I debatten om automatiseringen ser det ofta ut som att mänskligheten står inför ett ödesval. Våra egna skapelser – intelligenta datorer, självkörande bilar och outtröttliga robotar – håller på att göra våra egna arbetsinsatser överflödiga. I samma takt som de tekniska framstegen snabbar på tillverkningen av varor och tjänster accelererar de också produktionen av onödiga människor.
Många automatiseringstänkare menar att teknikutvecklingen ofrånkomligen kommer att leda till massarbetslöshet. Detta kan i sin tur ses som ett löfte eller ett hot.
I ett scenario kommer automatiseringen att befria oss alla från ekonomiskt tvång och onödigt slit så att vi äntligen kan blomstra som människor. Här skulle vi nå den punkt som ekonomen John Maynard Keynes föreställde sig som samhällets ekonomiska mognad: när tillräckligt mycket kapital har ackumulerats upphör också den knapphet som driver själva kapitalismen. I stället för ständig vinstjakt för vinstens egen skull kan den växande produktiviteten äntligen växlas in i förkortad arbetstid. (Keynes själv föreställde sig år 1930 att hans generations barnbarn bara skulle behöva arbeta 15 timmar per vecka.)
I ett annat scenario är utsikterna mörkare. Här är vi på väg in i en monstruös teknodystopi där ett fåtal vinnare kontrollerar tekniken medan de flesta får hanka sig fram i ekonomins skuggmarker. Detta hot ska inte underskattas. Mot bakgrund av andra världskrigets skändligheter påpekade filosofen Hannah Arendt att statslösa människor lätt kan berövas sina mänskliga rättigheter. Tänk då på de faror världens ekonomiskt överflödiga människomassor skulle stå inför.
Som svar på denna teknologiska utmaning har många automatiseringsteoretiker argumenterat för någon form av basinkomst eller medborgarlön. Genom att betala ut en viss summa till alla samhällets medlemmar varje månad skulle allas grundläggande behov kunna tillgodoses. Intressant nog har sådana förslag om basinkomst kommit både från vänster och från höger.
Skillnaden mellan förslagen ligger främst i storleken på ersättningen. Där vänstern vill dela på planetens och samhällets resurser för att maximera människors fritid och personliga utveckling vill högern hålla nere ersättningsnivåerna för att bibehålla de kapitalistiska incitamenten.
Samtidigt kanske vi går händelserna alltför långt i förväg genom att ge oss in i denna debatt. För att diskussionen om basinkomst ska vara relevant måste ju antagandena om en skenande, teknikdriven arbetslöshet vara riktiga. Men tänk om denna berättelse inte stämmer?
Den anstormande automatiseringen är med andra ord en optisk illusion.
Just denna tes driver den marxistiske ekonomhistorikern Aaron Benanav i boken Automation and the Future of Work (Verso, 2020). Enligt hans tolkning är det visserligen riktigt att undersysselsättningen är här för att stanna. Men huvudanledningen är inte att robotarna tar våra jobb.
Om automatiseringen verkligen hade varit skälet till arbetslösheten och de jobblösa återhämtningsperioderna efter de senaste årtiondenas kriser så skulle detta synas i form av en ökad arbetsproduktivitet i världsekonomin. Men även om det stämmer att produktiviteten har ökat är den avgörande trenden att det totala förädlingsvärdet i ekonomin länge har plågats av mycket svag tillväxt.
Visst producerar vi mer än någonsin, men produktionens årliga tillväxt har sjunkit till mindre än en fjärdedel av det ”normala” under rekordåren. Trots alla arbetsmarknadsreformer och räddningspaket tycks det inte gå att få fart på den industriella tillväxten igen.
Enligt Benanav beror detta på en mycket mer djupgående överproduktionskris: den industriella tillväxten under efterkrigstiden har helt enkelt mättat världens marknader till den grad att världens kapitalister inte längre har några skäl att investera i fortsatt teknikutveckling eller i skapandet av välbetalda jobb.
I stället för att se dagens undersysselsättning som ett uttryck för ett plötsligt teknologiskt språng mot fullständig automatisering menar Benanav alltså att den verkliga orsaken ligger i den stagnerande tillväxten. Den teknologidrivna produktiviteten ser ut att ha exploderat just för att den generella tillväxten har saktat ner. Den anstormande automatiseringen är med andra ord en optisk illusion.
I stället för att närma oss ett samhälle där våra digitala slavar gör jobbet och vi njuter av teknikens frukter rör vi oss istället mot en demobilisering av industriarbetarklassen och en förskjutning mot otrygga anställningar i tjänstesektorn och tillfälliga påhugg i den informella ekonomin. Det stora problemet är att inte heller tjänsteekonomin uppvisar någon större tillväxt. Kapitalets bästa chanser att maximera profiten här är inte att effektivisera produktionen utan att hålla nere lönerna och försämra anställningsvillkoren.
Det är just i detta ljus vi måste se den svenska högerns krav på fler ”enkla jobb”, införande av inträdeslöner för unga, ökad ”flexibilitet” på arbetsmarknaden och en nedmontering av anställningsskyddet. Dessa åtgärder är inte avsedda att slunga samhället in i den helautomatiserade lyxkommunismen.
Tvärtom är de utformade för att fördjupa utnyttjandet av den stagnerande ekonomins förlorare och krama de sista dropparna levande arbete ur den trasa som det kapitalistiska produktionssättet har förvandlats till. (Denna otrygghetens ekonomi skildras utmärkt i Mikael Nybergs reportagebok Kapitalets automatik. Mänskliga robotar och systematisk dumhet, Verbal förlag, 2020.)
Visst är det fortfarande möjligt för ett teknologiskt genombrott att välta den befintliga spelplanen över ända och radikalt ändra förutsättningarna för hur vi lever och arbetar. Men som Benanav övertygande visar finns det inget skäl att anta att kapitalismen själv kommer att föra oss till den punkten.
Varje önskvärd framtid är i dag beroende av en omställning av världens högteknologiska produktionskapacitet till att tillfredsställa mänskliga behov snarare än företagens lönsamhetskrav. På det sättet har vi all anledning att välkomna automatiseringen. Men vägen dit kommer inte att gå via omfördelningsreformer som basinkomstprogram eller någon “Green New Deal” som i slutändan lämnar kapitalets makt att expandera eller krympa ekonomin i sitt eget intresse intakt.
Den mänskliga frigörelse som teknologin utlovar kräver först friheten att bestämma vad maskinerna ska användas till. Bara i en demokratisk ekonomi kan automatiseringens löften infrias. Den avgörande kampen står därför, nu som alltid, om makten över produktionsmedlen.
