Utrikes #66/2020

Tutade mot Lukasjenko – greps

Palina Sjustka och Pavel Litvinovskij hade inte tänkt delta i demonstrationerna, men tutade till stöd när de körde genom Minsk. Något som ska ha fått Pavel gripen. Foto: Privat

Tusentals demonstranter har gripits under de senaste veckornas protester i Belarus, och många vittnar om misshandel och tortyr. Nu kommer också vittnesmål om att människor också grips utanför demonstrationerna. Arbetaren har pratat med Pavel Litvinovskij som uppger att han frihetsberövades och misshandlades – för att ha tutat med sin bil.

Söndagen den 23 augusti, två veckor efter det belarusiska presidentvalet, samlades över 100 000 personer i centrala Minsk för att delta i demonstrationen som gick under namnet ”Marsch för ett nytt Belarus”. Det blev också den hittills största av de dagliga protester som har pågått över hela landet sedan valresultatet tillkännagavs – med över 80 procent till sittande president Aleksandr Lukasjenko och bara 10 procent till motkandidaten Tsviatlana Tichanouskaja, siffror som såväl valobservatörer, internationella bedömare och många belarusiska medborgare själva, ser som fabricerade. De första protesterna gällde valfusket, men det grova polisvåld och massarresteringarna som mötte de fredliga demonstranterna väckte avsky. Allt fler deltog i protesterna eller gick ut i strejk. 

Den 23 augusti deltog över 100 000 personer i en demonstration i protest mot valet. Foto: Evgeniy Maloletka/AP/TT

Två som vittnar om polisens övervåld är Palina Sjustka och Pavel Litvinovskij, boende i Minsk. Två dagar efter valet tog de bilen in till Minsks centrum. De hade just då inte tänkt delta i några demonstrationer men folk var ute på gatorna, cyklister ringde i sina ringklockor och bilisterna tutade. Och Pavel gjorde detsamma – tutade för att visa stöd för demonstranterna. 

Då stoppades de av män iklädda vägpolisens uniform och balaklava, och ombads visa sina identitetshandlingar. Men Palina och Pavel tror själva att det egentligen var Amap (på ryska: Omon), polisens specialstyrka som också tidigare har satts in mot demonstranter. 

– De betedde sig för aggressivt för att vara vanliga vägpoliser, säger Palina. 

Pavel, som satt vid ratten, ska ha ombetts att gå ut och ska omedelbart ha fått ett slag i ansiktet. Palina berättar att hon la sig ned i bilen och filmade händelserna. Hon konstaterar att de uniformerade männen varken presenterade sig eller förklarade något. Det fanns ingen synbar anledning till att de stoppats annat än att de hade tutat. 

Han verkade övertygad om att han kunde göra vad som helst utan några påföljder. 

Palina Sjustka

Pavel ifrågasatte behandlingen och ska då ha fått fler slag mot hela kroppen. I det läget berättar Palina att hon lämnade bilen, ropade på hjälp och flera vittnen och fortsatte filma händelsen.

Mannen som slog Pavel verkade inte rädd för något, berättar hon. 

– Han log otäckt in i min kamera och skrattade åt mig och svor. Han verkade övertygad om att han kunde göra vad som helst utan några påföljder. 

Pavel knuffades sedan in i vägpolisens fordon, medan Palina packade ihop alla tillhörigheter ur deras egen bil: id-handlingar, ägarbevis, termos, mobiler. 

– Jag visste inte då hur viktigt det var att jag fick med mig också Pavels mobiltelefon och inte lyckades ge den till honom, men det visade sig senare. 

Bilen beslagtogs av en oidentifierad man iklädd balaklava. Pavel fördes iväg och Palina som inte har körkort stod kvar. Internet var vid tillfället nedsläckt i landet.

Palina berättar om många solidarietshandlingar folk emellan: vittnen runt omkring började samla in pengar till de böter Pavel förmodligen skulle få, en familj i området kom ut när hon skrek på hjälp och tog med henne hem till sig så att hon fick vara där fram till att hennes vänner kunde hämta henne. 

– Så har det varit under protestveckorna, man hör av sig, bjuder in okända personer, ger dem något att äta och dricka, hjälper till med skjuts och pengar och finns där emotionellt för varandra, berättar hon. 

Under en demonstration den 15 augusti. Människor håller upp bilder på skador demonstranter ska ha fått vid polisingripanden. Foto: Dmitri Lovetsky/AP/TT

Men Pavel var fortfarande borta. Telefonnätet var ofta överbelastat och fängelsernas namnlistor inte uppdaterade när hon väl nått fram. Natten efter gripandet drömde hon mardrömmar om polisvåld och kände sig maktlös. Hon var också i kontakt med Vesna, en grupp för mänskliga rättigheter som spred information om vart frihetsberövade förts. Också privatpersoner hjälpte till att sprida information i appar som Telegram.

– Varannan timme kom det nya namnlistor men Pavel var inte med. Så jag åkte till fängelset i Zjodino i utkanten av Minsk och letade. Våra erfarna vänner som har demonstrerat förr sa att inget händer de första dagarna efter en frihetsberövning och att inga namn släpps. Men plötsligt återfanns han på listan för Zjodino så jag åkte dit med kläder, tandborste, varm jacka och annat. Och vi fick fatt i bilen igen. 

