter och bedriva propaganda är sådant som anges som exempel på olagligt stöd. Det enda som anges som straffritt är att uttrycka personliga åsikter till stöd för organisationen, så länge det inte glider över till att vara propaganda.
Vad som kommer att tolkas som propaganda är dock inte tydligt. I förarbetena anges att det ”krävs att det är fråga om i någon mån organiserad verksamhet inom ramen för terroristorganisationen som syftar till att påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning.” Detta har vissa remissinstanser tolkat som att deltagande i en demonstration inte kommer kunna utgöra propaganda, medan exempelvis Säkerhetspolisen ansåg att det deltagande i demonstration visst skulle kunna utgöra ett så aktivt deltagande att det är straffbart.
Lagrådet, som har till uppgift att analysera lagförslag innan de faktiskt blir verklighet, har sagt att engagemanget i de folkrörelser som fanns i Sverige till stöd för anti-apartheidrörelsen i Sydafrika, och för FNL i Vietnam, sannolikt hade varit olagligt om lagen funnits då. Det beror på att lagen kriminaliserar handlingar, utan att titta på vilket syfte organisationen har med sin verksamhet. Det gör det omöjligt att förutspå hur lagen kan komma att tillämpas på stöd till motståndsrörelser i totalitära stater, som begår brott för att störta diktaturen. Tidningen Dagens ETC har till exempel visat att den svenska säkerhetspolisen redan börjat förhöra personer som tillhör grupper som Turkiet tycker inspirerats av PKK, oavsett vad de själva säger om saken.
Advokatsamfundet skrev i sitt remissyttrande att kriminaliseringen är för omfattande, och att den skulle kunna användas för att förhindra delaktighet i legitima verksamheter om Sverige skulle få ett auktoritärt styre. I förarbetena nämns också den autonoma vänstern som en extremistmiljö som gör att den nya lagen behövs.
Repression är inte bara fällande domar, det är också självcensur och övervakning. Den nya lagen skapar stor osäkerhet för politiskt aktiva. Eftersom en organisation enligt lagstiftningen inte behöver ha några medlemsregister, utan kan vara en mer eller mindre varaktig sammanslutning, så behöver framtida organiserade kanske hålla koll på alla andra man organiserar sig med, för att säkerställa att de inte kommer att begå något brott som är kan anses vara ett terrorbrott. Det sår split och skapar misstro.
I debatten har den nya lagen kallats en eftergift till Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, som krävt att Sverige ska ta i med hårdhandskarna mot terrorism. Det är sant att den svenska regeringen hänvisat till lagen som ett argument för att vi ska få bli medlemmar i Nato. Men arbetet med att stifta lagen påbörjades åratal innan kriget i Ukraina bröt ut och Natofrågan blev aktuell. Det är vår egen svenska stat som inskränker våra fri- och rättigheter, inte Erdogan. Det är mot den svenska staten vår kritik måste riktas.
Den svenska arbetsmarknaden brukar beskrivas som väldigt fredlig med få konfliktdagar. Men det strejkas mer än vad som syns i Medlingsinstitutets siffror. Arbetaren går på jakt efter strejkerna utanför konfliktstatistiken.
Sverige anses vara ett fredligt land inom arbetsmarknaden. Enligt Medlingsinstitutet har Sverige lägst siffror i Norden på förlorade arbetsdagar till strejker och lockouter. Men ett mörkertal ökar, där osynliga strejker inte räknas in i statistiken. Arbetaren har intervjuat lettiska arbetare som strejkat på flera håll i Stockholm efter uteblivna löner och bristande arbetsförhållanden inom byggbranschen i Stockholm.
Medlingsinstitutets siffror visar att Sverige i genomsnitt förlorat 8 100 arbetsdagar per år medan våra nordiska grannar förlorat över 110 000 arbetsdagar. Var och en, de senaste tio åren.
Men det är inte hela sanningen. Det finns ett mörkertal, som inte syns i statistiken, då strejkerna sker utanför facken. Inom mörkertalet finns bland annat byggarbetare med rötter i rysktalande länder som strejkat på grund av utebliven lön och plötsliga avskedanden inom flera byggbolag i Stockholm.
På grund av bristande kunskap om det svenska systemet så vet de inte alltid vilka rättigheter de har som arbetare i Sverige. Det har gjort att många migrantarbetare inom byggbranschen arbetar till sämre villkor och lägre lön än vad man kommit överens om.
Nikolai Olishevskii kommer från Lettland och var anställd inom ett byggbolag när han anordnade en strejk tillsammans med sina dåvarande kollegor. Flera anställda hade fått sen eller utebliven lön i flera månader. Strejken genomfördes med en blockad på flera byggarbetsplatser i bland annat Mörby Centrum och på Lidingö, utan en facklig inblandning i strejken.
– Mina kollegor är missnöjda med sina chefer. Men de undrar vad de ska göra, de vill ju inte bli av med jobbet och förlora en inkomst som är nödvändig. De förstår delvis sina rättigheter, men litar inte på hjälpen de kan få här i Sverige.
Nikolai berättar att han samma dag efter strejken blev fackmedlem och tog en mängd broschyrer för att dela ut till sina kollegor för att de skulle lära sig om arbetares rättigheter i Sverige.
– Cheferna sade ingenting under strejken. De flesta av mina kollegor gick tillbaka till arbetet efteråt. Men jag och en annan kollega stannade kvar betydligt längre.
Dagen efter fick han ut den obetalda lönen, men blev avskedad, tillsammans med fyra andra.
– De kunde inte förklara varför jag blev avskedad. Förutom att de påstår att de sagt till mig flera månader före att min sista anställningsdag var just den där dagen efter strejken. Vilket jag vet att de inte har sagt och inte stämmer. När facket ringde upp dem och frågade om anledningen till min uppsägning, så sa de att jag inte dykt upp på jobbet under en period, även fast de visste att jag tagit semester den perioden och vi varit överens om det, säger Nikolai Olishevskii.
Den medlemsdrivna fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna menar att ingen vet hur många strejker som sker utanför offentlighetens radar. Det är först nu som de börjar få viss inblick i den rysktalande arbetsvärlden, men hur det ser ut med strejker för arbetare som talar andra språk inom andra arbetsområden vet man inte.
– Vi känner till ett tiotal fall där rysktalande byggare i Stockholm genomfört korta strejker för att få ut sin lön. Men enbart de strejker vi känner till är fler än fackföreningsrörelsens samlade strejker under ett år, berättar Emil Boss, förhandlingssekreterare på Stockholms LS av SAC.
– Vi är alltså i en situation på arbetsmarknaden där strejker främst förekommer utan facklig inblandning. Det är intressant.
I morgon den 1 juni börjar den nya terrorlagen, som blivit en bricka i spelet kring Sveriges Natoansökan, att gälla. Niklas Qvarnström skriver veckovers om lagen.
Den 1 juni får vi en ny lag,
men än så länge denna sista dag
i maj då flaggan hissats på halv stång
på grund av en rent sorglig valutgång,
då står det var och en helt fritt att ge
sitt stöd till PYD och YPG,
med stöd i en snart bleknad paragraf
på yttrandefrihetens epitaf,
Och trots att en viss Erdoğan har vunnit
och varje uns av erkänsla försvunnit
för samma kurder som helt nyligen
blev hyllade för att de tog igen
de landområden där ett kalifat
var tänkt att bli till en islamisk stat,
så är det ännu lagligt att här hemma
i stort sett liksom förut själv bestämma
var man gör av sin egen sympati,
om än det sårar Erdoğans parti.
Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev
Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss
Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.