Det var en av de värsta händelserna i mitt liv hittills, där jag var rädd för både min hälsa och mitt liv. 

Pavel Litvinovskij

Palina var lättad över att Pavel uppgetts finnas på fängelset i just Zjodino för från mer central belägna fängelser och polisstationer kom uppgifter om tortyr och övervåld. Men det visade sig att Pavel skrivits upp på fel lista och egentligen kvarhölls i Minsk, först på ett fängelse i Sovetskajadistriktet och därefter det ökända Okrestinafängelset. 

När Pavel själv börjar berätta är han märkbart skärrad också nu, efter en vecka i frihet. 

– Människan brukar ju glömma det värsta men jag minns allt. Det var en av de värsta händelserna i mitt liv hittills, där jag var rädd för både min hälsa och mitt liv. 

Han berättar att han redan efter den första misshandeln vid bilen mådde han illa och hade huvudvärk. Men slag och grova tillmälen fortsatte delas ut, samtidigt som han inte fick veta vart han fördes. Framme på fängelset fick Pavel ställa upp sig på en gård med omkring fyrtio andra personer. De intagna fick inte titta på varandra eller på polisen men han bedömde utifrån rösterna att de flesta på gården var i åldern tjugo-trettio. Han stod med blicken fästad i marken och hörde ljuden av misshandel omkring sig. 

– Jag hade tur, eftersom jag inte hade min mobiltelefon med mig, den hade ju Palina tagit. Alla som hade sina telefoner med sig fick ge ut sina lösenord, och hittade polisen bilder och meddelanden som tydde på att man stöttade Tichanouskaja eller demonstrationerna så fick de mer stryk. Det var tydligt att man letade efter aktivister och försökte pressa folk på information.

Stundtals kunde de intagna prata sinsemellan. Pavel berättar att han då uppfattade att många inte ens deltagit i protesterna: En man hade anhållits när han var ute för att slänga soporna, en annan när han var på väg till mataffären. En del hade, precis som Pavel, bara ryckts ut ur sina bilar eller från sina motorcyklar. 

I tur och ordning fick de intagna gå in i ett rum och erkänna sina respektive “brott”, i Pavels fall att ha tutat från sin bil. I rummet hängde ett stort porträtt av Lukasjenko och de flesta i tjänst bar balaklava. Många av de intagna hade svåra fysiska skador och fick medicinsk hjälp. Pavel, som fått många slag mot huvudet och bålen, fick höra att “han är hel och kommer inte att dö, han står ju på benen så låt honom stå!”  Den medicinska hjälpen gick till svårare fall. 

Pavel vittnar också om övergrepp och handlingar, som han har svårt att prata om. Som “korridoren”, som innebar att de frihetsberövade fick springa genom ett slags allé av poliser och motta fysiskt våld under det att de sprang. Han fick intrycket av att en liten del av poliserna själva verkade tveksamma till misshandeln och arresteringarna. Det var också de poliser som kunde låta de intagna att dricka vatten, röra på sig, prata sinsemellan och gå på toaletten. Men majoriteten av de poliser han mötte uttryckte att de tjänade sitt land och fortsatte den brutala behandlingen. 

– De kunde hånle och säga saker som: “Tjänar ni för dåligt eller varför protesterar ni? Vi har ju ett bra land, trivs ni inte hemma?”

En demonstrant som varit gripen men släppts visar upp sina skador vid en demonstration i Minsk den 15 augusti. Foto: Dmitri Lovetsky

De blev kvar på gården hela natten, de flesta i sommarkläder när temperaturen gick ned till tio grader. Fortfarande visste ingen vad som skulle hända. En och en fick de gå in och skriva under sina påstådda brott. Därefter dan fördes de ut på gården igen, där misshandeln fortsatte. Där fanns också flera turkmeniska medborgare som fick utstå ännu grövre våld med batonger under rasistiska tillmälen. Dagen efter fördes de till en Okrestina. 76 personer trängdes ihop på 26 kvadratmeter under bar himmel. Där fick de lite att äta – fiskkotletter, bröd och vatten – men våldet var grövre. 

Pavel var frihetsberövad i knappt två dygn. Sent på kvällen släpptes han och flera intagna, efter att ha träffat en åklagare. På väg ut spreds rykten om att något stort pågick i staden. 

– Vi hörde bilar tuta och förstod då att protesterna fortsatte. Jag blev så glad, hoppet var inte ute!

Väl ute på gatan möttes de av  volontärer som erbjöd mat, cigaretter, skjuts, husrum och pengar. Dagen efter fick han en grundlig medicinsk undersökning där hans skador dokumenterades. Utöver bulor, blåmärken, hjärnskakning och förkylning efter den kalla natten på fängelsegården mår han förhållandevis bra och konstaterar att han hade tur, jämfört med många andra. 

Dagarna efter valet arresterades tusentals människor. Många släpptes, precis som Pavel, efter två dagar, medan andra har suttit fängslade längre. Vissa personer saknas fortfarande av sina närstående och det finns uppgifter om åtminstone fem dödsfall som tros vara kopplade till polisiärt övervåld. Under de senaste dagarna har många demonstranter burit med sig fotografier av de kroppsskador de fått under tiden som frihetsberövade. 

Pavel och Palina deltog i söndagens ”March för ett nytt Belarus” – där demonstranterna fortsatte kräva rättskipning och rättvisa val.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984